Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
I dokumentärfilmen Frusna Ögonblick: Märta Berglund leder en slumpmässig upptäckt till ett sökande. Liksom en matrjosjka, en rysk docka, öppnar sig lager efter lager av verklighet upp, den ena förnuftigt innesluten i den andra. Kärnan är ett kvinnligt konstnärskap med en säregen blick på sin samtid. Men Märta Berglunds fotografiska livsverk bedöms som värdelöst och kastas på en soptipp. Krossat glas betyder sju års olycka, enligt folktron. För oss blir det i stället början på sju års intensivt arbete, där hennes konstnärskap träder fram i fragment. Ett omfattande och varsamt curatoriskt restaureringsarbete har pågått för att ge Märta Berglunds glasnegativ nytt liv, med respekt för hennes blick som söker människornas ljus, och subtila skuggor och gråtoner. Varje steg i processen har krävt avvägningar mellan teknik och varsamhet, mellan önskan att synliggöra och ansvaret att bevara.
Märta Berglunds fotografiska ögonblick är bokstavligen frusna och överlevde med knapp nöd. Över 10 500 glasnegativ ligger nu prydligt undanstoppade i små vita kuvert i en klimatanläggning, i väntan på att bli tillgängliga för oss alla. Ändå har vi bara skrapat på ytan. Nu har vi möjlighet att se till att de inte försvinner en gång till, att arkivet digitaliseras och tillgängliggörs.
Jag är inte alls förvånad, för det osynliggörande som skedde förr sker i stor utsträckning även i dag.
Våra svenska arkiv hjälper oss att förstå vilka vi har varit och hur vi har rört oss genom tid och rum, både före och efter att fotografierna togs. Men att Sverige fortfarande saknar en institution med ett övergripande ansvar för fotografi är en allvarlig brist i det nationella kulturarvsarbetet, med konsekvenser för både bevarandet av vår historia och förståelsen av vår samtid för framtida generationer.
Det finns en viss ironi i att Lisa Magnusson, i sin artikel, inte nämner upphovskvinnorna bakom filmen om Märta Berglund. Jag är inte alls förvånad, för det osynliggörande som skedde förr sker i stor utsträckning även i dag.
”Vem vare som kasta?!” skriver hon och jag delar hennes vrede. För vem har egentligen makten att avgöra vilka delar av vårt gemensamma kulturarv som är värda att bevara? Hur många konstnärskap har redan gått förlorade eftersom deras arbete aldrig tillerkändes något värde? Det handlar ytterst om demokrati. Vem får ta plats i historieskrivningen? Vems blick räknas, och vems lämnas utanför?
Kanske är det där vi måste börja.
Upphovsrättskvinnor för filmen är utöver undertecknad även Marta Dauliūtė, Anna J. Ljungmark, Anneli Kustfält och Anne-Marie Söhrman Fermelin.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Vem var det som kastade Märta Berglunds livsverk på soptippen?