Förmiddagen har ännu inte slagit över i trängsel på konditoriet Ritorno vid Odengatan i Stockholm när Jonas Lundqvist kliver in några minuter efter utsatt tid. Solen ligger över uteserveringen och morgonlugnet dröjer sig kvar, men själv är han redan uppe i varv. Det som upptar honom är inte intervjun, utan ett dop i Göteborg.
– Dopet är det viktigaste nu. Det vore grymt att få till det. Jag har fortfarande inte hunnit träffa min systerson.
Det nya albumet ”Noll personlig utveckling” är inspelat live i studion med Jonas Lundqvists turnéband och producerat av David Axelsson Wikberg. Skivan kommer den 23 oktober, samma dag som systersonens dop.
– Just den dagen är också dagen då mamma gick bort. Så jag förstår min syster, hon vill återknyta till något där. Men då är det också ett jävla pusslande liksom. Det har alltid varit så runt min musik för mina syskon: ”Jaha, okej, ja, då kan du inte där då.” Det är nästan så att de inte orkar fråga mig längre, och så får det fan inte bli.
Hur brukar du må på skivsläppsdagen?
– Man ångrar allt den dagen. Tänker, varför skriver jag så här? Men sen har jag väldigt lätt för att återkomma till känslan av att man aldrig spelar så stor roll som man gör i sitt eget huvud. Jag har släppt skivor i 30 år och allting som är återkommande i livet är lite av en trygghet.
Skivan öppnar med ”En natt per år”, där Sarah Klang gästar. Låten tar avstamp i en drömlik idé: att själarna en natt om året lämnar kyrkogården och vandrar till en bar där Jonas sitter och väntar.
– Jag pratar med mina föräldrar en natt per år. Och så vill jag berätta vad som händer i mitt och mina syskons liv. Om våra barn och deras barnbarn. Jag tycker att den är filmisk, jag märkte det när jag skrev den, att den här ska öppna.
Vad skulle du vilja säga till dina föräldrar?
– Jag vill att de ska veta att vi syskon är polare, att vi, du vet… Det var ju en märklig tid. Pappa kunde inte prata under sina sista tio år, och mamma hade Alzheimers under sina sista sex. Så det var liksom 15, 16 år av föräldrar som försvann mer och mer.
– Jag är besviken över att jag inte har kommit längre, att jag fortfarande saknar dem varje dag. Det är ett ämne jag nästan inte kan prata om. Jag vill inte och kan inte riktigt känna det där. Förutom i korta sekvenser när jag skriver – då kan jag tänka att det här kanske når dem på något sätt.
Med ett olycksbådande hornmotiv och ett klassiskt gitarrplock får ”En natt per år” en filmisk inledning. Jonas Lundqvist berättar att han och Henrik Berggren (Broder Daniel) under en period pratade mycket om just gitarrplock. I samma veva började Berggren dyka upp hemma hos honom med exklusiva champagner — ett sidospår Lundqvist återger med ett leende, road över att ”den där trash-människan” plötsligt blev intresserad av champagne.
– Just vikten av ett bra plock är väldigt Göteborg, och just därför har jag inte använt det så mycket tidigare. Här kände jag ändå: om någon ska få göra det, så är det väl jag. Det är en passning till alla mina gamla polare. De fattar vad det här är.
I år är det 30 år sedan Jonas Lundqvist och hans barndomsvänner i Bad Cash Quartet skivdebuterade. Då var han trummis i bandet. Sedan upplösningen 2004 har han fortsatt som soloartist.
– Jag tror att jag gillade bandet så mycket, för då slapp jag leva liksom. Att det var ett skydd, ett skydd mot livet och det var underbart.
Kan du sakna att vara i ett band?
– Ja, det är kul att ha någon att dela saker med. Och där man faktiskt får en naturlig möjlighet att prata om vad som händer. Vem skulle jag ringa och prata med det om? Herregud, sånt kan vi inte prata om. Vad ska jag säga? ”Nu har jag sex låtar klara. Nu behöver jag två till, sen kan jag gå in i studion.” Vad ska de säga? Va? Jaha, okej Jonas, liksom.
På nya skivan fortsätter Jonas Lundqvist skriva i ett uttryck som är omisskännligt hans eget. Texterna är introspektiva, självutlämnande och präglade av en nästan obekväm uppriktighet.
– Om jag har gjort alla sju dödssynder, så är det högmod jag aktat mig för mest. Att inte erkänna sina egna mörka sidor och tillkortakommanden är egentligen att säga att man är perfekt. Och har man det så har man också väldigt svårt att knyta an till, eller se, andra människor.
”Noll personlig utveckling” skrevs på ett behandlingshem i Östergötland under oktober och november förra året. Om varför han hamnade där säger Jonas att han hade varit vaken för länge och ”ätit för mycket grönsaker”.
– Jag fick sån lugn och ro där. Det var så otroligt skönt med ett schema. Man fick äta frukost, sen var det gruppterapi, lite gym och sånt. Efter det fanns det luckor på tre, fyra timmar varje dag då man kunde skriva.
– Alla tror att man ska genomgå någon stor utveckling och komma ut som en ny människa. Jag kom bara ut med en ny skiva.
På skivans andra spår, ”Kolmården”, skildrar han en permission från behandlingshemmet. Tillsammans med ”sju vuxna pundare” och en ledare åkte han minibuss till djurparken.
– Jag lyckades få alla att ta på sig gula reflexvästar, så vi kom där nästan som en dagisgrupp på utflykt. Ingen annan verkade riktigt förstå humorn i det, men jag tyckte det var så jävla roligt.
– Bland oss fanns Johan, som jag sjunger om, en affärsman från Dubai, helt blasé. En annan i gänget hade pundat loss på en gård i Skåne i flera år. Och så kommer vi där, i våra gula västar, mitt under halloween. Vi gick in i spökhuset och folk hoppade fram för att skrämma oss, men ingenting kunde skrämma oss. Vi gick runt där som levande döda.
Hur var det?
– Vi var ju föräldrar allihopa. Kombinationen av att tvingas titta in i sig själv, åka till Kolmården och sen inte ha sina barn där. Det är ju så här: Man saknar sitt, man saknar ju sina barn så mycket. Ingen pratade om det. Alexandra, som nämns i låten, sa det en gång: ”Jag saknar mina barn.” Jag bara: ”Alexandra, gå inte dit nu. Ha på dig västen och var tyst.” Vi ville inte öppna den dörren.
Fakta.Jonas Lundqvist
Född 29 april 1980 i stadsdelen Härlanda i Göteborg.
Tidigare trumslagare i Bad Cash Quartet.
Aktuell med åttonde soloalbumet ”Noll personlig utveckling”, som släpps den 23 oktober, samt med totalt sex spelningar i Uppsala, Malmö, Göteborg och Stockholm.
Läs mer: Maxida Märak: ”Jag är så trött på den här skittiden”