”May you live in interesting times.” De flesta känner till det engelska uttrycket, som felaktigt sägs återge en kinesisk förbannelse. I vår tid har frasen blivit en grimas – en galghumoristisk önskan om att få leva i lugn och ro, med färre ”intressanta” komponenter som krig, multipla kriser och existentiella hot mot vår arts överlevnad.
Ändå blir jag glad varje gång jag kommer hem och möter denna besvärjelse, mot en bakgrund av knallrött, brandgult och chockrosa. Jag släpade hem affischen från konstbiennalen i Venedig 2019, där uttrycket var mottot till den stora utställningen. Tanken var väl att visa hur konstens betydelseglidningar och öppenhet skulle kunna lära oss att tänka på nya sätt i just ”intressanta” tider.
Jag minns att jag var så hoppfull, att jag gick runt bland verken i det medeltida militära skeppsvarvet Arsenale och paviljongerna i Giardini och förundrades över människans kreativitet, skaparförmåga och fantasi. Man trodde verkligen att allt kunde förändras – en 16-årig svensk tjej hade just satt segel över Atlanten för att tala inför världsledarna i FN, runt om i världen byggdes en global folkrörelse av ungdomar.
En annan värld kändes möjlig.
Årets mest upplyftande verk sades finnas i Österrikes paviljong, där en kvinna bokstavligen badade i besökarnas urin
Tidigt i höstas, sju svåra år senare, besökte jag biennalen igen, allt mer modstulen över att världen tycks ha fastnat i ett tillstånd av stelnad galenskap (och det var ändå innan V-politikern Ida Gabrielsson anslog tonen för de svenska regeringsförhandlingarna med en keps med texten ”Lika bra att sluta drömma. Det går åt helvete i alla fall”).
Förstelningen tycktes vidlåda även konsten. Ambitiösa postkoloniala installationer från ”det globala syd” och karnevaliska textilverk – vällovliga och fyllda av sorg över världshistoriens sår men i dag så vanliga i konstvärlden att fler än kritikerna anlägger sina mest blaserade leenden. Årets mest upplyftande verk sades finnas i Österrikes paviljong, där en kvinna bokstavligen badade i besökarnas urin.
Platsen där det 2019 stod ett vrakmonument över döda migranter var nu tom, som en stulen tavla på ett museum. I närheten stod i stället en antropomorf skulptur av Nick Cave och utsträckte sina armar/grenar mot vattnet – en varelse i förtvivlan men också förvandling.
Förtvivlan över vad? Och förvandling till vem?
Förra helgen framträdde den brittiske juristen och författaren Philippe Sands på DN-evenemanget ”Tillbaka till en upplyst värld” i ett fullsatt Göteborgs konserthus. På frågan om han var optimist eller pessimist inför utvecklingen i världen svarade han att han vägrade ta ställning. Det enda mänskliga hållningen, antydde han, är att vara bägge.
Kan vara värt att tänka på i en tid då de svenska regeringsförhandlingarna mer och mer påminner om en Lars Norén-pjäs från en psykiatrisk klinik – en sorts Hades där människor envetet irrar runt och utstöter monologiska fraser, utan förbindelse med vare sig verkligheten eller varandra.
Ändå, underströk Sands inför en entusiastisk publik, är läget inte förtvivlat. Den regelbaserade världsordningen är alltjämt vid liv. Han exemplifierade med det nyligen slutna avtalet om Grönland, som är en komplett och ovillkorlig triumf för både Danmark, Grönland och den världsordning som styrs av respekten för nationell suveränitet. Bara en debil och narcissistsisk president kan försöka inbilla sig och sin publik något annat.
I en intervju med New York Times förra året utvecklade Philippe Sands sina resonemang om hur civilisationens framsteg ofta kan synas ta två steg fram och tre tillbaka men ändå alltid över tid rör sig framåt.
’Jag önskar att jag kunde säga till er att allt kommer att bli bra om 15 år. Det kommer det inte.’
”Det kommer att ta tid”, sade han. ”Och under tiden kommer skräckinjagande händelser att fortsätta avlösa varandra. Vi måste utveckla, bygga vidare och steg för steg skapa de strukturer som behövs. Vi kan inte bara lägga ner verktygen och ge upp och säga: ’Det är meningslöst, det är ingen idé.’ Vi måste fortsätta.”
På scenen i Göteborg åberopade han en ärrad professor i rättshistoria vid Cambridge, som menar att en normal tid för civilisatorisk problemlösning ligger på 275–300 år.
”Jag önskar att jag kunde säga till er att allt kommer att bli bra om 15 år. Det kommer det inte. Det är ett projekt som sträcker sig över årtionden, kanske århundraden och det måste vi vara ärliga med”, säger Sands.
För närvarande arbetar han med en ny bok om nästa steg i utvecklingen mot en långsiktigt mer hållbar världsordning. Sands är sedan många år engagerad i arbetet för att ekocid, storskalig miljöförstörelse, ska göras till ett brott i Romstadgan. Tanken är att förstörelse av liv och ekosystem bör bli åtalbart på samma sätt som folkmord och brott mot mänskligheten, och höga ledare och statschefer ska kunna ställas inför rätta vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag.
I intervjuer har Sands poängterat att han är ”mycket inspirerad” av vad han lärt sig av den rättsskipning som följde på andra världskriget. ”Vi behöver göra samma sak nu”, inskärper han. Drivkraften är en känsla av ansvar gentemot kommande generationer.
En gång, under en av ungdomarnas fester, gick glaset i kras
I dag håller Venedig på att gå under till följd av hyperturism och stigande havsnivåer – den latent sugande undergångsstämningen är bland annat fint skildrad i Therese Bohmans nya roman ”Kapitalet”. Plötsligt väller vatten upp ur gatubrunnarna på Markusplatsen. Över allt en svag doft av fuktskador och ruttnande timmer.
Men trägen vinner även i konsten. Plötsligt står jag framför ett stort porträtt av fantastiska Toni Morrison och minns hennes ord om hur människans minne, likt vattnet, alltid hittar rätt väg. Jag ser den vackra och genuina medmänskligheten i Japans paviljong, fylld med spädbarnsdockor som väcker människans ömhet och inre småleende. En konstnär har ställt upp en sex meter lång installation med runt 2 500 modellerade lerfigurer i ständigt förflyttelse. Framför dem en skylt som manar till fortsatt motstånd mot nihilism och destruktiva krafter. Till slut uppstår den igen, tilliten till konstens förmåga att förändra åskådarens sätt att se på världen.
Budskapet på den inramade planschen där hemma har hunnit få sina skavanker under den minst sagt tänkvärda tid som gått sedan 2019. Pandemi, fullskalig invasion i Ukraina, en svensk regering dikterad av ett parti som grundades av bland andra nazistveteraner och öppna rasister. Och så ännu en vända med Trump.
En gång, under en av ungdomarnas fester, gick glaset i kras. Affischen fick några skrynklor och en reva i kanten men gick att rama in igen.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.