För knappt tre år sedan råkade jag få Mustafa Suleyman som bordsgranne vid en hotellfrukost i Davos. Suleyman var redan då en av de absolut tyngsta makthavarna i den globala AI-industrin, som medgrundare av AI-labbet Deepmind. I dag är han vd för Microsoft AI.
Jag hade ingen aning om vem han var. I stället försökte jag vara artig och frågade lite naivt: ”Vad jobbar du med då?”
När Mustafa Suleyman berättade att han sysslar med AI, replikerade jag snabbt: ”Så vad tror du om journalistikens framtid?”
Suleyman dröjde inte särskilt länge med sitt svar. Hans förutsägelse var lika omskakande som tydlig: inom två år kommer praktiskt taget allt som i dag görs av journalister att kunna produceras av AI.
Jag minns att jag tyckte att svaret var lite verklighetsfrånvänt, kanske för att jag själv – året var 2024 – underskattade kraften i det tekniska skiftet. Men svaret dröjde sig kvar i huvudet och satte i gång ett större samtal på DN:s redaktion om hur vi ska arbeta med artificiell intelligens.
För det råder inget tvivel om att journalister behöver omfamna AI, precis som redaktioner en gång omfamnade datorer, internet och mobiltelefoner. Men det finns något i Mustafa Suleymans förutsägelse som saknas, och som vittnar om en bristande förståelse för vad journalistik är.
En tidning som DN görs av människor, för människor.
Eller för att vara mycket konkret och ta ett högaktuellt exempel: det är svårt att se Chat GPT åka till Åmot i Gästrikland för att skildra hur vänsterpartisten Ida Gabrielsson och hennes pappa Benke badar bastu. Det gjorde DN:s reporter Björn af Kleen och fotograf Linus Sundahl Djerf för ett par veckor sedan.
Vid samtalet runt köksbordet föreslår Benke, känd för sin glappkäft, att regeringskrisen ska lösas genom att fösa in Centerns Martin Ådahl i familjens vedeldade bastu: ”Få in han i hörnet, då kommer han inte ut, och så 92 grader!” utbrister Benke.
Ida Gabrielsson tjuter av skratt, och hakar på:
”Då bara: skriv på avtalet!”
Jag har ingen aning om DN-reportaget var bra eller dåligt för Ida Gabrielsson. Jag vet inte om det gynnar eller missgynnar de rödgrönas chanser att bilda regering. Men jag är rätt säker på att uppståndelsen kring artikeln handlade om en sak: äkthet.
I flödet av perfekt AI-innehåll, polerade politikrepliker och miljontals bildfattiga sociala klipp, förmedlade porträttet av Ida Gabrielsson en levande människa som röker, svär och skrattar. Språket fångade det genuina, också i uppväxtmiljön.
Sandviken är så nära Stockholm men ändå så långt bort. Det är befriande när journalistiken lyckas öppna dörrar till stängda rum och vi får lyssna på en person som Benke, med hans egna ord. Det är ett roligt och rikt språk, så långt från den sorglösa Chat GPT-svenskan det går att komma.
En liknande känsla fick jag när jag tidigare i år tog del av Malena Rydells intervju med Anna Lindhs son David – en text som i veckan nominerades till Stora journalistpriset. Du läser och det är som att du hör en annan människas sorg, ilska och glädje. Det väcker bilder i huvudet som ingen chattbot i världen kan skapa. David Lindh trädde fram i egen person, precis som Ida Gabrielsson och Benke nu gör.
Hur blir ett sådant reportage till? Björn af Kleen åkte på vinst och förlust till Åmot. Där tog det stopp. Numret som angavs på adressajter till föräldrarnas hem stämde inte på platsen. Grannarna ville inte uppge vilket hus Benke bodde i.
Morgonen därpå kom dock en man vid Tempo Åmot till undsättning och dirigerade Björn till villan. Benke öppnade i kalsonger och avböjde intervju.
Björn kunde samma kväll ta sig till SVT-inspelningen av Skavlan i Stockholm, där han visste att Ida Gabrielsson skulle medverka.
En kontakt med Gabrielsson etablerades. Efter två veckor av sms var hon positiv, men kunde inte ange ett definitivt datum. DN reste till Sandviken igen. En sen torsdag eftermiddag sprang Björn på Ida när hon stod och rökte utanför en busskur i bruksorten. Han fick till slut klartecken till en intervju dagen därpå.
Journalistik handlar ofta om att göra den där extra resan – och att få förtroende.
AI hjälper redan i dag redaktioner att arbeta snabbare och smartare, och tempot kommer att öka. Men Chat GPT och andra verktyg saknar inte bara omdöme. Chattbottarna besöker inga platser och får inte förtroendet att ta en kaffe hemma hos någon. De är extremt uppkopplade och fyllda med data, men samtidigt totalt själlösa.
När Evelyn Jones och Tomas Ramberg samtalar i podden ”Älskade politik”, så är det just två levande människor vi hör. De låter inte likadant och de förväntas inte låta likadant. De är allt annat än syntetiska kopior.
Mustafa Suleyman är också en passionerad röst, som i samtalet med mig vid den där frukosten uttryckte stark frustration över hur västliga medier rapporterade om situationen i Gaza – ett mänskligt bevis på att journalistik inte får bli en robotprofession. Den kräver närvaro på de platser man rapporterar ifrån och omdöme att sortera och värdera.
I dag hade jag gärna ställt en motfråga till honom om hur han ser på de dramatiskt fallande Pisa-resultaten i västvärlden, och vad han tänker om att allt fler unga förlorar förmågan att ta sig igenom en bok och att formulera sig i skrift.
Den som skriver tänker. Man behöver skriva för att kunna tänka.
Jag tror Suleyman hade rätt om att AI ritar om våra samhällen, inklusive journalistikens villkor.
Men den dag DN slutar att göras av människor, för människor, förlorar tidningen ett avgörande skäl till varför den har en så nära relation till sina läsare – också i denna AI-era.