Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Michael Verdicchio
”Pojken med nallen. De gömda barnen – och kampen som förändrade Sverige”
Norstedts, 380 sidor
I början av sjuttiotalet flyttade vi till ett litet hus i småstadens utkant. Min mor hade i flera år arbetat med att bygga upp en särskola för barn med vad som då kallades ”utvecklingsstörning” – som nu skulle integreras med en ny skola i samma stadsdel. Det var ett nytänkande som inte uppskattades av alla.
En lördagsförmiddag knackade det på dörren. Där stod en granne som hälsade oss välkomna. Sedan undrade hon om mamma ville skriva på en protestlista hon hade med sig; det skulle ju öppnas en ”idiotskola”, man vill inte ha en massa spring och det kunde bli lite farligt.
Mamma brukade inte höja rösten; den gången gjorde hon det.
Minnet stiger upp när jag läser Michael Verdicchios Augustnominerade ”Pojken med nallen”. Verdicchio har tagit på sig att skriva historien om genombrottet för en demokratisk och humanistisk syn på olika funktionsnedsättningar/variationer. Vare sig det rört sig om rent fysiska begränsningar eller om det som i dag kallas intellektuell funktionsnedsättning (IF) riskerade de att klumpas samman inom det tidiga 1900-talets anstaltsväsende, där gränsen mellan diagnoser var flytande. Det är en dramatisk historia som handlar om oss alla. Jag blir personligt berörd, men jag har invändningar. Jag tror att hans bok egentligen är minst två.
Som 18-åring får Verdicchio arbete som personlig assistent åt den något äldre Ola Martinsson, född med en cp-skada som drabbats hans rörlighet. Han skildrar sin egen osäkerhet och rädsla att göra fel, sådant Ola med tålamod och humor tar ur honom.
När boken börjar har Ola avlidit under covidepidemin (dödsorsaken skrivs aldrig ut) och Verdicchio vill göra ett bokslut över vännens liv – född som denne var på gränsen mellan två oförenliga sätt att se funktionsnedsättningar. Olas far, slöjdläraren Åke Martinsson, var pionjär inom folkrörelsen för likaberättigande, och Verdicchio vill ge honom och hans medkämpar den plats de förtjänar i svensk samtidshistoria.
Men ibland ställer sig genreval och stil i vägen. Jag behöver inte veta att ett av hans intervjuoffer glömt att han ska komma eller att hissen säger pling. Och han har fallit i fällan att bitvis fiktionalisera ett material som behöver vara dokumentärt för att få full verkan. Man måste bestämma sig för om det man skriver är ett reportage eller en roman.
Verdicchio är grävande reporter på Göteborgs-Posten, och får i yrket upp spåret efter en av de slutna, fängelseliknande ”sinnesslöanstalter” som växte fram i Sverige (och hela världen) under tidigt 1900-tal. I det här fallet Stretered utanför Göteborg, där du kunde hamna oberoende av om du hade en synskada eller intellektuell funktionsnedsättning. Han är nog en av de första som sätter sig in i dess arkiv och återger journaler som i sig är belägg för övergrepp. Men han har valt att skriva om journalerna till noveller. Det är tänkt som övningar i inlevelse.
Vad som också sker är att författaren skjuter in ett element av fiktion mellan oss och dokumentens verklighet. Som läsare kan jag inte värdera denna verklighet. Så vilken sorts bok är det jag läser?
Vad som också sker är att författaren skjuter in ett element av fiktion mellan oss och dokumentens verklighet. Som läsare kan jag inte värdera denna verklighet. Jag får i stället en litterär tolkning. Så vilken sorts bok är det jag läser?
Kring ”sinnesslövården” och dess irrgångar finns i dag mycket forskning, kring steriliseringspolitiken likaså. Mycket litet av denna forskning nämns på bokens nästan 400 sidor – en historiker, Maija Runcis, intervjuas. Verdicchio nämner, kort, att synen på såväl fysisk som psykisk funktionsnedsättning började förändras vid femtiotalets mitt, vilket fick enorm betydelse för hela samhället. Men varför? Och varför bestämde man sig vid förra sekelskiftet för att sortera ut stora grupper ur det ”friska” samhället – och varför slutade man då att tänka så?
Man kan i diskussionen stöta på den slappa tanken att det ”bara” var fördomar som lyftes undan och att en mer ”naturligt demokratisk” syn släpptes fram. Men en sådan förändring av mentaliteter är resultatet av hårt och metodiskt arbete. Jag blir därför lättad när en pionjär för öppnandet av anstaltsvärlden, det envisa medicinalrådet Karl Grunewald, och Sveriges första ”handikappminister” Bengt Lindqvist, presenteras i helfigur i bokens avslutande del.
Just för att så mycket återstår att berätta vill denna bok för mycket. Jag tror Verdicchio har en bok till att skriva – om Göteborgsanstalten Stretered och dess verklighet, för där rör han sig på obruten mark. Jag tar av mig hatten för hans fina skildring av Ola och Åke Martinssons långa kamp för demokratiska rättigheter. Som Verdicchio själv skriver handlar det om att kunna se sig i spegeln.
Läs fler texter av Ola Larsmo och andra av DN:s bokrecensioner