När Amanda Tedenljung gick på Sigtunaskolan blev en av hennes klasskompisar misshandlad av fem äldre killar.
Hon blev inte förvånad när hon hörde om de aktuella händelserna på Sigtunaskolan, särskilt när det kommer till tystnaden inifrån skolan och elevhemmen.
– När man befinner sig i den där miljön nöts gränserna ner och man börjar tänka på ett sätt som för en utomstående är oacceptabelt, säger hon.
Det var på vårterminen 2012 som hennes klasskamrat plötsligt var borta från skolan. Efter en vecka kom han tillbaka med stora blåmärken på armarna.
– Då berättade han för mig och några andra i klassen vad som hade hänt, säger Amanda Tedenljung.
Hon bodde på elevhemmet Haga för flickor, och hennes klasskompis på Kvarnbranten för pojkar.
Han hade väckts mitt i natten av ett telefonsamtal och kallats ner till källaren, där fem killar i trean väntade.
Dagen före hade han vägrat lyda en order om att städa den ena killens rum. Han bad att få slippa eftersom han hade prov dagen därpå.
Men det bet inte på killarna som ställde sig i en halvcirkel och började slå och sparka honom.
Han grät och försökte skydda sig. Men misshandeln fortsatte. Syftet var att få honom att lyda order och ”följa elevhemmets ‘regler’”, enligt domen som senare kom i hovrätten.
På helgen märkte hans familj att han var nedstämd och han berättade för sin mamma och sin syster om vad som hänt.
Nio dagar senare hade han fortfarande ont i bröstet och blåmärken på armar och axlar från slag och sparkar, enligt domen i hovrätten.
Fem killar i trean dömdes för att ha misshandlat honom tillsammans och i samförstånd. De fick villkorligt och samhällstjänst.
Försvårande var att misshandeln ägde rum under lång tid, i en miljö där målsäganden ”borde kunna känna sig trygg”, och att det fanns förnedrande motiv, skrev hovrätten.
– Jag minns den tiden så väl, säger Amanda Tedenljung.
– I den lilla miljön som var vår klass borde han ha känt sig bekväm med att prata om det. Men i stället var det hysch-hysch, trots att han hade stora, synliga blåmärken.
I domen står att hans syster råkat ”försäga sig” genom att berätta för andra att han blivit slagen.
Och när det läckte ut sökte elever upp Amanda och sa att hon måste få sin vän att ta tillbaka sin anmälan.
– De tyckte att ”han förstör för treorna som inte menade något illa”, säger Amanda.
Tystnadskulturen, att inte prata med personer utanför skolan och internatens väggar lever kvar på Sigtunaskolan.
DN har sökt skolledningen nu och vid upprepade tillfällen men fått svaret att de inte vill medverka i någon intervju utan ger generella uttalanden. Nu skriver skolchefen Sofia Kinberg bland annat att ”det är oacceptabelt med kränkningar oavsett när i tiden de skett”.
De elever vi har pratat med har velat vara anonyma, trots att de bara berättar hur det fungerar på skolan.
Amanda väljer att prata öppet om det som hände för att hon upplever att det är viktigt att bryta tystnadskulturen och ”få det ur kroppen en gång för alla”.
Det var mer våld hos killarna. Hos tjejerna var det mer utfrysning och saker som skulle tränga in på det psykiska planet.
– Det handlade om att förödmjuka, få andra att känna sig osäkra och skämmas, säger Amanda.
Forskaren Petter Sandgren menar att det finns en större öppenhet att anmäla kränkningar på internatskolorna i dag, men att den fortfarande krockar med tystnadskulturen som lever kvar.
– Tanken är att ens riktiga familj egentligen är de man har på elevhemmet. Det är bara dem man ska berätta saker för, säger Amanda.
På Kvarnbrantens elevhem, där misshandeln ägde rum, fanns tre husföräldrar anställda av skolan, någon av dem var alltid på plats.
Amanda var rädd att hon skulle bli straffad fysiskt om hon pratade i samband med polisförhören under våren 2012.
– Då insåg de att jag faktiskt kunde tjalla. Men jag straffades genom att bli ignorerad. Det var en period när ingen sa ett ord till mig, säger hon.
De enda gångerna någon kom till henne, var det för att säga att hon skulle be sin kompis att dra tillbaka polisanmälan.
– Det var då jag insåg att jag måste bort från skolan.
Det tog lång tid för henne att komma över det som hänt. Året efter hölls rättegången och Amanda kallades in som vittne. Hon bodde i Paris och flög till Sverige bara för att stötta sin vän.
Men att åter befinna sig öga mot öga med gärningsmännen gjorde henne rädd.
– Jag trodde att jag skulle bli kontaktad. Det har tagit många år, och många samtal med psykologer, för att komma dit jag är i dag.
Amandas åtgärdslista
● Det behövs ett radikalt omtag där personal och ledning byts ut och elevhemmen byggs om. Systemet ser ut som det gör på grund av situationen i elevhemmen med husföräldrar som bor där under en lång period men inte klarar av att bryta mönstren.
● Ge mer makt och resurser till lärarna som faktiskt kan göra skillnad. Det finns lärare som gör sitt bästa för att engagera sig och hjälpa eleverna att bryta kulturen med kamratuppfostran. Men de hade inte den insyn som krävs för att göra någon större skillnad annat än på sina lektioner.