Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Petter Lindgren
”En bok om Bodil Malmsten”
Polaris, 321 sidor
I år har det gått tio år sedan författaren Bodil Malmsten dog, 71 år gammal. Jag minns hennes bortgång som märklig. Så tidigt, trots att hon var så nyfiken och spirituell! En barnslig tanke, förstås. För det raffinerade med döden är ju att den inte tar någon som helst hänsyn till en människas personliga konstitution, hur gärna vi än försöker jaga den på flykt genom att intala oss motsatsen.
Om Malmstens liv är ganska mycket känt, framför allt tack vare henne själv. Memoaren ”Mitt första liv” (2004) handlar om barndomen i Jämtland och som fosterbarn i Vällingby; ”Priset på vatten i Finistère” (2001) om flytten till Frankrike i början av 00-talet. De sista tio åren drev Malmsten dessutom en blogg, vars innehåll med jämna mellanrum kom ut i bokform på Modernista.
Men mellan självbiografiskt och biografiskt skrivande ligger en avgrund. Här fyller Petter Lindgrens ”En bok om Bodil Malmsten” en viktig funktion. Det rör sig om det första längre verket som behandlar såväl människan Malmsten som hennes författarskap. Jag vill inte riktigt kalla texten för vare sig en biografi eller en monografi: den har drag av båda två, av personteckning och litterär studie. Alltså den neutrala bestämningen ”en bok”.
Lindgren har gått noggrant till väga. Han har letat i offentliga och personliga arkiv, läst igenom Malmstens kvarlämnade anteckningsböcker och korrespondens samt talat med ett stort antal personer ur författarens närmaste krets. Familjemedlemmar kommer till tals, liksom vänner och kollegor från Malmstens tid som konstskolestudent på 60-talet fram till de sista åren i Stockholm. Däremellan hade hon en bejublad karriär som poet, dramatiker och romanförfattare, samt – får man lära sig – krokimodell.
Fram träder bilden av en viljestark och ganska lynnig person. Bodil Malmsten var å ena sidan oerhört lojal: de två män som hon hade längre kärleksrelationer med, Peter Csihas och Kjell Andersson (den senare intervjuad i boken), förblev hon nära vän med livet ut. Å den andra hade hon lätt för att känna sig sårad och utstött. Oförrätter glömde hon aldrig, och negativa recensioner behöll hon i en mapp med påskriften ”Ondska”.
Petter Lindgren själv kan vittna om Malmstens känslighet. Under några år på 90-talet hörde han till hennes protegéer. Men efter att han hade kallat en av hennes dikter för ”pratig” sade hon i princip upp kontakten. Hellre göra slut än att bli dumpad, som den gamla George Costanza-devisen lyder.
Malmsten, född 1944, hörde till den boomergeneration som i efterhand tycks perverst lyckosam
Den stora vinsten med ”En bok om Bodil Malmsten” är dock inte personporträttet, utan tidsskildringen. Malmsten, född 1944, hörde till den boomergeneration som i efterhand tycks perverst lyckosam. De var unga när allt var billigt, gamla när allt (inklusive deras våningar, arbetslägenheter och sommarhus) blev dyrt. Inte nog med att kulturarbetare i 60-och 70-talets Stockholm hade rivningskontrakt efter rivningskontrakt på de mest sanslösa adresser: det verkar också ha varit fullt möjligt att knata upp till SVT med en ”bra idé” och komma därifrån med ett löfte om försörjning i tio år.
Som dokumentation över en svunnen epok är boken alltså lyckad. Svårare har jag för Lindgrens lite kåserande sätt att berätta. Hellre än att blotta sig som vän och läsare förlorar han sig i triviala researchdetaljer: exakt vilken bilmodell körde Malmsten, vilka doftnoter innehåller hennes favoritparfym?
Det är en medveten prioritering, såklart, och grundar sig väl i en sorts respekt för både författarskapet och människan. Men det gör att avståndet till dem båda förblir ganska stort, trots att projektet är så omsorgsfullt genomfört. För Bodil Malmsten, författaren, var ju precis tvärtom: varm, direkt och proportionslöst ursinnig.
Läs fler texter av Rebecka Kärde och andra av DN:s bokrecensioner