Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
George Saunders
”Vaka”
Övers. Niclas Nilsson
Albert Bonniers förlag, 187 sidor
En amerikansk recensent anser att George Saunders nya roman är hysteriskt rolig. Jag vet inte vilken euforitripp denna person har tagit, men hen är inte att lita på. ”Vaka” är en rasande uppgörelse med vår tids bokstavliga demoner som mynnar ut i en oväntat empatisk syn på även de allra värsta människors livsöden.
Saunders har skrivit en del kortare prosa, noveller och kortromaner. Men med romanen ”Lincoln i bardo” från 2017 fick han närapå stjärnstatus. Det är en lätt hallucinatorisk roman som utgår från det biografiska faktum att president Abraham Lincoln 1862 förlorade sin elva år gamla son William. Tyfoidfeber, eller tyfus. Presidenten besöker flera gånger sin sons grav för att hålla honom i sin famn och sörja. Romanen är uppbyggd av de kringstrykande själar som trängs på kyrkogården och försöker trösta den förkrossade Lincoln.
Bardo är den Tibetanska dödsbokens motsvarighet till Limbo, eller skärselden. Där de själar vistas som ännu inte är färdiga för det hinsides.
I nya romanen ”Vaka” återvänder George Saunders till temat. I en avsiktligt desorienterande inledning störtar den unga kvinnan Jill Blaine för 343:e gången mot jordytan för att trösta en döende människa. Bevekelsegrunderna för hennes existens och bestämning är inte helt klara, men låt säga att hon efter sin egen död har blivit en sorts ängel, en upphöjd. Men hennes senaste uppdrag blir tungt, eftersom den döende inte alls har någon lust att ångra sitt liv och leverne. Tvärtom. Han kallar henne för en jävla fitta och ber henne dra åt helvete. Alltmedan döda själar från hans liv träder fram för att försöka leda honom till ånger.
Mannen heter K J Boone och är en döende, superrik oljemagnat som har kommit att bli förgrundsfigur för klimatskepticism och fossilberoende. Hans pengar har finansierat många tankesmedjor och lobbyister i fossilbranschen och han ångrar inte en dollar. Saunders låter honom driva sina argument om patrasket som demonstrerar mot honom och som ropar om att bevara naturen medan de trampar ner blommorna som ligger i vägen för deras massmöten.
Boone är oförbätterlig, utan ånger. Han kan utan tvekan bytas ut mot vilken samtida tech-miljardär som helst – om man ökar antalet grader med typ 800. Men jag tror att Saunders med avsikt har undvikit så samtida figurer. Vi vet ändå att han syftar på dem också. Och de är långt i från 87 år gamla, som K J Boone är när han ligger och dör. Men de är lika aggressivt självrättfärdiga och alltid kränkta av ”idioterna” och ”liberalerna”.
Jag håller absolut inte med om det. Helvetets grymmaste och evigaste plågor tillönskar jag Boone och hans anhang.
Saunders låter berättaren Jill fly sin post några gånger. Det är när hon känner att hon börjar hata honom, magnaten. Hon noterar att världen förändrats sedan det 70-tal då hon själv dog:
Något anlag som kvävts och hållits inom anständighetens gränser på min tid hade släppts loss och den skam som eventuellt dröjde sig kvar var så starkt rationaliserad att det inte längre föll någon in att den uppblåsta fulheten överallt var ett direkt resultat av det tanklösa tillfredsställandet av någon genomgripande hagalen hunger.
Jag känner igen resonemanget från när jag pratade med George Saunders 2018, ett år efter ”Lincoln i bardo” och två år in i Donald Trumps första presidentperiod. Han sa: ”Vi är en grupp människor som faktiskt aldrig har råkat ut för någon större olycka. Det finns en sorts bortskämd ruttenhet i denna Trumprörelse; en småaktig förgrämelse som jag såg på de där valmötena. Folk som sa: ´Åhhh domedagen är här för jag fick betala åtta dollar mer för en solstol1´. Vänta ett tag! Hur dåligt har du det egentligen?”
Saunders kallar sig proletärförfattare och är samtidigt praktiserande buddist. Det är svårförenliga parametrar. I ”Vaka” hittar han fram till en försonande ton som känns påklistrad. Man kan inte hjälpa den man blivit, vill han säga. Man är en ofrånkomlig befintlighet även om man råkar vara värdens ondaste människa. Jag håller absolut inte med om det.
Helvetets grymmaste och evigaste plågor tillönskar jag Boone och hans anhang. Men jag kan ändå friskas upp av de frågor Saunders ställer.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur