Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Dagens röda linjer i regeringsförhandlingarna? Rena strecken i sanden jämfört med förr.
”Jag sätter mig inte i en regering som startar fler kärnkraftverk”, dundrade centerledaren Thorbjörn Fälldin i april 1976. ”Får jag för att inga missförstånd ska råda säga: Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse.”
Sex månader senare blev Fälldin statsminister och gick med på att ladda Barsebäck.
Det är Tomas Ramberg som påminner om Fälldins gammaltestamentliga utfästelse i sin bok om den svenska kärnkraftens historia, ”Att dagtinga med sin övertygelse”. Centerledaren inte bara låser dörren till alla kompromissmöjligheter, han spikar för säkerhets skull igen den och slänger både nyckeln och hammaren i sjön. Och så blir det i slutändan ändå en uppgörelse. Politik är verkligen det omöjligas konst.
Då som nu är det just de personer som själva varit med om att ta fram den nya tekniken som utfärdar de första varningarna om dess potentiellt dödsbringande effekter
Den som inspirerat Thorbjörn Fälldin till hans djupt moraliska ställningstagande om kärnkraften är fysikern och Nobelpristagaren Hannes Alfvén, som centerledaren träffat under en frukost 1972. Alfvén har upplyst Fälldin om att kärnvapen och kärnkraft är ”siamesiska tvillingar” och undervisat om att kärnkraftens avfallsprodukter, som plutonium, har en halveringstid på 24 000 år och därför i praktiken måste hållas separerade från människan ”i evighet”. Mötet förändrade centerledarens syn på sig själv och politiken. ”Fälldins kärnkraftsmotstånd är religiöst, det var Alfvén som frälste honom”, säger någon i Tomas Rambergs bok.
Men Hannes Alfvén var framsynt på fler områden än så. Det är påfallande hur stora likheterna är mellan debatten om atomkraften på 1950-talet och dagens diskussion om artificiell intelligens, AI. Då som nu är det just de personer som själva varit med om att ta fram den nya tekniken som utfärdar de första varningarna om dess potentiellt dödsbringande effekter. Då var det atombombens uppfinnare Robert Oppenheimer som pekade på hur atomklyvningen radikalt förändrat människans livsbetingelser, i dag är det bland annat ”AI:s gudfader” Geoffrey Hinton som slår larm om att den nya tekniken kan utplåna hela mänskligheten.
Och på samma sätt som i dag avfärdades varningarna av en mäktig allians mellan militär, kapitalintressen och stat. Under kalla kriget kallade USA:s president Harry Truman Robert Oppenheimer för en ”lipsill”, i dag är det Donald Trump som avvisar både regelverk och oroliga forskare som skulle kunna stå i vägen för USA:s triumf i AI-kapprustningen mot Kina.
Också de högtflygande visionerna är desamma. Då skulle allt kunna åstadkommas med atomkraft. Öknarna skulle blomstra, världssvälten utrotas och bilar, tåg och båtar drivas med atomkraft. Inga elräkningar skulle behövas, eftersom energin var oändlig. ”Vi står på tröskeln till en ny tidsålder”, proklamerades det från riksdagens talarstol i maj 1956. ”Outtömliga rikedomar” utlovades.
Men det som kanske främst är värt att minnas från 1950-talet är de personer som tidigt formulerade motståndet mot atomkraften. Det var framför allt kvinnor som gick i bräschen: politiker som Ulla Lindström och Inga Thorsson och författare som Barbro Alving och Sara Lidman. I den interna debatten inom socialdemokratin på 1950-talet var det kvinnorna som stod för klarsynen, medan statsminister Tage Erlander och hans manliga ministär dunkade varandra i ryggen.
’På mig gör statsrådskretsen just nu intryck av en samling ivriga pojkar som fått en ny mekanisk leksak att pröva’
Dessa kvinnor insåg att det som stod på spel var ett ansvar för hela mänskligheten och kommande generationer. Inga Thorsson talade om att atomkraften ”överskrider en gräns som vi inte har rätt att överskrida” och ”att vi bryter mot de djupast i naturen nedlagda livslagarna … vår samhörighet med allt levande, i det förgångna, i nuet och framtiden”. Om sina kollegor i regeringen sade Ulla Lindström: ”På mig gör statsrådskretsen just nu intryck av en samling ivriga pojkar som fått en ny mekanisk leksak att pröva. Alla är fascinerade av de tekniska framtidsvisionerna.”
Och Hannes Alfvén? Jo, han var klarsynt även på denna front. 1966 skrev han under pseudonym ”Sagan om den stora datamaskinen”, en framtidsvision där mänskligheten ställs inför frågan om vad som händer när datorer blir så avancerade att de kan ta över allt fler intellektuella uppgifter. Parallellerna till i dag behöver knappt påpekas. Om den nya teknikens existentiella hot mot mänskligheten gjorde Alfvén (som föredrog att framställa ”datorna” som ett slags feminina väsen) följande prognos:
”Det finns väl ingen som tror att människorna kommer att helt bortrationaliseras”, skriver han. ”Även om människorna av i dag inte gör någon nämnvärd nytta i samhället, vill datorna säkert inte avskaffa dem. Datorna har alltför mycket pietet, alltför mycket sinne för den historiska traditionen för att ta ett så drastiskt steg.”
När Prometheus stal elden från gudarna förändrades för alltid maktbalansen i kosmos
Mot bakgrund av den moral som dagens nihilistiska techmiljardärer har placerat i sina serverhallar framstår detta som en from förhoppning. När Prometheus stal elden från gudarna förändrades för alltid maktbalansen i kosmos – och även om den artificiella intelligensen inte lyckas komma åt koderna till världens kärnvapen kvarstår den väl så allvarliga risken med den pågående AI-apokalypsen: Att den gör oss dummare än vi redan är.
Och de svenska regeringsförhandlingarna? Kanske skulle också de må bra av lite gammal vanlig mänsklig skallighet. Tomas Ramberg berättar i sin bok om hur folkpartiledaren Per Ahlmark hösten 1976 ska ha tränat in fyra olika varianter av raseriutbrott och bett sina medarbetare att utvärdera vilket som fungerade bäst i förhandlingarna med den sävlige Thorbjörn Fälldin. Det koleriske Gösta Bohmans rådgivare ska ha haft det lättare, eftersom moderatledarens ursinnesutbrott uppkom på naturlig väg.
I vilket fall kan Thorbjörn Fälldins egen förhandlingstaktik tjäna som inspiration.
Förhandlingarna ägde rum i ett trångt hörnrum på åttonde våningen i det tillfälliga riksdagshuset, där Fälldins pipa levererade en konstant och säker rökutveckling. Pipsugandet visade sig alldeles tillräckligt för att till slut göra alla så omtöcknade att de tvingades komma överens. Om inte annat för att komma ut ur det rökskadade rummet.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.