– Jag är arbetslös och kom hit för att jag önskar mig ett fast arbete, säger Feng Miao, 22.
I höstsolen i Peking är det full ruljangs inne på tempelområdet. Äldre invånare har kommit för att be för sin hälsa och för rikedom. Turister från andra delar av Kina tittar storögt på det tibetanska templet som stod klart år 1694.
Många är också unga invånare som läst på sociala medier att detta är den bästa platsen för att få sin bön hörd.
När det blivit svårt att hitta ett jobb i Kina som motsvarar studierna kommer nyutexaminerade till Lamatemplet. De som gick ut skolan för ett år sedan och som inte hittat ett fast arbete kommer också för att be, som Feng Miao från en provins i inlandet.
Hon är inte praktiserande buddhist, men har tagit med sig en kompis och tänder rökelse framför en av templets imponerande byggnader. Vad har hon att förlora?
Hon säger att hon läst att ett besök vid Lamatemplet fungerar, om man bara tror tillräckligt mycket. Templet har blivit en populär plats i Peking för unga att be högre makter om hjälp på traven med yrkeskarriären.
– Det är verkligen inte lätt att hitta ett jobb i dag, inte ett bra jobb. Jag arbetade på restaurang ett halvår, men mina föräldrar tyckte inte om det. Och jag vill själv hitta något bättre. Därför kom jag hit. Det är första gången.
Feng Miao har en examen från yrkeshögskola med inriktning på äldrevård. Det kan tyckas vara ett säkert val med tanke på Kinas snabbt åldrande befolkning. Men något arbete som passar hennes utbildning har hon inte hittat.
– Eftersom jag inte har hunnit skaffa mig någon erfarenhet spelar det ingen roll med vad jag arbetar med i framtiden.
– Jag vill ha ett fast jobb från nio till fem, som har socialförsäkringar, helst i Peking. Ett tryggt arbete i vilken bransch som helst som ger mig en trygg framtid, säger Feng Miao, medan hon plockar fram fler rökelser.
Rader av unga knäböjer framför templet i eftermiddagssolen. Rök virvlar åt olika håll i vindpustarna och blåser ibland rakt i ansiktet på dem som ber. Obehaget är en minimal uppoffring i förhållande till drömmen om hjälp av en högre makt att få en fast anställning. Detsamma gäller entrébiljetten, som kostar drygt 35 kronor.
Ungdomsarbetslösheten har bitit sig fast i Kina. Officiellt är runt 18 procent av invånarna mellan 16 och 24 år utan jobb. Då räknas inte de som är folkbokförda eller bosatta på landsbygden in. Heltidsstuderande som söker arbete inför examen ingår heller inte i statistiken, som under en period slutade att redovisas när siffrorna sköt i höjden. Utvecklingen bedömdes då som explosiv av den kinesiska ledningen. När statistiken återkom hade den förändrats och sjunkit.
En tredje grupp som inte räknas in är unga som slutat att söka jobb och som anslutit sig till rörelsen tangping. Det är ett alternativt sätt att leva som blivit populärt bland unga. De har hoppat av ekorrhjulet och lever antingen på sina föräldrar eller på pengar de sparat ihop när de hade en anställning.
Därför är det betydligt fler än 18 procent av landets unga befolkning som egentligen saknar arbete. Många av dem är dessutom hänvisade till gigekonomin, där de arbetar som varu- eller matbud och chaufförer. Industri- och byggarbetare omfattas av andra slags nya flexibla anställningar. Dessa typer av arbeten har vuxit snabbt i antal och beräknas i slutet av året omfatta 320 miljoner människor, enligt en rapport från en kinesisk tankesmedja som forskar om Kinas nya anställningsformer.
Det betyder att fler än fyra av tio i Kinas städer nu omfattas av någon form av flexibel anställning. Företagen gillar det, och experter pekar på att förändringen bidrar till att skapa arbeten. Lagstiftningen har emellertid inte hängt med och ser därför inte till arbetarnas intressen och rättigheter.
Hur det ska gå för hundratals miljoner människorna när det gäller socialförsäkringar och pensioner är oklart, om de inte själva kan eller vill bidra.
När Gao Aichen flyttade till London som 19-åring för att studera konst för fem år sedan trodde hennes mamma att det skulle öka möjligheterna för henne när hon kom tillbaka till Kina.
Några månader efter att hon återvänt med en master från Royal College of Art förstår hon hur svårt det kommer att bli.
– Jag har skickat mitt CV och sökt anställning på många museer, men inget har något jobb att erbjuda. De säger att jag bara kan få en praktikplats och 2 000 yuan i månaden (motsvarande 3 000 kronor).
– Det kan jag inte acceptera eftersom jag ändå har en masterexamen och fem år i London bakom mig, säger Gao Aichen om utbildningen som kostat hennes föräldrar en hel del pengar.
Under tiden i Storbritannien lärde hon sig att stå på egna ben. Hon tvingades flytta fem gånger när hyresvärdar höjde hyran. Några gånger spärrades hennes kreditkort. Ibland utbröt strejk och tunnelbanan slutade att gå.
– Då måste jag ta taxi till skolan och det blev jättedyrt. En annan gång var det lärarna som strejkade. Då var vi lediga i sju veckor.
Något liknande har hon aldrig varit med om i Kina.
– Men jag ångrar inte att jag åkte till London. Jag studerade ett ämne som jag var intresserad av. Och av mina gamla klasskamrater som stannat i Kina och gått på universitetet är det nästan ingen som har fått arbete.
Nu har hon också börjat söka andra jobb, som lärare och i företag som planerar kulturevenemang. Men för att få undervisa i statliga skolor behöver hon klara två prov för att bli certifierad som lärare. Därför har hon börjat studera på egen hand och har redan gjort ett av proven.
– Det är första steget, men det betyder inte att jag får en anställning, och jag är osäker på vilken riktning jag ska ta. Egentligen vill jag arbeta inom ett konstnärligt område. Börjar jag i en annan bransch blir det svårt att sadla om.
Gao Aichen har flyttat tillbaka till sina föräldrar i norra Peking. Även om hon för tillfället inte behöver pengar för att hyra en lägenhet vill hon försäkra sig om att hon får en lön som hon kan försörja sig på. Det betyder en inkomst på motsvarande över 15 000 kronor i månaden.
Hon vill gärna visa sina föräldrar att hon klarar att stå på egna ben i Kina också.
– Därför vill jag hitta ett jobb själv, utan hjälp från pappa.
Hon slår ifrån sig tanken på att åka till Lamatemplet och be i hopp om att få ett arbete.
– Något sådant kan man inte kräva av någon annan än sig själv, varken av andra människor eller av gudar, säger Gao Aichen.
Och en tillfällig lösning kan vara på väg: hon har anmält sig som lärare hos en organisation som erbjuder extra kurser i engelska för barn. De formella kraven är inte lika höga som i skolan.
– Där tror jag att jag kan bli lärare i muntlig engelska på kvällarna tills jag hittar något fast, säger hon.
Fakta.En tredjedel säger att de tror på Buddha
● Buddhism är den största religionen.
Många vuxna kineser praktiserar en religion eller har en tro, men bara en av tio identifierar sig som formellt ansluten till en religion, enligt Chinese General Social Survey (CGSS) 2018.
● En tredjedel av alla vuxna säger att de tror på Buddha eller en bodhisattva. ● En fjärdedel använder rökelse åtminstone några gånger om året, något som innebär att man framför önskningar till Buddha. Men endast fyra procent av den vuxna befolkningen hävdar att buddhism är deras religiösa övertygelse.
● Hur många invånare som utövar någon religion i Kina får därför helt olika svar beroende på vad som menas. Men buddhismen anses allmänt vara störst, följd av grupper av kristna och muslimer.
● Enligt författningen råder religionsfrihet i Kina. Den kinesiska regimen erkänner fem religioner: buddhism, islam, katolicism, protestantism och taoism, men medlemmar i Kommunistpartiet måste vara ateister, och religiösa samfund står under strikt övervakning. Under det senaste årtiondet har rapporterna blivit fler om samfund som hindrats i sin religionsutövning och om troende som fängslats eller trakasserats.
Källa: Pew Research, Utrikespolitiska institutet
Läs mer:
Smockan hänger i luften när Huang söker jobb
Spökstaden i Kina fylls av unga som vill bo billigt