Sakprosa
Nina Kihlman
”Familjen som skalv. En berättelse”
Förlaget, 209 sidor
Christer Kihlman slog igenom med debutromanen ”Se upp, Salige!” 1960, om en chefredaktör och hans samvete i ett förljuget samhälle. Med den blev han personlig och politisk revoltör i Svenskfinland.
Då skrev förlaget tidsdoftande om en fördomsfri skildring av ”tidningsmannens frihet, en mogen erotisk psykologi och en skarpögd skildring av förhållandet mellan olika generationer”. Men egentligen handlade det om barn, som ofta hos Kihlman.
”Passionen” som tänder upproret, som leder till undergången, kretsar kring den 14-åriga dottern till en groggbroder, och tragedin är en 15-årig sons självmord.
Men redan då skickade Christer Kihlman med en nyckel till katastrofen. Det är en instängd människas febriga monolog vi hör, och hans salighet, att äntligen känna sig fri och autentisk, blir omoralisk och hänsynslös för att det finns ett personligt sår hos honom. Något i det förgångna har förblivit ”obrukat och levande och förrädiskt i stället för brukat, dött och befruktande” så att ”saligheten strålar ut ett slags förruttnelseliv”.
Det var ofta på en gång brutala och sublima ord hos Kihlman, en kontroversiell röst från ett barnkammarbarn som radikaliserades, som, beroende på synsätt, exploaterade eller avslöjade borgerligheten. Prisgav familjelivets helgd, alkoholismen, otroheten, sveken – en filial till Strindberg, en nordisk inkarnation av Thomas Mann; konstnären som en gudabenådad trollkarl som aldrig får störas.
Åsa Beckman berättade om den psykologiska alkemin i ”Kulturbarn. Att växa upp i skuggan av en författare” (2024), hur det upphöjda geniet skyddas av samma stödtrupper som är material för skrivandet.
Nu berättar dottern Nina Kihlman om hur det var att växa upp i skuggan av det finlandssvenska konstnärsmonstret. Nu är alla borta, fadern efter tysta slutår av skrivkramp, mamma Selinda, den vackra bibliotekarien ur klanen Enckell, också lillebror Jerker som dog mitt i steget, medan de flyttade ut fadern ur Diktarhemmet i Borgå. ”Jag skriver detta i skuggan av min far, min mor, min bror, alla döda. I spöklik tystnad glider de förbi mig varje dag, förbi mig, genom mig”.
Här finns ytan, släktherbariet; föräldrarna kom ur rika och namnkunniga släkter: årtal, brevcitat, bravader, dagböcker, men också hela tiden det som mullrade under ytan: korta dialoger ur minnet, sekundsnabba scener ur det förflutna.
I Kihlmans fall fanns allt uttalat i konsten, alla kunde läsa om författarens ångest och barliv, om våld, missbruk och sexuella upplevelser med minderåriga och prostituerade
”Familjen som skalv” är på flera sätt en systerbok till Sophia Janssons ”Tre öar. Mamma, pappa och jag”. Båda berättar om ett familjeliv där avgörande händelser förtegs, men Sofia Janssons faster Tove Jansson sublimerade allt till komplex konst, medan Nina Kihlmans far var en pionjär i autofiktionen, trots att han avskydde termen bekännelselitteratur (det förutsätter en ”synd”). Intervjuad på 1980-talet sa han besvärjande: ”Om man skriver vad man gjort offentligt blir offentligheten ett skydd i stället för ett hot.”
I Kihlmans fall fanns allt uttalat i konsten, alla kunde läsa om författarens ångest och barliv, om våld, missbruk och sexuella upplevelser med minderåriga och prostituerade. Många gånger under modig sanningsflagg, som i befrielseprojektet och skandalsuccén ”Människan som skalv”, som utkom 1971, samma år som homosexualitet avkriminaliserades i Finland.
Svårare är det att förstå hur resorna till diktaturens Argentina för att förnya skrivandet och livskänslan, resulterade i att Kihlman ville rädda sin prostituerade älskare, och helt sonika installerade honom som ett nytt syskon hos familjen i Helsingfors. Där uppstod spänningar som fick Kihlman att drömma grymma drömmar om sina barn – som skrevs in i litteraturen. ”Var vi hans barn på riktigt eller var vi pjäser i hans drama?” undrar en åldrad dotter.
”Familjen som skalv” vill inte skuldbelägga en gränslös far med enorm begåvning och lika stora demoner. Den beskriver en mammas mörker, hur dottern blev hennes livvakt, eftersom båda föräldrarna såg självmordet som en lösning. Hon förblev hyperkänsligt beredd, och närmar sig resultatet av att växa upp med känslan av att det finns livsviktiga känslor och behov som saknar ord i en värld som har så gott om dem. Hemligheter, spöken och gåtor. Att känna sig osynlig. Jag ”är rädd för båda mina föräldrar”, skriver Nina Kihlman, ”vad gör det med en?”.
Ändå är hon också lojal. ”I bok efter bok ville han avslöja vad som dolde sig bakom förljugenhetens fasad och att vi alla egentligen var likadana. Jag vet inte om han lyckades i sitt värv. Jag vet att han ofta kände sig missförstådd”, skriver Nina Kihlman. ”Det var verkligen ett högt pris att betala för en enda persons framgång och berömmelse. Men i dag kan jag ändå hävda att det var värt det.”
Men är vi alla egentligen likadana? Det som fått mig att läsa ”Familjen som skalv” två gånger i följd, är att den är så motsägelsefull. Här synas den manligt villkorade friheten i drifter och dödsförakt, som gjorde nervös halt vid sexuella övergrepp, misslyckanden och svaghet, som litterärt förklädde homosexualitet till far-son-förhållanden så den blev mer rumsren. Vad skulle man tro på – konsten eller verkligheten?
Det talas kort om ”den andra familj” som Christer Kihlman långa perioder vistades hos. Mera får läsaren inte veta
Men ”Familjen som skalv” har, trots att den river förlåten av så mycket, stor integritet. Det talas kort om ”den andra familj” som Christer Kihlman långa perioder vistades hos. Mera får läsaren inte veta.
Det illustrerar hemligheternas makt som är bokens ämne. Ett medberoendets eko, någon ska skyddas? Men det har en mycket välgörande effekt både estetiskt och etiskt i berättelsen om konstens pris, där Muminvärlden och Malin i Saltkråkan får gestalta drömmen om den ouppnåeliga kärleken.
Många kvinnliga författare har skrivit om hur en viss brist kan göra att en ung människa blir oförmögen att sätta pris på sig själv, och hur illa det kan gå.
För en dag förvandlades trollkarlen till ”en liten grå gubbe i keps”, men de ”sorgsna mörkrens rum” bestod.
Nina Kihlmans nedstigning till de rummen, en melankolisk, subtil och gripande dialog med litteraturen, tiden och två föräldrar, kommer att leva länge.
Läs fler texter av Ulrika Milles och andra av DN:s bokrecensioner