Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
– Varför är du så galen i tyska tidningar? frågade min pojkvän en söndag kväll då vi talade i telefon om vad vi hade gjort i veckoslutet. Han hade klippt gräs, varit på jakt och tagit upp båten. Min huvudsakliga syssla under samma tid: Att läsa tidningar.
Man kan alltså lägga ned ett veckoslut på att läsa tidningar? undrade han. Jag svarade att ett veckoslut inte räcker någonstans.
Ett av de största problemen med att bo i Tyskland är alla tidningar som man inte hinner läsa. Jag har valt att prenumerera på Frankfurter Allgemeine Zeitung, Der Spiegel och Süddeutsche Zeitung. Det skulle lika gärna kunna vara Tagesspiegel, Die Zeit och Stern. Alla är nämligen i princip lika bra. För att inte tala om alla de andra – Handelsblatt, Die Tageszeitung, Die Welt, Rheinische Post…
Inte bara rikstidningarna håller hög klass. Även regionala tidningar har i allmänhet utomordentlig politisk och ekonomisk bevakning, långa reportage och ambitiösa kultursidor.
Tyska journalister oroar sig aldrig för att läsaren inte ska orka med långa texter eller uttryck på latin och franska.
Varje fredag eftermiddag när jag öppnar postlådan väntar Spiegel och helgupplagan av Süddeutsche Zeitung (SZ). Jag lägger mig på soffan och bokstavligen omsluts av SZ, denna broadsheet-relik vars format från 1980-talet täcker halva min kropp.
En stor del av texterna i Süddeutsche underskrider inte 10 000 tecken. Tyska journalister oroar sig aldrig för att läsaren inte ska orka med långa texter, ovanligare ord eller uttryck på latin och franska. Deras artiklar är genomarbetade, men aldrig färdigtuggade. Klichéer av typen ”X krossar myter” eller ”Y gjorde en resa” får man leta efter.
På bokmässan i Göteborg träffade jag den brittisk-franske historikern Philippe Sands. Han hade nyligen blivit intervjuad av ett tjugotal tyska medier inför bokmässan i Frankfurt, där han ska ta emot det prestigefyllda Fredspriset. Sands var mållös över hur väl förberedda journalisterna var.
– Varenda journalist som intervjuade mig hade läst allt jag skrivit! utbrast han.
I tyska skolor är modersmålsundervisningen starkt inriktad på läsförståelse. Min sextonåring pluggar som bäst inför den så kallade MSA-examen i vår, det vill säga Mittlere Schulabschluss. Det är en examen som man behöver för att därefter kunna avlägga sin studentexamen (Abitur).
Provet är 36 sidor långt och består av frågor i grammatik och läsförståelse. Eleverna ska också skriva en uppsats. Allt detta ska de hinna med på exakt 180 minuter.
Min dotter vars modersmål inte är tyska kan dock få extra tid om hon ansöker om det. Hela femton minuter.
Tyska skolelever har klarat sig uselt i Pisa-undersökningen. Den största orsaken är troligen att man inte satsar på att hjälpa de svagare eleverna. Kraven är stenhårda, metoden: Att simma eller sjunka. Var och en får klara sig bäst den kan.
Bland skolelever betyder det att lägstanivån är låg. Men inom tidningsvärlden fungerar elitismen. Lägstanivån inom tysk press är i allmänhet hög. Något som alltså delvis förstör min korrespondenttid i Berlin, eftersom mitt liv vore enklare om det fanns litet färre tyska kvalitetstidningar.
Och det värsta av allt: Utöver allt som finns att läsa har Tyskland kronjuvelen Deutschlandfunk. En radiokanal med fantastiska nyhets- och kulturprogram, dokumentärer och intervjuer, alltihop tillgängligt att lyssna på 24/7.
Jag vill inte ens tänka på allt jag missar.
Läs fler texter av Anna-Lena Laurén.