Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Om varken Eisenkots oppositionsblock med fyra partier eller Benjamin Netanyahus koalition får de 61 mandat som krävs för en majoritet i knesset går det bara att bilda regering med hjälp av ett arabiskt parti. Varken Eisenkot eller Netanyahu har sagt att de skulle gå med på samarbete med islamistpartiet Raam, vars ledare Mansur Abbas gjort klart att han är öppen för alla förslag. Men om allt hänger på en allians med Raam kommer både Eisenkot och Netanyahu att bita i det sura äpplet.
Kruxet är att Netanyahu och Eisenkot båda leder block där ett eller flera partier har svurit på att aldrig medverka i en regering som vilar på arabiska mandat. 2021, när Netanyahu gjorde upp med Raam, torpederades försöket av bosättarextremisterna, och Netanyahu hamnade i opposition i drygt ett år. Förre försvars- och utrikesministern Avigdor Lieberman, som hör till Eisenkots oppositionsblock, har gjort klart att hans parti ”Israel vårt hem” inte bara motsätter sig en koalition med islamisterna – Lieberman är inte ens redo att regera med deras passiva stöd. Någon måste äta upp sin hatt och acceptera arabiskt stöd i knesset. Antingen gör bosättarextremisterna det och räddar Netanyahu, eller också backar Lieberman och häver sitt veto mot islamisterna.
Men innan det blir aktuellt måste Eisenkot se till att alla hans tre kumpaner rekommenderar honom som regeringsbildare. Ex-generalen Yair Golan från vänsterliberala Demokraterna kommer knappast att konstra, men både Lieberman och Naftali Bennett, premiärminister 2021-22, propsar på att själva leda en ny regering. I Sverige är det självklart att ledaren för det vinnande blockets största parti får uppdraget. Inte här. 2021, då Bennett blev premiärminister, var hans parti det tredje största i anti-Netanyahu-blocket. Men Bennett gjorde klart att han bara skulle hjälpa till att skicka Netanyahu i opposition om han själv fick leda regeringen.
Både Bennett, en it-miljonär vars föräldrar invandrade från Kalifornien, och Lieberman, som anlände från sovjetrepubliken Moldova när han var 20 år, började sin bana som beundrare och nära medarbetare till Netanyahu. Båda är högernationalister, men en lika viktig drivkraft för dem är en bottenlös avsky och misstro mot Netanyahu.
Vad som än händer så kommer Netanyahu inte att invänta sitt öde i stillhet. Han förblir regeringschef tills en ny ministär svurits in. ÖB Eyal Zamir och Donald Trump har blockerat Netanyahus planer på en attack mot Iran under valkampanjen. Men om Trump är på det humöret efter sitt eget val i nästa vecka är risken överhängande att kriget blossar upp. Vad skulle Netanyahu vinna på det? Det är inte svårt att gissa. När iranska missiler haglar över Tel Aviv skulle Netanyahu rikta en känsloladdad appell till Eisenkot: ”Stundens allvar kräver nationell enighet och en samlingsregering!”
Om Eisenkot lyckas navigera helskinnad förbi alla hindren och sätta ihop en livsduglig regering, så måste en akut fara röjas ur vägen: de handelssanktioner som tolv västländer har aviserat. Det finns bara ett sätt att göra det: att sätta stopp för bosättarnas terror mot palestinier på Västbanken. De brutala överfallen har väckt regeringar och folk som i decennier har struntat i ockupationen.
Lika viktigt är att rulla tillbaka de ”rättsreformer” som Netanyahu har drivit sedan januari 2023. En ny ledning måste blåsa av regeringens bojkott av Högsta domstolen och trakasserierna mot åklagarmyndigheten. Försöken att ta kontroll över medierna måste avbrytas. De myndigheter och statsverk som har ”koloniserats”, förlorat sina experter och lagts i händerna på Netanyahu-marionetter, måste saneras. Detta gäller särskilt polisen och de viktigaste säkerhetstjänsterna, vars roll är att värna om staten men som nu har blivit böjliga politiska organ.