Ett hål i det svenska kulturarvets hjärta.
Så beskriver kriminalreportern Karl Enn stölden av ”Hins Anders”.
Anders Zorns mästerverk från 1904 baxades ut från Thielska galleriet en juninatt för drygt 26 år sedan.
Målningen av spelemannen med den nedslagna blicken har saknats sedan dess.
Men nu hävdar den 46-årige författaren Karl Enn att han identifierat männen som begick stölden och även hälare intresserade av att återbörda verket i utbyte mot pengar.
– Att ”Hins Anders” finns och att det finns personer som kan ta fram den – det är jag helt övertygad om, säger Karl Enn till DN.
I den nya boken ”Jakten på Zorn” pekar Karl Enn ut individer med koppling till ett välkänt tungt kriminellt nätverk med bas i utkanten av Stockholm.
Själva inbrottet på Thielska galleriet den 20 juni år 2000 är preskriberat. Men häleri – att förvara, flytta eller sälja godset – kan vara perdurerande, ett brott som pågår över tid. Skyldiga skulle kunna ställas till svars än i dag.
Enn beskriver utbyten – telefonsamtal och fysiska möten – med personer som säger sig kunna återbörda ”Hins Anders” mot en summa som pendlar mellan 500 000 kronor och 10 procent av målningens marknadsvärde.
Enligt Enn är tavlan värd omkring 30 miljoner – han kallar den och de fem övriga verk som stals från Thielska galleriet för Sveriges största olösta konstkupp. Av de tavlor som stulits i Sverige och som fortfarande är försvunna, räknas ”Hins-Anders” som den dyraste.
Utöver ”Hins Anders” och tre ytterligare verk av Zorn (”I ateljén”, ”Drömmar”, ”Under tallen”) stals en målning av Bruno Liljefors (”Skräcka”) och en av Olof Sager-Nelson (”Porträtt av Mme Huots sonhustru”).
När DN tillbringar en eftermiddag med Karl Enn på Thielska galleriet i mitten av september ger han ett garderat och lätt omtöcknat intryck. Han klagar över vallningar. När vi promenerar tillbaka till city stödjer han sig mot slutet av promenaden mot en lyktstolpe på Strandvägen, som om han var på väg att svimma i den något kvava huvudstaden.
Vätskebrist, förklarar han efteråt i ett ursäktande sms. Men det lätt febriga tillståndet under intervjun speglar den självförbrännande grävreporterpersona han odlar i ”Jakten på Zorn”.
Vid sidan av journalistiken är Enn engagerad i ett familjeföretag i Örebro län, en underleverantör till Bergslagens stålindustri. Han är barn till en estnisk krigsflykting och växte upp omgiven av konst med jaktmotiv av det slag som Ernest Thiel samlade på. I hemmet fanns tavlor med rävar och sjöfåglar som pappan köpt direkt av Bruno Liljefors son Lindorm.
Ibland blir gränsen mellan den stora konsten och verkligheten suddig. Vid ett tillfälle skymtar författaren Hins-Anders gestalt i ett polisfoto av en tung kriminell han pekar ut som misstänkt.
Det kan vara svårt för en utomstående att bedöma tillförlitligheten i Enns uppgifter. Tillsammans med pensionerade utredare, före detta åklagare och konstkännare, utgörs persongalleriet i ”Jakten på Zorn” av kriminellt belastade personer. Leker Enns informanter kurragömma med författaren?
Det kan inte uteslutas, säger Lars Korsell, docent i kriminologi verksam vid Brottsförebyggande rådet, som skrivit boken ”Brottsplats KB. Jakten på de stulna böckerna”. Korsell har inte läst ”Jakten på Zorn”, bara tagit del av förhandsinformationen från förlaget.
– Som i och för sig okunnig läsare får jag intrycket av ett slags rövarhistoria, det ser väldigt spektakulärt ut, säger han.
Enn slår tillbaka.
– All fakta från myndighetsdokument, tidigare poliser och personer i den undre världen pekar mot samma gruppering, med personsamband mellan misstänkta tjuvar och hälare.
Hur kan du vara så säker på var ”Hins Anders” finns när du inte sett tavlan med egna ögon?
– När jag erbjöds att kohandla om ”Hins Anders” kunde jag bekräfta ett antal faktauppgifter som gjorde mig säker på att målningen finns och vem som hade tillgång till den. Längre än så kunde jag inte gå utan att potentiellt göra mig skyldig till brott. Jag nådde en journalistisk yttre gräns i jakten på tavlan.
Andra, som Karl Enn stått i nära kontakt med under bokarbetets gång, har fått fördjupat förtroende för författaren, för hans envetenhet och patos. Dit hör Nina Öhman, intendent vid Thielska galleriet 1997 till 2011.
Stulen konst har ibland återbördats just genom uppgörelser med tvivelaktiga aktörer som står i kontakt med den undre världen, så kallade gråtjuvar.
Tommy Lindström var chef för Rikskriminalpolisen 1981 till 1993. Lindströms metoder för att återbörda stulen konst till museer och gallerier är starkt ifrågasatta. Han har betalat informanter och låtit arrangera köp där hälaren tas på bar gärning.
Lindström, 81, låter omedelbart mobiliserad när DN når honom över telefon.
– Är det ”Hins Anders” vi pratar om?
Ja.
– Finns det ett bud?
Karl Enn säger sig ha mottagit bud i storleksklassen 500 000 till 3 miljoner kronor.
– Jag tycker att Thielska ska nappa på det, säger Lindström. Det kan det vara värt. Men man ska aldrig utgå från marknadsvärdet när man börjar förhandla, utan från ett fast belopp. Det skulle kunna röra sig om 100 000 kronor i det här fallet.
”Hins Anders” ingår i det digitala museum som Interpol och Unesco upprättat över försvunna kulturföremål av internationell betydelse. Sverige har sex verk på listan. Målningen har prytt ett svenskt frimärke. ”Den är oerhört eftertraktansvärd”, säger Thielska galleriets tidigare intendent Nina Öhman till Karl Enn.
Öhman sov i Thielska galleriets representationsvåning natten då konsten stals.
I ”Jakten på Zorn” hävdar Öhman att Thielska galleriets styrelse kom överens om att utlysa hittelön strax efter stölden.
”Jag pratade med andra museichefer som varit med om samma sak och styrelsen för Thielska kom fram till att vi skulle försöka med en symbolisk summa på några hundratusen kronor”, säger Öhman i boken.
Borde Thielska galleriet nu utlysa hittelönen på nytt, för att fresta de hälare som Karl Enn påstår sig ha identifierat?
– Det är ju ingen som vill det, säger Nina Öhman till DN. Men om det existerar någon trovärdig bland bovarna så kan man ju tänka sig ett kuvert i utbyte mot alla de här tavlorna…
– ”Hins Anders” är oändligt berömd. Och ser man till Zornpriserna… Jag såg en usel Zorn i en annons i dag från ett av auktionshusen för miljoner. ”Hins Anders” är ju en fin målning.
Olle Granath var chef för Moderna museet 1980–1989 och överintendent vid Nationalmuseum 1989–2001.
I sina memoarer ”I konstens värld. Från 4 amerikanare till Midvinterblot” från 2024 redogör Granath för hur han återbördar stulna verk till Thielska galleriet. Detta var under Ulf Lindes tid som intendent, alltså före kuppen år 2000.
En hälare hör av sig. Granath och hälaren gör upp om en plats. Då ingriper poliserna och lägger beslag på såväl hälare som konstverk. Plastpåsen som skulle rymma lösensumman behövde aldrig räckas över.
1993 stals konst för en halv miljard från Moderna museet i Stockholm.
Som intendent vid närliggande Nationalmuseum uppsöks Granath av säkerhetschefen för Moderna. Han frågar om Granath tänka sig att betala för information som återbördar konsten. Granath bedömer att det är värt 200 000 kronor, vilket leder till att säkerhetschefen och Tommy Lindström återbördar verk från ett ensligt beläget hus i Göteborgstrakten.
Jag frågar Lindström hur vanligt det är att konstmuseer betalar för stulna målningar.
– Det händer. Det vet jag.
Via dig?
– Nej, jag arrangerar låtsasköp som sedan blir tillslag. Den enda peng som utgår då är ett konsultarvode till informatören.
Det är just vad Lindström föreslår att Thielska galleriet nu borde göra med hjälp av Karl Enns uppgifter i boken: arrangera ett skenköp som leder till ett gripande.
Olle Granath – Lindströms gamla uppdragsgivare – är mer skeptisk.
– I princip ska man inte betala lösensummor eller hittelön, för då ger man sig in i en karusell som aldrig stannar, säger Granath. Jag gjorde i och för sig själv avsteg från den principen, men i mitt fall ställde vi 200 000 kronor mot konst värderad till hundratals miljoner.
Det är inget nytt, säger Olle Granath, att uppgiftslämnare påstår sig sitta på ”Hins Anders”.
– Jag träffade en polis som påstod sig veta att ”Hins Anders” stod i en lägenhet på Södermalm, han skulle skaffa sig tillgång till den lägenheten och spräcka bubblan. Men jag hörde aldrig av honom igen.
I somras tillträdde Carl-Johan Olsson som Thielska galleriets nya styrelseordförande. Till vardags är han intendent vid Nationalmuseum. Vid ett första samtal med DN antyder Olsson att hittelön inte är helt uteslutet.
– Det är inget som bestämts. Vi ska ta upp det i styrelsen naturligtvis. Vi vill jättegärna ha tillbaka målningarna. (Grundaren Ernest) Thiel köpte ”Hins Anders” direkt från Zorn. Det är ett av hans finaste karaktärsporträtt.
Hur ställer du dig generellt till hittelön för stulen konst?
– Jag tittade runt lite… Munchmuseet utlyste en belöning när de råkade ut för en stöld för omkring 20 år sedan. Men Thielska i dag är rätt hårt ekonomiskt pressat.
Efter att ha konfererat med styrelsen vid Thielska galleriet ringer Olsson tillbaka och säger att det är ”uteslutet” med hittelön.
Olsson säger sig välkomna uppmärksamheten som Karl Enns bok kan utlösa och vill arrangera ett boksamtal med författaren inne på Thielska. Men Olsson säger samtidigt att frågan är känslig på galleriet. Vissa i verksamheten lider av ”ärvt trauma” efter stölden för 26 år sedan, säger han. Det är inte ovanligt att konstinstitutioner drar sig för att sätta ljuset på stölder. Man är rädd för att hämma utlånare av dyrbar konst. Carl-Johan Olsson försäkrar dock att säkerheten på Thielska galleriet är långt mer rigorös i dag jämfört med år 2000.
Utöver att identifiera påstådda inbrottstjuvar och möjliga hälare avslöjar Karl Enn att hela polisutredningen om kuppen mot Thielska galleriet gått förlorad i Stockholmspolisens arkiv.
Den är ”borttappad”, får författaren veta. Spårlöst försvunnen.
Enn har aldrig stött på något liknande under sin 15-åriga karriär som kriminalreporter.
Knappt heller Tommy Lindström.
– Det förekommer inte, säger han. Alla utredningar bokförs ju. Det är min bild från förr i tiden. Nu blir det svårt att rekapitulera vad som sagts i förhör och vad som framkommit i tipsen.
Kenneth Mandergrehn, pensionerad polis specialiserad på kulturarvsbrott, reagerar mycket starkt när han får höra från DN att utredningen skulle vara borta.
– Herregud, det låter helt orimligt. Detta är ju en av de större polisutredningarna när det gäller konstkupper, jämförbar med Moderna museet och Nationalmuseum. Man kan inte ha slarvat bort den. Den måste finnas i katakomberna.
När DN söker Stockholmspolisen bekräftar arkivet att utredningen är väck.
”Efterforskningar gjordes men var tyvärr resultatlösa”, skriver arkivhandläggare Emil Söderström i ett mejl till DN.
Kan det vara aktuellt att börja leta på nytt nu när ”Jakten på Zorn” blåser liv i kuppen?
”I nuläget har vi gjort vad vi kan”, skriver arkivhandläggaren till DN.
Till Enn vägrar polisen att lämna ut uppgiften om vem som senast hämtade ut och tog del av utredningen i arkivet.
Om det sker inom polisen måste det vara något slags insiderjobb
– Detta framstår som en unik situation, säger Lars Korsell, docenten i kriminologi. Med den ordning som generellt råder i polisen framstår det som nästan otänkbart att en utredning skulle försvinna. Det kan hända i arkiv, att personer med till exempel nazistisk koppling har knyckt dokument. Men om det sker inom polisen måste det vara något slags insiderjobb.
Karl Enn hyste först liknande misstankar när han började nysta i kuppen. Det var under en Tinderdejt (med en kvinna ”som har sin givna plats i kultureliten”) som Enn fick höra att inte allt stod rätt till med utredningen. Men Enn hittar inga ledtrådar som stärker teorin om att poliser skulle vara inblandade i inbrottet eller häleriet eller ha några intressen av att sabotera uppklarandet.
Den försvunna polisutredningen adderar ytterligare mystik till en institution som länge haft en unik ställning i Stockholm.
Det vita jugendpalatset långt ut på Djurgården vilar i en aura av upphöjdhet.
Paret Ulf Linde och Nina Öhman styrde och levde på Thielska galleriet från 1977 till 2011.
Den 34-åriga epoken slutade i en maktkamp med delar av styrelsen. Öhman och Linde önskade att få bo kvar i den 250 kvadratmeter stora representationsvåningen (månadshyra: 3 000 kronor) under en ny intendent.
Krafter i styrelsen ville öka galleriets tillgänglighet för allmänheten och befarade att de pensionerade intendenterna på vinden skulle utgöra en bromskloss. Ulf Linde avfärdade förändringsivrarna i styrelsen som en ”samling nyliberala skrivbordsnollor” i en intervju med Svenska Dagbladet.
Till slut kapitulerade paret. Änkan Öhman bor i dag i ett radhus på Lidingö. När Karl Enn först approcherar henne är hon fientlig, på det lätt feodala manér som tycktes kunna prägla Thielska under hennes och makens tid.
Karl Enn ber henne berätta hur det kändes när hon väcks av polisen den 20 juni 2000 och ”Hins Anders” är borta.
Öhman svarar som om hon hade blivit personligen bestulen:
”Det är något av det absolut dummaste man som journalist kan fråga ett offer – som jag på något sätt är. Det är bara groteskt”, säger hon till Enn. ”Det säger sig själv att det är något brutalt, oförlåtligt och skrämmande. Så sluta med att fråga om det”.
Men så förenas Öhman och Enn under nikotinstinna intervjusittningar på Lidingö.
– Jag har förtroende för honom, säger Nina Öhman till DN om Karl Enn. I början var jag skeptisk. Men jag är imponerad. Inte minst av hans moraliska förhållningsätt till tjuveri av konst i offentlig ägo.
Karl Enn beskriver i ”Jakten på Zorn” hur han hamnar i ”administrativ trans” under researchen. När han efter månader av idogt detektivarbete äntligen tycker sig se en lösning på kuppen, skriver han målande:
”… blyvitt, gulockra, cinnober och elfenbenssvart. Zorns färger kompletterar varandra, bilden blir plötsligt tydlig. Jag ser det framför mig. Nu vet jag vem Hins Anders vilar hos”.
Fakta / Karl Enn och kuppen mot Thielska galleriet
Stölden av sex konstverk från Thielska galleriet i juni 2000 är preskriberad. Men häleriet, alltså vidareförsäljning och förflyttning av verken, är ”perdurerande”. Det innebär att det skulle vara möjligt att åtala någon för det brottet i dag.
Journalisten och författaren Karl Enn är född 1980, han bor i Stockholm och i Grythyttan i Bergslagen där hans familj har ett företag i stålindustrin. Enn har tidigare givit ut ”Den sista sommaren. När gängen mördade ett barn” om mordet på 12-åriga Adriana i Norsborg. ”Jakten på Zorn. Sanningen om Sveriges största olösta konstkupp” ges ut av Volante förlag.
Läs fler artiklar av Björn af Kleen och läs fler författarintervjuer