Dagen då fågeln ska dö är en lördag i oktober. Det är nio dagar kvar av höstlovet. Sally räknar i och för sig inte – hon sitter bara helt vanligt på sängkanten med sin mobil i handen och har precis vaknat. Håret står åt alla håll, ögonen är små som på en mullvad. Ändå har hon har redan hunnit leta upp Aminas namn i listan över senast ringda samtal. Det är inte så svårt, Aminas namn ligger på plats ett till och med sju. Hon är typ den enda Sally ringer. Eller alltså, hon är väl den enda alla ringer egentligen, och nu är det bråttom. Vill man ha en chans att få ett ja när man frågar Amina om hon vill hitta på något så måste man ringa tidigt, för sen blir Amina uppbokad. Det är därför Sally har ställt sitt alarm, trots att det är höstlo…
SCHMACK!
Dunsen mot fönsterrutan kommer från ingenstans. Sally skriker rakt ut och slår händerna för munnen. Telefonen flyger all världens väg.
Sweet baby Jesus, tänker hon och stirrar skrämt mot fönstret. Vad var det där?
Hon reser sig snabbt från sängen, tar tre kliv över golvet och trycker näsan mot den kalla rutan. Och där ute på marken ligger den. En liten, gulsvart fågel, med huvudet i en konstig vinkel. Den rör sig inte.
Det tar inte många sekunder för Sally att ta sig ut från sitt rum, genom hallen, ut genom ytterdörren och bort till fågeln. Det svider i halsen när hon lyfter upp den varma fågelkroppen från det höstblöta gräset. Hon håller den försiktigt i sin handflata och drar fingret över fågelns svarta huvud. Fjädrarna är hala mot handen. De runda små ögonen stirrar öppna mot himlen.
Den påminner lite om Jana, flyger det genom huvudet på Sally. Jana i deras klass. Och det är inte för att Jana går omkring och ser ut som en död talgoxe, så klart, för det gör ju ingen. Men ögonen är samma på något vis. Mörka, blanka.
Sally granskar den lilla fågelns blick från andra hållet.
Exakt! Arga.
Jana är ofta arg. Igår, till exempel, när de hade bild. Då var hon jättearg, för Amina gick förbi hennes plats och snodde åt sig hennes teckning och höll upp den så att alla skulle se. Jana hade ritat Döden. Han hade kåpa över huvudet, en korp på axeln och ormar som slingrade ut ur ärmarna på dräkten i stället för händer. Det var en svincool teckning.
”Ieeew!” sa Amina äcklat. ”Varför ritar du alltid så sjuka saker, Jana?” Sally kommer ihåg exakt hur Amina såg ut när hon la huvudet på sned och tittade noga på bilden. ”Alltså, seriöst! Jag blir rädd för din hjärna.” Amina skrattade när hon sa det, som om det var ett skämt. Men Jana verkade inte tycka att det var särskilt kul. Hon stirrade bara på Amina med de där mörka ögonen och ryckte tillbaka teckningen utan ett ord. Den blev helt knycklig i ena hörnet. I flera minuter sen satt Jana med blicken ner i bänken och strök med handen över pappret för att försöka släta ut det. Hon lyckades aldrig.
Sally vrider lite på den döda fågeln.
De runda ögonen blänker mot henne.
Kanske inte exakt arga, kommer hon plötsligt på. Mer ledsna, om man tittar nära.
Hon lägger försiktigt ner fågeln på marken igen och vänder sig mot huset. Hon behöver en spade. Och någon slags låda. En skokartong, kanske? Och så måste hon ha något mjukt som fågeln kan ligga på också, typ bomull eller tyg. Blommor.
Gropen tar inte särskilt lång tid att gräva, och några blommor kan Sally knipsa av från mammas fredagsbukett. Det som tar längst tid att fixa är lådan. Det finns ingen skokartong i huset, för pappa har nyss varit på återvinningen. I stället skär han bort toppen på en juiceförpackning och räcker över botten till Sally, och föreslår att hon ska göra ett lock av silvertejp. Sally stirrar på honom.
”Jag försöker alltså ordna en värdig begravning”, säger hon, och rycker åt sig förpackningen. ”Silvertejp?!”
Hon tar med sig juicekartongen till sitt rum, och klär noga in den i ett regnbågsrandigt omslagspapper så att det fula juicetrycket inte syns. Locket får blir lila, med silverpärlor. Sen viker hon ihop en bit tyg till en slags sovsäck, och lägger den i botten på kartongen. Nu ska hon bara välja begravningslåtar också. Var är egentligen hennes telefon?
Det är inte förrän Sally hittar sin mobil på golvet nedanför sängen som hon kommer på att hon inte har ringt till Amina än. Stressen slår ner som ett blixtnedslag i kroppen. Hon vänder snabbt upp skärmen och stirrar på klockan. 11.08. Neeej! Nu är det säkert redan för sent! Så här dags har garanterat både Emma-Li och Milla hunnit fråga Amina om hon vill hitta på något, kanske Alva också. De har säkert redan bestämt. Säkert redan träffats. Säkert redan gjort upp planer för hela höstlovet?! Sally sväljer. Hon vet hur det brukar vara. Om man inte är med från början när Amina bestämmer något så är det nästan omöjligt att ta sig in sen. Och då blir det som för Jana. Att man till slut sitter helt själv i ett hörn och ritar.
Ormar.
Ärmar.
Döden.
En gång för några veckor sen kom Janas mamma till skolan, och bad att få prata med deras lärare mitt under lektionen. Sally minns det för att det var så awkward. De fick sitta kvar i klassrummet och bara vänta medan Frida pratade med Janas mamma i grupprummet. ”Läs lite i er bänkbok så länge”, sa Frida. Men det var det ju ingen som gjorde. Amina vände sig till exempel om till Emma-Li och Milla direkt och började viska om något. Wille och Hussein började kasta med rastbollen som man absolut inte får kasta med i klassrummet. Och Sally kunde inte heller koncentrera sig, för hon satt så nära grupprummet. Janas mammas röst nådde ända ut till hennes plats.
”Amina styr hela klassen!” hördes det genom väggen. ”De andra tjejerna är som hennes minioner. De följer bara efter henne och tycker att allt hon gör är toppen. Och nu verkar Amina ha bestämt att det är okej att hacka på Jana. Ser du inte det själv?”
Sally minns inte riktigt vad Frida svarade. Men hon kommer ihåg det där med minionerna. Det har fastnat, för även om de gula små figurerna i hängselbyxor är väldigt gulliga i filmerna, så känns det inte så kul att ha blivit anklagad för att vara en. En minion har liksom som instinkt att tjäna sin ledare, bara. Även om ledaren är en skurk.
Sally vrider på sig.
Hon har försökt skaka av sig bilden av de gula små varelserna, men det har varit oväntat svårt. Den poppar upp i hjärnan gång på gång. I förrgår när Sally såg Amina gå över skolgården på väg mot matsalen med Emma-Li och Milla och Alva efter sig som en liten svans, till exempel: De var lite lika animerade figurer?! Och igår, när Amina höll upp sin telefon för att visa ett klipp, och de andra slöt sig i en klunga runt henne som om hon var magnetisk: 100% minioner. Det är irriterande att Sally inte kan få bort bilden ur huvudet, för hon vill inte vara sån. Hon har visst en egen vilja. Väl? Eller?
Nu vill hon till exempel begrava en fågel. Med blommor och musik och kista och allt. Och det är 100% en egen vilja, för det hade Amina aldrig velat, det är Sally nästan säker på. Amina hade bara tyckt att fågeln var äcklig, och vägrat lyfta ner den i lådan. Som om hon skulle kunna dö själv om hon nuddade de mjuka fjädrarna.
Ieeeew!
Sally tänker på talgoxen igen. På att den kraschade in i hennes fönster precis när hon skulle ringa till Amina. På att den påminner om Jana. Och på att den dog nu, när höstlovet just har börjat.
Schmack, sa det.
Eller om det var wake up?
Sally rätar på sig. Ja, men faktiskt?! Plötsligt känner hon sig helt klarvaken. Det är en lördag i oktober, och fågeln är död. Det är snart bara åtta och en halv dag kvar innan skolan börjar igen. Men det är ändå länge?
Hon trycker igång skärmen på mobilen igen, och börjar leta bland sina kontakter. Det går långsamt först, men ju längre hon skrollar, desto otåligare blir hon. När Aminas namn swishar förbi på skärmen stannar Sally inte ens upp. Hon ska längre fram i alfabetet den här gången. Till någon som är bra på döden, och som kanske vågar peta på en fågel.
Läs även en intervju med Lisa Bjärbo om hennes tankar kring novellen.