Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
I en kolumn på DN:s ledarsida skriver Aron Lund (31/10) att han vill fortsätta att använda Kiev, Odessa och Tjernobyl, trots att Språkrådet på vår myndighet Isof numera rekommenderar Kyjiv, Odesa och Tjornobyl. Han är inte ensam om att reagera. De äldre formerna Kiev, Odessa och Tjernobyl har lång hävd i svenskan och även vi står bakom huvudprincipen att etablerade svenska namnformer för utländska ortnamn, så kallade exonymer, ska behållas så länge det inte finns starka skäl att ändra dem. I det här fallet menar vi att det gör det.
Huvudskälet har att göra med principer för translitterering – alltså hur vi översätter kyrilliska bokstäver till latinska. Sverige har sedan många decennier tillbaka ett system som vi använder för alla ukrainska namn, där Kiev utgjort ett av ytterst få undantag. Med de nya stavningarna följer alla namn samma system.
Ändringen är en del av en större utveckling där exonymer byts ut mot endonymer, alltså de namnformer som ursprungslandet självt använder. Så sker till exempel med alla nya utländska ortnamn som vi behöver återge, och det är även FN:s rekommendation att så långt möjligt använda endonymer.
Men ett av skälen är också det politiska: Ukraina som ”namnägare” har sedan flera år tillbaka önskat att omvärlden ska överge stavningen Kiev, som bygger på sovjetisk latinisering av det kyrilliska namnet och för ukrainarna symboliserar rysk kolonialistisk ortnamnspolitik. Det gjorde att svenska UD i somras gick ut med samma stavningsändringar som vi. Och många andra länder har redan tidigare övergett Kiev.
Norska Språkrådet har normerande makt över norsk stavning och samverkar nära med norska UD i ortnamnsfrågor.
Många medier håller trots detta fast vi Kiev, med argumentet att behålla etablerade svenska namnformer, men också för att inte riskera att uppfattas som politiskt styrda i sina beslut. Det gör att vi nu har flera olika stavningar av ukrainska städer i omlopp, vilket är olyckligt ur begriplighetssynpunkt. Språkvården, medierna och politiken inväntar ofta varandra när besvärliga ortnamnsfrågor dyker upp, och stavningsändringar blir därför en onödigt komplicerad och långsam process.
Aron Lunds text sätter därmed ljuset på en större principiell fråga, nämligen den om samordning av språklig normering. Isof samverkar med medierna genom Mediespråksgruppen och med bland andra UD genom Namnvårdsgruppen. Men ingen har mandat att fatta beslut om hur utländska ortnamn ska stavas. Språkvården får ofta hantera enskilda namnfrågor när de redan har blivit omdiskuterade, snarare än att arbeta långsiktigt med generella principer.
I flera andra länder, som i Norge, ser det annorlunda ut. Norska Språkrådet har normerande makt över norsk stavning och samverkar nära med norska UD i ortnamnsfrågor (och övergav Kiev redan 2014). Frågan om Kiev/Kyjiv är ett tydligt exempel på varför ortnamnsfrågor och andra laddade språkfrågor borde samordnas bättre även i Sverige, och varför språkvården behöver få en mer normerande och utredande roll.
Aron Lund svarar direkt:
Språkrådet hänvisar till utländska krav, politik och FN-rekommendationer, men visar inget märkbart intresse för det som borde vara en språkvårdande myndighets hjärtefråga: svenskans särart och traditioner.
Resultatet av denna till språkvård förklädda politiska aktivism är nedslående. Normalstavningen faller sönder, uttalsförvirringen är fullständig – rådet uppmanar svenskarna att lyssna på utländska ljudband för att lära sig sitt eget modersmål.
Kanske motsvarar detta Språkrådets föreställning om god språkvård. Vi andra frågar oss hur man gör en Lex Maria-anmälan.
Läs mer:
Aron Lund: Därför kommer jag att förlora slaget om Tjernobyl, Odessa och Kiev