Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Xylofonen, som jag fick i julklapp när jag var fem eller sex år – vart sjutton tog den vägen? Försvann den i någon flytt eller hamnade den på soptippen? Kanske fick någon av mina pappkusiner (kusinerna på pappas sida) ärva den.
Jag minns inte vem jag fick xylofonen av, men kommer så väl ihåg hur lycklig jag blev när jag öppnade paketet: Tänk, jag hade fått ett alldeles eget instrument.
Eftersom det är länge sedan jag såg xylofonen för sista (?) gången är det svårt att med exakthet säga hur stor den var, men jag skulle tippa knappt tre decimeter lång.
Förmodligen var det farfar som hade köpt den. Han skämde bort mig – inte minst med sin tid och kärlek.
Farfar var den i familjen som var mest angelägen om att jag skulle lära mig spela och jag kan ännu minnas euforin jag kände när jag hade lärt mig sifferkombinationen till den första melodin.
Fem-sex-fem-tre, fem-sex-fem-tre, två-två-sju, ett-ett-fem.
Tonstavarna var målade i alla regnbågens färger. Med xylofonens hjälp kunde jag inte enbart lära mig ordningen på färgerna i regnbågen. Stavarna var dessutom numrerade och jag minns så väl sifferkombinationen på den första melodin jag lärde mig:
Fem-sex-fem-tre, fem-sex-fem-tre, två-två-sju, ett-ett-fem.
Det var Stilla natt och jag kan inte höra den psalmen utan att sifferkombinationen dyker upp i huvudet, trots att det har gått drygt 65 år sedan farfar och jag satt vid matsalsbordet och övade.
Jag skämdes förstås, men fortsatte kursen.
Jag tycker om att sjunga och har alltid varit road av musik, men jag har lagt ner den gamla drömmen om att kunna spela ett instrument. Tåget har gått för min del trots att jag har gjort mina försök under årens lopp. Ett var att lära mig spela piano trots att vi inte hade något. Det gick sådär.
I mellanstadiet skulle några klasskamrater lära sig spela blockflöjt och jag hängde på, men trots att magistern underströk att vi absolut inte skulle bita i flöjten gjorde jag det. Förstod väl inte bättre och tror att jag var den enda i gruppen med bitmärke på instrumentets huvud.
Jag skämdes förstås, men fortsatte kursen och lärde mig spela ”Lunka på, lunka på. Vi har långan väg att gå”.
Men där tog vägen slut för min del.
Läs fler kåserier:
EKG:s förra – om att vara besatt av ett bokstavsspel i telefonen.
Och förrförra: Man vill ju inte stå med brallorna nere i det blå skåpet
Veckans mest lästa kåseri – av finlandssvenska Lillebror.