Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Jag är bilägare, men saknar körkort. Köra bilen får enbart min fru göra. Mina barn benämner konsekvent vår gemensamma bil som ”mammas bil”.
Som om detta inte var förnedrande nog har min tvååring börjat upprepa fraser som ”pappa kan inte köra bil”. Så jag hade inget annat val än att börja övningsköra.
När min fru övningskörde var hennes största problem att hon blev nervös. Mitt problem är det motsatta.
När jag först testkörde lite på en parkering med min svärmors man var min vanligaste fråga inte ”gör jag rätt?” utan ”visst har jag riktigt mycket talang för detta?” När vi kom hem var jag nästan i extas över hur grym jag var. ”Om ni bara hade sett hur bra jag var när jag körde, vilken naturlig talang jag har”, upprepade jag maniskt. Det här var ju lättare än Mario Kart.
Alla i min närhet varnar mig. Få inte hybris. Tro inte att du är bättre än vad du är. Det står till och med i läroboken jag tvingas läsa. Men det känns ju så lätt? Minst halva svenska folket har ju körkort så då borde ju jag också klara det, eller hur?
Varje lärarledd lektion är en ny lektion i ödmjukhet.
GPS känns fuskigt, så det försöker jag helt undvika när jag utnyttjar mina övningskörningstillfällen till att uträtta ärenden. Jag vet precis hur man ska åka.
Men på väg till tippen råkar jag ta fel väg. Min handledare börjar genast se nervös ut. ”Nu måste du köra på motorvägen”, säger han. Sedan ser jag hur han tvingas hålla paniken i schack när jag, som blott har tre fyra timmars körning bakom mig, tvingas navigera vilt kring alla filbyten i en pinsamt låg hastighet som leder till en arg ström av tutljud.
Varje lärarledd lektion är en ny lektion i ödmjukhet. Inte minst eftersom läraren efter varje lektion i detalj går igenom allt jag behöver förbättra. Det vill jag inte höra. Jag är ju menad att vara vägarnas kung. Alla timmar jag la på Mario Kart i min ungdom skulle göra att jag problemfritt kunde glida genom körskolans alla moment.
På riskutbildningen ställde läraren frågan om män eller kvinnor i regel kör säkrast i trafiken. Jag räckte snabbt upp handen. En chans att briljera efter denna serie av smockor mot självförtroendet.
– Kvinnor. Eftersom män ofta överskattar sin körförmåga, sa jag med glädjen som kommer av att ha lärt sig någonting utan att ens behöva öppna läroboken.
Läs mer:
Flanörens förra kåseri: ”Har du försökt fixa saker nu igen?” sa min fru
Veckans mest lästa kåseri – av EKG.
Alla DN:s kåserier finns samlade här.