Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
De långa statsskuldräntorna har stigit i alla avancerade ekonomier. Men uppgången har varit särskilt stor i Frankrike. Där har den tioåriga statsobligationsräntan den senaste tiden legat runt 5 procent. Det är högre än i Grekland, Italien, Portugal och Spanien, som alla var hårt drabbade av eurokrisen i början av 2010-talet. Skälet är finansmarknadernas oro för de franska statsfinanserna.
Frankrikes statsskuld, mätt som Maastrichtskuld, når i år 119 procent av bnp. Det kan jämföras med Sveriges skuld på 36 procent av bnp. Prognosen för årets budgetunderskott är 5,4 procent av bnp. Det består av ett primärt underskott (exklusive ränteutgifter) på 2,8 procent av bnp, och ränteutgifter på 2,6 procent av bnp.
Med oförändrad politik växer statsskulden med 2–3 procent av bnp per år. Det betyder en skuldkvot på cirka 130 procent av bnp år 2030. Ekonomer brukar dela upp en ökning av skuldkvoten i två komponenter: primärt underskott och en snöbollseffekt som utgörs av skuldkvoten gånger skillnaden mellan genomsnittsräntan på skulden och tillväxttakten för bnp (i löpande priser). Innebörden av den senare komponenten är att, även med ett primärt saldo på noll (balans mellan alla andra intäkter och utgifter än räntor), så ökar skulden i förhållande till bnp om räntan är högre än bnp:s nominella tillväxttakt. Ökningen sker allt snabbare i takt med att skuldkvoten blir större: likt en snöboll som rullas i kramsnö.
Till skillnad från det svenska fallet finns ingen politisk enighet i Frankrike om en budgetkonsolidering.
Den genomsnittliga räntan som den franska staten betalar på sin skuld är i dag lägre än den nominella bnp-tillväxten, cirka 2 mot 3 procent. Det beror på att man tidigare lånade billigt när räntan var låg. Därför verkar snöbollseffekten än så länge i omvänd riktning och tenderar att minska skuldkvoten. Men genomsnittsräntan stiger när gamla lån ersätts och nya tas för att täcka budgetunderskottet. Då kommer snöbollseffekten i stället att addera till skuldkvotens ökning.
Anta att finansmarknaderna tror på en skuldkvot på 130 procent av bnp år 2030 och en genomsnittlig statsskuldränta som är 1 procentenhet högre än bnp:s tillväxttakt. Det ger en skulduppdrivande effekt på 0,01 × 130 = 1,3 procent av bnp. Om skuldkvoten inte ska fortsätta att öka, krävs då ett minst lika stort primärt överskott.
Att nå dit från dagens stora underskott innebär en kraftig finanspolitisk åtstramning – genom sänkta utgifter eller höjda skatter. Om finansmarknaderna tror att det kommer att ske, fortsätter de att låna ut. Men om de bedömer en budgetsanering som omöjlig, slutar de redan nu att ge lån.
Resonemanget visar betydelsen av långivarnas förväntningar. De kan bli självuppfyllande. Förväntas inte någon statsskuldkris, blir det heller ingen. Men om en sådan förväntas, uppstår den. Det går inte att ange vid vilken skuldnivå det inträffar. Det enda säkra är att en stat som hela tiden ökar sin skuld i förhållande till bnp förr eller senare hamnar i en lånekris.
Dagens franska situation kan jämföras med den svenska på 1990-talet. Sverige hade då en snabbt stigande statsskuld men lyckades genom en kraftfull budgetsanering vända utvecklingen. Frankrikes förutsättningar är mycket sämre.
● Medan de svenska budgetunderskotten uppkom i en akut konjunkturkris, har Frankrike glidit in i en situation med stora budgetunderskott som ett normaltillstånd. Därför saknas den breda krisinsikt som fanns i Sverige.
● Till skillnad från det svenska fallet finns ingen politisk enighet i Frankrike om en budgetkonsolidering. Både ytterhöger och yttervänster har motsatt sig utgiftsnedskärningar. Marine Le Pen har visserligen föreslagit en gradvis minskning av budgetunderskottet men förslagen är otydliga och hon vill inte att den låga pensionsåldern höjs. Yttervänstern vill rentav sänka den ytterligare.
● De finanspolitiska åtstramningarna i Sverige kunde genomföras samtidigt som konjunkturen förbättrades när exporten gynnades av kronfallet efter övergången till rörlig växelkurs 1992. Någon sådan utväg finns inte för Frankrike som har euron som valuta. Sverige fick dessutom från mitten av 1990-talet ett decennium med god tillväxt i samband med it–revolutionen, vilket bidrog till en lägre skuldkvot.
Om det redan nu nästan blir revolution till följd av missnöje med utbildningsväsendets resurser och levnadskostnaderna, vad kan då inte en budgetsanering leda till?
En fransk regeringsrapport konstaterar att föreställningen att det alltid går att samtidigt sänka skatterna och öka de offentliga utgifterna inte är unik för landet, men att det utmärker sig genom oförmågan att hantera denna motsättning. Detta, i kombination med förkärleken för protester på gatorna, utgör ett hinder för en ansvarsfull finanspolitik. Om det redan nu nästan blir revolution till följd av missnöje med utbildningsväsendets resurser och levnadskostnaderna, vad kan då inte en budgetsanering leda till?
Hur en eventuell statsskuldkris i Frankrike utvecklas beror i hög grad på hur Europeiska centralbanken, ECB, agerar. Den kan stödköpa franska obligationer. Och landet kan få finansiellt stöd från övriga euroområdet. Frankrike kanske ses som ”too big to fail”. Men landet kan också betraktas som ”too big to save”. Det gäller särskilt om de politiska förutsättningarna för en budgetkonsolidering saknas. Då står euroområdet inför sin allvarligaste kris hittills.
Läs mer:
Lars Calmfors: Det finns ett svar på regeringsfrågan som ingen talar om
Lars Calmfors: Partierna berättar gärna om sina löften – men annat talar de tyst om