Grupputställning
”Den underbara färgen. Göteborgskolorismen i nytt ljus”
Waldemarsudde, Stockholm. Visas t o m 28/2 2027
I början av 1900-talet ansågs färgexpressionismen som ett hot mot konstens nationella särprägel. Med otyglad färg skulle idén om en nationellt samlande, avbildande konst rasa samman. Värdekonservativa konstkritiker som Svenska Dagbladets August Brunius varnade för ”färgens herravälde” över teckningen och ”färgernas despotism över det gemensammas stilideal.”
I etnonationalismen rasfantasi utgör flerfärgat måleri den ständiga fiendebilden, synonym med mångkultur, könsblandning och språkupplösning. För bara ett par år sedan (DN 23/9-2023) förnyade Sverigedemokraternas tankesmedja Oikos sitt krav på att göra Kungliga Konsthögskolan till ett lärosäte för klassisk konst.
Kolorismen sätter färgen först, berättelsen sedan. Det innebär alltid en motståndshandling. 1930-talets Göteborgskolorister tog en risk när man just under fascismens och nazismens upptakt gav sig rätten att tolka naturen i färg lika fritt som tonsättaren skapar musik. Inspiratören, konstnären Carl Kylberg, råkade illa ut. 1937 tackade Nationalmuseum nej till hans färginnovativa målning ”Uppbrottet”. För ”oklar, diffus, ofullkomlig och besynnerlig”, tyckte ledningen. Men Göteborgs konstmuseum värnade om sina radikala målare. Som inte var så lokala som man trodde. Först med 1950-talets folkhem blev Göteborgskoloristerna populära.
I vår egen tids mångfärgsrörelse har stora färgexpressionistiska expositioner helt logiskt avlöst varandra. Nu har utställningen ”Den underbara färgen. Göteborgskolorismen i nytt ljus” kommit till Stockholm och Waldemarsudde. Efterlängtad! Här med totalt nittio verk i utvidgad tappning, sjuttio från utställningen på Göteborgs konstmuseum och kompletterad med föregångare, efterföljare och nordiskt perspektiv ur Waldemarsuddes egen samling, samt med två unga samtida konstnärer.
När Dan Jönsson här i DN (31/8-23) recenserade urversionen i Göteborg föll han direkt för det blåa vin som målaren Ragnar Sandberg sätter i sina kroggästers ivriga händer. Jag faller genast för samma målning: ”Händer vid bardisken”, 1937, men ser bara den långa röda handleden, het av den första klunken. Bredvid sträcker sig ett myller av fingrar, ännu bleka av törst. Färgen sjunger hur drycken känns. Kyla mot värme, ultramarin mot krapplacksrött som ledande kontrastklanger.
I Åke Göranssons makalösa målning ”Kvinna i blått”, 1933-1937, strax intill, ersätter ett mörkblått färgsjok modellens ena öga. Det andra ögat är borta, genomborrat av bakgrundens bruna kilform. Göranssons modell befinner sig i blått.
I den rikt essäistiska och forskningsbaserade katalogen som nu med ett gemensamt förord har följt med från Göteborg beskrivs hur Åke Göransson under sin psykotiska sjukdomstid alltmer kom att benämna ”färgen” och ”formen” som egna, bestämmande subjekt.
Fast på utställningsväggarna splittras strax kärngruppen i möten med de många referenserna. Lite frustrerande. Jag vill ju begripa Göteborgskoloristernas starka egenhet. Men ser snart hur Ivan Ivarson, Karin Parrow, Nils Nilsson, Siri Meyer och Ragnvald Magnusson rundade Matisse dekorativa måleri och Paris intellektuella modernism för att med rytm, textur och dramatisk optik återvända till Munchs, van Goghs och Emil Noldes färgvisioner. På Koster slutar Inge Schiöler snart att måla ut ängens alla örter och toppar resten med en flytande färgvåg, en flod av blommor.
På konstskolan Valand, får jag också veta, var inflytandet från den föraktade tyska och även ryska expressionismen större än historieskrivningen har erkänt.
Varför blev just mellankrigstidens Göteborg centrum för en så brokig kolorismrevolution? Katalogen beskriver läget. En hamnstad präglad av klasskillnader och konflikter, av varvsindustri, handels- och skeppsredarkapital, närhet till Norge och Danmark samt inte minst en öppen konstutbildning på lagom avstånd från huvudstadens akademism och bundenhet till den franska modernismen. Men ändå med närhet till Stockholmskolorismens mer aktivistiska kolleger, X:et och Albin Amelin.
I Göteborgskolorismens färgdiktning ligger också Bohusläns omisskännliga landskap, västerhavets direkta möte med branta klippor, lena mot vinden, grönskande på läsidan och solnedgången vänd mot ansiktet. Färg- och övärld som befriad zon.
Jag ger mig iväg i salarna för att leta efter Carl Kylbergs centrala flaggskepp ”Hemkomsten” 1938, som på eldrött hav kommer lastat med universell färgfilosofi. Men målningen finns bara i katalogen. Jag hittar lyckligt en annan och mindre båt, i hans målning ”Natt” från 1951. Vad är det för föremål som knallrött sticker upp ur det förtöjda skrovet? Bara röd färg. En monolit.
I utblickarna mot efterkrigstiden och kalla kriget dämpas kolorismen, umbran återvänder, måleriet kryper inomhus eller inåt mot mysticismen. Idag låter Bella Rune fukt och ljus formas av tunna, skimrande textiltrådar ritade uppåt. I Ebba Svenssons fascinerande bägge målningar växer de slingrande motiven fram ur marken under den korta skymningstiden, i ett melankoliskt memento mori – med hennes egna ord. Skymningens dova färger tycks ha blivit vår tidsandas kolorit.
Det är ändå hos Göteborgskoloristerna och i mellankrigstiden jag helst blir kvar. Jag hoppas att nya generationer hittar dit, till den lysande färglyriken.
Läs mer: Vild, vacker och visionär Göteborgskolorism
Läs mer om konst och form på dn.se