Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det var efter ett möte i Vita huset med Putins sändebud Kirill Dmitriev som Trump förklarade att han snart kommer att sjösätta ett ”stort, vackert avtal” med Ryssland om ett slut på kriget i Ukraina. Även Europa kan få vara med på ett hörn, tillade Trump.
Samtidigt lade Trumps särskilda sändebud och svärson Jared Kushner fram planen, som ska skapa ”en bredare säkerhetsarkitektur” i Europa. Den är tänkt att dryftas under den pågående förhandlingsrundan om Ukrainakriget i Abu Dhabi. I ett inlägg på X skriver Kushner att syftet är ”att diskutera Ukrainas och Rysslands säkerhetsrelaterade farhågor och möjliga lösningar för tiden efter kriget”.
Han hävdar att Europa och Ryssland under mer än 30 år har haft svårt att etablera en hållbar säkerhetsordning: ”Årtionden av misstro, motstridiga säkerhetsintressen och de förödande konsekvenserna av detta krig gör detta till en utomordentligt svår utmaning”.
Fem huvudmål ska enligt Kushner utredas: permanenta säkerhetssamtal, tillförlitlig kriskommunikation, ökad militär transparens, ömsesidiga åtgärder för att minska risken för eskalering samt ett hållbart ramverk för långsiktig europeisk säkerhet och stabilitet.
Kushner beskriver kärnpunkten i planen:
”Alla uppgörelser måste fullt ut respektera varje nations suveränitet, territoriella integritet och självständiga beslutsfattande. Varje land behåller beslutsrätten över sin egen säkerhet och sina allianser, och inget land ska ha vetorätt över ett annat lands suveräna val. Nato förblir centralt för det europeiska kollektiva försvaret, och detta initiativ skulle bygga vidare på befintliga institutioner och åtaganden”.
Även om orden är vaga låter det för bra för att vara sant. Skulle det i så fall betyda att Trumps administration plötsligt tar avstånd från Rysslands olagliga ockupation av ukrainskt territorium och att man avvisar Moskvas nej till ukrainskt medlemskap i den västliga försvarsalliansen? Trump har alltid vägrat att se Ukraina som ett offer och Ryssland som en angripare.
Men orden är inte heller så bra som de låter. Bakom de tjusiga formuleringarna finns en besvärlig verklighet: Ryssland har upprepade gånger utfäst sig att respektera Europas säkerhetsarkitektur. Den är sedan gammalt fastslagen i Helsingforsavtalet från 1975, Parisstadgan för ett nytt Europa från 1990, Budapestmemorandumet från 1994, grundakten mellan Nato och Ryssland från 1997 och Romdeklarationen från 2002, signerad av Putin och George W Bush.
Samtliga dessa överenskommelser har kränkts av Ryssland, först i Georgien och sedan i Ukraina.
Den svåra konsten är att försäkra sig om att Putin inte bara skriver under på dessa principer i ett nytt avtal utan också följer dem – genom att respektera andra länders gränser och inte inleda nya krig.
Därför behöver Ukraina trovärdiga säkerhetsgarantier den dagen kriget slutar. De måste bestå av någonting mer handfast än underskrifter på olika papper.
Nu lär Putin ändå inte gå med på ett sådant upplägg. Dels skulle ironin framstå som alltför skriande. Dels kvarstår problemet att Ryssland ser USA, och inte Ukraina, som motparten i en förhandling om en fredslösning.
I Moskva betraktas inte Volodymyr Zelenskyj som en legitim president. Men rysk kontroll av Ukraina är bara ett första steg i ny ”arkitektur”. Det större målet är att Nato ska dras bort från länder som Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och de baltiska staterna.
Just det krävde Ryssland i sitt famösa ultimatum i december 2021, som ett förspel till invasionen av Ukraina två månader senare. Medan Ukraina omringades av ryska stridsvagnar och hundratusentals soldater begärde Putin att de tidigare Sovjetkontrollerade länderna i östra Europa som gick med i Nato efter 1997 måste lämna alliansen. Något som i praktiken skulle betyda att Ukraina återgår till Rysslands intressesfär.
Läs mer:
Européernas vädjan till Vita huset: Kräver plats vid förhandlingsbordet