Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lyrik
Naima Chahboun
”Mördarleken”
Norstedts, 89 sidor
I förlagstexten meddelas att Naima Chahbouns tredje diktsamling ”Mördarleken” kretsar kring ”det grymma och absurda samhälle där barn dödar andra barn” – rimligen en hänvisning till de senaste årens tonårsskjutningar. Detta aktuella våld, som spektakulariserats i media och gripit in i så många människors liv i förorten, har länge skildrats i svensk rap och spoken word men mer sällan i den förlagsutgivna poesin. Till skillnad från rappens vardagsnära perspektiv verkar Chahboun närma sig ämnet rent konceptuellt.
Ett mord har skett, och vi får omväxlande ta del av gestalternas perspektiv, reflektioner, poetiska fabuleringar och aforistiska utsagor om det inträffade
”Mördarleken” består av korta, luftiga dikter som växelvis tillskrivs åtta gestalter: detektiven, reportern, de anhöriga, vittnet, den misstänkte, grannen, offret och läkaren. Ett mord har skett, och vi får omväxlande ta del av gestalternas perspektiv, reflektioner, poetiska fabuleringar och aforistiska utsagor om det inträffade, utan att diktsamlingen i slutändan låter oss avgöra vem som dött, vem som är skyldig eller hur förloppet sett ut.
Chahboun tycks stundtals flirta med en rad genrer och former, från detektivromanen till datorspelet, kortleken och polisförhöret. De anhöriga greppar efter otillgängliga svar (”Lämnade ensamma med våra frågor / tolkar vi varje rörelse / som ett tecken från dig”), den misstänkte filosoferar om misstänkliggörandets natur (”Misstänk alla / döm ingen / du kommer att upptäcka / att det förra / är lättare än det senare”), medan detektiven i sin tur med jämna mellanrum bryter ut, likt en grekisk kör, i lyriska utbrott: ”Ex-mödrar, ex-bröder / döden stal er identitet // Nu tillhör ni kollektivet / av anhöriga / som trängs i väntrummet […] Era ansikten lyser i mörkret // Glödande droppar / i statistikens underjordiska flod.”
Vittnet pekar ut en person som han hävdar har ett kainsmärke i pannan, och omslaget pryds av en medeltida miniatyr på Kain som dödar Abel. Kanske är det ämnat som något slags reflektion över demoniseringen av barn i svensk politisk och media – det förblir något oklart. Ett mer involverat intresse exempelvis för hur misstänkliggörandets logik fungerar i dagens politiska landskap hade kunnat ge förankring åt temat, som nu i stället, som ofta hos Chauhboun, stannar vid suggestiv men outvecklad antydan. Klart är dock att diktsamlingen vill utforska frågor om sanning, sanningsanspråk och svårigheten att fastslå något med total objektivitet, men gör det i mestadels abstrakta termer: ”Objektivitet / är punkten mellan skulderbladen / som du inte når att klia / hur du än vrider dig / i skärskådningens ljus.”
Alla gestalter har exakt samma röst och tonläge, vilket gör perspektivskiftena föga övertygande
Helheten ger ett distanserat, närmast dissocierat intryck. Alla gestalter har exakt samma röst och tonläge, vilket gör perspektivskiftena föga övertygande. De uttrycker sig nästan uteslutande i ett slags aforismartade utsagor, existentiella sentenser, eller allegorier – generaliseringar utan historisk eller platsmässig förankring som verkar vilja lodda existensens djup men ofta känns ganska insiktslösa, såsom: ”Minnet och glömskan / är inte motsatser / utan två sidor / av samma mynt.”
Snarare än en levande värld och levande röster möter läsaren en cerebral konstruktion befolkad av typer och arketyper, reducerade till ett slags litterära charader. Distansen må vara avsiktlig – ett slags pusseldeckarens opålitliga karaktärer – men när de erfarenheter som skildras reduceras till material för abstrakta tankefigurer framstår greppet, inför ett så sårigt och politiserat ämne, närmast respektlöst.
Läs fler texter av Viola Bao och fler recensioner av aktuella böcker