Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Ruth Kvarnström-Jones
”Systrarna på Sophiahemmet”
Printz publishing, 495 sidor
Författaren Ruth Kvarnström-Jones har blivit ett fenomen. Serien ”Stockholms pärlor”, kvinnohistoria som utgår från kända byggnader i huvudstaden, har sålts i nästan en miljon exemplar.
Nu har tredje delen landat, ”Systrarna på Sophiahemmet”, och det tog knappt en vecka innan förstaupplagan var slut. Alla som slukat ”De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel” och ”Väninnorna på Nordiska Kompaniet” känner igen sig, även om varje bok har sin egen ton och sitt eget tilltal. Romanen om Grand Hotel bar absolut mest nerv och närvaro, medan uppföljaren om Nordiska Kompaniet var klart svagare och formmässigt statisk.
Den nya boken om drottning Sophias sjuksköterskeskola och sjukhus står sig väl i jämförelse. Skildringen av samhället och medicinhistorien under 30 år, från 1883 till 1913, är oupphörligt intressant och välresearchad. I centrum står fyra fiktiva kvinnor, de första eleverna på sjuksköterskeskolan, som hela tiden får kämpa för att vinna respekt. En av dem får en brinnande eterkompress slängd i ansiktet när en manlig kirurg känner sig ifrågasatt. En annan letar efter svaret på varför vissa barn avlider snart efter en blodtransfusion medan andra överlever. Det ska dröja några år in på 1900-talet innan blodgrupperna upptäcks.
Starka ögonblicksbilder av smärtlindring, rehabilitering och rädslan för okontrollerbara infektioner vävs samman med sköterskeelevernas vardag och starka vänskap.
Kring systrarna finns ett brett register av verkliga personer. Drottning Sophia, gift med Oscar II, initiativtagare och mecenat för både skolan och sjukhuset, får äntligen den plats i historien hon förtjänar. Här figurerar också namngivna föreståndare för sjuksköterskeskolan, läkare, professorer, forskare och präster som rörde sig i Stockholms innersta krets kring förra sekelskiftet.
Läsaren kommer aldrig riktigt nära personerna på och kring Sophiahemmet, de blir mer bärare av olika slags kvinnoöden än människor av kött och blod
Men alla karaktärerna och viljan att beskriva hur kvinnoliv och sjukvården såg ut under 30 år blir också romanens svaghet. Kvarnström-Jones har fötterna kvar i det researchträsk som kan sluka vilken ambitiös författare som helst. Läsaren kommer aldrig riktigt nära personerna på och kring Sophiahemmet, de blir mer bärare av olika slags kvinnoöden än människor av kött och blod. Jag får aldrig möta deras djupaste längtan, deras drivkrafter, sorger och tvivel. Sådana fördjupningar i personbeskrivningarna fladdrar bara förbi och texten flödar sedan snabbt vidare.
Vad Kvarnström-Jones dock lyckas fånga är den starka stolthet systrarna känner inför sitt kall och den hätta och brosch de fick vid examen.
Det är en viktig gärning att berätta de här historierna på ett så välskrivet och underhållande sätt som Ruth Kvarnström-Jones ändå gör. Hon skriver enligt uppgift redan på fjärde delen i serien, men vilken byggnad som ska stå i centrum den här gången har hon ännu inte avslöjat. Låt oss hoppas att författaren inte försöker greppa över så mycket nästa gång, utan i stället stannar kvar och fördjupar gestaltningen av enskilda karaktärer.
Läs fler texter av Kerstin Särneö och fler bokrecensioner