I en bokhylla bland kartonger står de på rad och glänser: pokalerna som vittnar om klubbens historia.
IK Uppsalas ordförande Linda Zillén slår ut med en hand:
– Ja, vad ska vi göra med allt? Jag vet inte, säger hon.
Vi befinner oss på den damallsvenska jumbons kansli på Studenternas IP i Uppsala.
Det är bara ett par dagar tills en tioårig fotbollssatsning, med avancemang till damallsvenskan och stora framgångar inte minst på flicksidan, är ett minne blott.
– Vi har testat allt, checkat av allting. Vi har nått vägs ände, säger ordföranden.
Med undantag för några månader har hon styrt skutan sedan damföreningen bildades. De senaste månaderna kanske mer än någonsin, sedan såväl klubbchef som sportchef behövde sägas upp av kostnadsskäl.
Klubbens F13- och F17-lag har redan spelat klart årets serier.
På söndag spelar IK Uppsala sin sista match, när A-laget möter Växjö hemma, i damallsvenskans sista omgång.
– Det är surrealistiskt, säger tränaren Hanna Spets.
– Men man bara borrar ner huvudet och kör. Jag tror att man stänger av känslorna.
Det var för en månad sedan som IK Uppsala meddelade att man lägger ner verksamheten.
Då hade rubriker om skulder och stora ekonomiska problem följt laget en längre tid.
– Jag hade ju vetat det ganska länge så när det kom ut var det skönt att slippa gå och bära på hemligheten, säger Hanna Spets.
– Det kändes som en lättnad men också en enorm sorg.
IK Uppsala är inte den enda klubben i Sverige som kämpar med ekonomin.
Svensk damfotboll tappar sina största sponsorer, har inget tv-avtal klart för nästa säsong och har ett damallsvenskt publiksnitt som backar (769 åskådare i snitt inför sista omgången, jämfört med 931 i fjol).
Samtidigt befinner sig sporten mitt i en paradox.
Å ena sidan: Rena damklubbar, likt Uppsala, som går på knä.
Å andra sidan: Jättesatsningar ute i Europa, spelarförsäljningar som slår rekord och så kallade ”dubbelklubbar”, även här hemma i Sverige, som med etablerade herrföreningar i ryggen kan erbjuda helt andra förutsättningar.
Fakta.Dubbelklubbar och singelklubbar
● Dubbelklubbar kallas de damlag som har en etablerad herrfotbollsförening i ryggen.
● I takt med att allt fler herrklubbar börjat satsa på damlag har dubbelklubbarna blivit fler i svensk damfotboll – till skillnad från hur det sett ut historiskt, då rena damföreningar (singelklubbar/enkelklubbar) dominerat.
● Några exempel på dubbelklubbar är mästarlaget BK Häcken, tabelltvåan Hammarby och trean Malmö FF.
● I damallsvenskan 2026 har sju rena damföreningar spelat, däribland IK Uppsala (som läggs ner), Växjö (åker ur) och FC Rosengård (kan tvingas kvala sig kvar). I fjol åkte trefaldiga mästaren Linköping ur damallsvenskan.
”Det fanns en tid när damfotbollen behövde bygga sina egna rum. Inte för att någon drömde om en fotboll som skulle vara uppdelad, utan för att det var där det gick att bygga något som ännu inte gavs plats någon annanstans”, skriver IK Uppsala på sin hemsida.
Nu är det inte säkert att alla pionjärklubbar kommer kunna följa med på den fortsatta resan.
– 2016 (när IK Uppsala bildades) var det ”enkelklubbarna” som drev utvecklingen för damfotbollen framåt. Vi hade lag i damallsvenskan (som Rosengård och Linköping) som hade landslagsspelare på varje position, säger Linda Zillén.
– Men det har förändrats drastiskt. Dubbelklubbarna har redan färdiga strukturer och organisation. Det gör att de kan få en helt annan utväxling.
Hon vill vara tydlig. De strukturella förändringarna är ”toppen” och det är ”superpositivt” att det görs investeringar i dam- och flickfotbollen.
– Men vi kan inte hänga med i den utvecklingen.
– För oss blev fokus på att försöka få föreningen att överleva snarare än att utveckla verksamheten.
Att stora herrklubbar börjat satsa på damer är på tiden, fortsätter hon.
Samtidigt behöver Sverige kunna erbjuda unga tjejer bra miljöer för att spela fotboll – även utanför de stora städerna – och fortsätta att utveckla egna produkter.
Både ordföranden och spelare oroar sig för vad som händer om fler rena damföreningar, på orter där dubbelklubbar saknas, går IK Uppsalas öde till mötes.
– Här riskerar vi faktiskt att få nästan ”white spots” på Sveriges karta om enkelklubbar i till exempel Norrland skulle försvinna, säger Linda Zillén.
Mittfältaren Stina Leffler, 19, har tillhört Uppsala sedan 2022 och har varit med om många av de framgångar som symboliseras av pokalerna inne på kansliet.
– Här i Uppsala fanns det ju inte riktigt någon dam- och flickelitförberedande akademi tidigare, säger hon och fortsätter:
– Så är det nog i många andra städer också, att det kanske bara finns de här damklubbarna. Så jag tycker att det är så viktigt att sådana här klubbar finns kvar.
Tränaren Hanna Spets spår några ovissa år framöver för svensk damfotboll.
– Vi är liksom i en övergångsperiod nu och det är oklart var vi ska landa, säger hon.
– För att kunna tampas internationellt kanske det här (omställningen till allt fler dubbelklubbar) behövs.
– Jag är inte orolig för framtiden om vi pratar långsiktigt, 10–15 år. Men utifrån hur det ser ut nu finns många singelklubbar i både damallsvenskan och elitettan. Man behöver fortsätta hålla dem vid liv för att de erbjuder elitmiljöer just nu.
Regnet strilar ner över Studenternas IP när laget genomför sin näst sista träning. Men stämningen är inte dyster. Det skrattas högt, stojas.
Spelarna har försökt att se sista veckan med gänget som en vanlig vecka, säger lagkaptenen Ebba Ronquist, 26. Känslorna får komma senare.
Efter en höst där förlustsiffror skrivits till 0–9, 0–7 eller 0–5 lyckades en trupp av oerfarna spelare göra två mål på AIK förra helgen – innan AIK satte åtta raka.
– Kan vi få med oss någonting sådant igen så tror jag att det räcker för att vi ska kunna avsluta med en positiv känsla, säger Ronquist.
– Det har varit tufft, så kan man väl sammanfatta det. Men vi har ändå funnit glädjen i att få spela fotboll i damallsvenskan. Det är inte många som får det.
En del av klubbens ungdomsspelare har redan provspelat för Uppsalalaget Sirius, som startar en flickakademi och vars seniorlag gått upp i division 1.
A-lagsspelarna har försökt se höstens matcher som ett skyltfönster.
– Det är tungt att förlora med så mycket som vi har gjort. Men jag känner ändå att man har visat att man kan kämpa. Och man kan visa upp sig på andra sätt än att bara göra mål, säger Stina Leffler.
Till skillnad mot i de större klubbarna jobbar eller pluggar de flesta av spelarna vid sidan av fotbollen.
Känner du dig orolig för framtiden?
– Alltså, det är klart att man är lite orolig. Vad ska hända nu? Vart kommer man ta vägen? Ska man flytta? Behöver man hitta ett nytt jobb? Men det är så livet är som fotbollsspelare.
Klubben läggs ner men spelarnas resa fortsätter.
Efter söndagens match – ”vår sista dans ihop”, som tränaren Hanna Spets säger – ska laget samlas i omklädningsrummet för gemensamt ”käk”.
– Att tänka tillbaka på hur mycket den här klubben har gett en … det är så tråkigt att det inte ska finnas någonting kvar, säger Stina Leffler, tystnar en sekund, tillägger:
– Nu är det sista gången, för liksom alltid.
Fakta.A-landslagsspelare de två senaste åren med bakgrund i IK Uppsala
● Bella Andersson, i dag i Real Madrid (i Uppsala 2023, på lån från Hammarby).
● Emma Holmgren, i dag i Hammarby (2020).
● Cornelia Kapocs, i dag i Liverpool (2019–2020).
● Beata Olsson, i dag i Liverpool (2018–2021).
Läs mer:
Lisa Edwinsson: Guldlaget BK Häcken är bäst i en ny verklighet
Nödläget: Svensk damfotboll tappar största sponsorerna
Damklubbens krisdrag – satsar på pojkar: ”Sänder bra signaler” (text från 2025)
Den ojämlika damallsvenskan: ”Sorgligt” (text från 2024)