Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Om Elisabeth Thand Ringqvist rört sig efter valet är det inget som syns utåt. Partiet står fast vid sina positioner från valrörelsen.
Grunden för Centerns existens är att vara hemvisten för borgerliga väljare som ser samarbete med SD som otänkbart. Det betyder att C inte har någon möjlighet att gå till höger och släppa fram en ny Kristersson-regering.
För att skaffa sig en förhandlingsposition behöver Centern ändå framställa sig som ett vågmästarparti och hävda att det finns ett annat alternativ att gå till om Vänsterpartiet släpps in i en S-ledd regering. Önskan att skapa en mittenregering fyllde det syftet. Nu har Thand Ringqvist själv – på talmannens uppdrag – konstaterat att den dörren är stängd.
Det som återstår att hota med är extraval. Centern uppträder därmed som vågmästare mellan en Andersson-ledd regering och en ny valrörelse.
Elisabeth Thand Ringqvist hävdade på måndagen att hotet om ett extraval skulle kunna förmå KD och L att stödja en Andersson-ledd regering. Inför en fjärde och avgörande statsministeromröstning skulle trycket få dem att ändra sig, menade hon.
Mer sannolikt är att Ebba Busch och Simona Mohamsson föredrar ett omval – ett val som sannolikt skulle leda till en ny Tidöregering.
På en punkt har V och C trots allt kommit närmare varandra. Bägge har tröttnat på Socialdemokraternas passivitet. Vänsterpartisterna har länge varit frustrerade över Socialdemokraternas återhållsamhet, men nu hörs samma frustration inifrån Centern – med budskapet att det är dags för Magdalena Andersson att tala om vad hon vill ha för regering. Det duger inte längre att lämpa över ansvaret på C och V.
Centern vet att S hyser stark motvilja mot att göra vänsterpartister till statsråd. Vänsterpartiet räknar med att Socialdemokraternas längtan efter regeringsmakt är ännu starkare.
Elisabeth Thand Ringqvist driver nu förslaget att S ska regera i ensamt majestät, som en enpartiregering. Det är svårt att se hur det ska gå till i praktiken eftersom inget annat parti än Centern skulle släppa fram en sån regering – förslaget är mest ett sätt att peka finger mot MP och V som utmålas som stoppklossar.
Det är inte alldeles klart varför Centerns röda linje är riktad mot V men inte mot MP.
En konkret jämförelse av partiernas förslag visar att MP står lika långt från C som V gör – i några avseenden ännu längre ifrån.
Miljöpartiet vill ha högre skatter och större utgifter än Vänsterpartiet. MP vill precis som V införa miljardärsskatt, avskaffa karensen, införa kortare arbetstid, skydda mer skog och de föreslår båda bankskatt och högre a-kassa.
När Thand Ringqvist får frågan om varför Centern kan acceptera MP i en regering – men inte V – lämnar hon sakpolitiken och plockar i stället fram ideologiska argument. V gillar kollektiva lösningar, V ”vill förstatliga det mesta” och V vill inte bygga samhället underifrån. MP ligger enligt Thand Ringqvist närmare liberalismen.
Centern hävdar gärna att det är sakpolitiken som gör att partiet agiterar för en mittenregering. Men grunden för Centerns motstånd mot V tycks ligga mer i ideologi än i sakfrågor. Eller om man så vill: mer i antikommunism än i skattepolitik.