Lagom till första nattetappen är festen i gång på allvar. De flesta barnfamiljer har börjat lämna skogarna runt Knivsta och Björn Rosenströms ”Raggarrock” och annan mindre rumsren musik ljuder ur medtagna högtalare.
Vid en eld firar Theodor Franzén sin 20-årsdag.
– Tjusningen är spänningen att man inte vet vad som ska hända när man ska tävla i nästan ett dygn.
För honom är enduro en livsstil, något ”man lever hela dagarna” och förra året körde han själv sin första kåsa. Tyvärr var hans motorcykel en av dem som inte överlevde den värsta geggan och han fick ge upp.
Hur trött var du?
– Jag skulle vilja säga att jag har nog aldrig blivit mer knäckt än så.
Första upplagan av Novemberkåsan kördes i Stockholm 1915. Tävlingen i enduro, uthållighetstävling på motorcykel, har gjort avbrott för bland annat världskrig så förra helgen var det dags för den 100:e kåsan – med SMK Uppsala som arrangör, för elfte gången.
– Vi har kämpat vi som vill att tävlingen ska överleva, men vi får väl se hur länge den gör det, för det blir svårare och svårare att få markägare att ställa upp. Här i Knivsta har vi tur som har välvilligt inställda markägare men på många ställen i Sverige stänger till exempel försvaret sina övningsfält nu när vi gått med i Nato, säger Christer Eriksson.
Han är tävlingsledare för sjätte gången och vet precis vilket prov som förarna utsätts för.
– En gång när jag körde i Västerås var det 22 minusgrader, många förfrös ögonen. Man fick ju springa bredvid hojen när det var någon transportsträcka på rak asfalt för att inte frysa ihop alldeles.
Numera finns bland annat elhandtag på styren och mycket bättre kläder – men att ens klara en kåsa anses fortfarande vara en bragd.
Vilken är den största utmaningen?
– Det är längden, man måste orka helt enkelt. I statuterna står att det ska vara minst 30 mil, att det ska vara svårt och långt. När vi körde i Gävle 1970 var det 58 mil, det var långt!
Christer Eriksson och hans team hade planerat för 42 mil men under nattimmarna beslutades att stryka den sista sträckan på andra nattetappen – klockan hade runnit iväg.
Vad får inte hända?
– En olycka.
– Att något ben eller någon arm bryts, det hör ju till. Men inget allvarligt får hända.
– Egentligen är det konstigt att det inte händer mer för träden står ju ganska nära styret, och det går ju fort nu för tiden.
Mörker, mörker, mörker innan skogen öppnar sig och hundratals eldar lyser upp gläntan.
Promillehalten är hög. ”Ni har inte en öl? Inte ens fyra?” Två mycket glada killar snubblar vidare i sin jakt på mer förfriskningar.
Tutor ljuder, fyrverkerier skjuts, det skrattas och hejas.
En stor del av publiken står där det är som geggigast, med lera upp till vaderna. Bengalbloss tänds.
Minuter går men så dyker två starka lampor och ett knattrigt muller upp längst bort i skogen, på sekunder har föraren manövrerat sig mellan publikmassan och träden.
Till stort jubel. Men när flera tävlande passerat – via ett vägval bredvid den värsta lervällingen – muttras det också friskt. Det är uppenbart att förhoppningen hos dessa åskådare är att någon ska köra fast, och de lyckas till slut peka en förare ut i den djupa bruna pölen.
Motorcykeln fastnar rejält, nästan bara sadeln och styret sticker upp. Han får hjälp att komma loss.
En man i publiken reagerar starkt: ”Det är så jävla dåligt, det kan ju paja hela tävlingen. De har förberett sig ett år och så kan de få in skit i luftfiltret och så är det över.”
Efter att flera förare letts torrskodda genom gläntan muttrar ett gäng högljutt: ”Kör i spåret!”
De får direkt mothugg: ”Ser du någon snitsel? Förarna får faktiskt välja väg.” Klockan är närmare tre på natten och konflikten i skogen är ett faktum.
Större delen av Theodor Franzéns firargäng håller ut till gryningen.
– Man vill ju lyfta alla som tar sig an utmaningen. Man tycker ju att alla är coola som glider förbi.
Födelsedagsbarnet jämför med andra sporter, som fotboll, där supportrar är på olika sidor – att gemenskapen är en helt annan på kåsan.
Viljan att hjälpa verkade visserligen vinna, men vi såg hur publik lurade förarna ner i leran.
– Inte där vi stod men jag har ju upplevt det själv när jag körde, att man inte kan lita på alla ute i spåret.
På några ställen i fjol hade Theodor egna pekare. Men banan är som sagt lång …
– Du kanske såg att förarna stannar lite och får en pekning. Det gäller att på några sekunder avgöra om du kan lita på den personen, att man inte hamnar i ett dåligt spår och kör fast.
Är du sugen på att köra igen?
– Ja, absolut. Man blir bara ännu mer sugen när man står där. Det kliar i fingrarna.
– Vad är klockan? frågar Albin Elowson någon minut efter att han passerat mållinjen – efter kramar och ryggdunkningar.
03.28.
– Då har jag typ dygnat nu.
Årets kåsavinnare är en av Sveriges bästa enduroförare. Skövdeåkaren tog sin femte totalseger men ännu viktigare – han fick sin tredje inteckning i det 16:e vandringspriset och får därmed behålla det handsmidda dryckeskärlet i silver, som gett Novemberkåsan sitt namn, för gott. I Uddevalla nästa år får deltagarna starta jakten på den 17:e trofén.
– Otroligt stort. Det är ju en historisk tävling, kanske en av världens jobbigaste i enduro … extrem på sitt vis att den går i november, det är kallt, blött, långt. Att bara ta sig i mål i en kåsa är en bedrift i sig, men att vinna en kåsa är något annat.
Vad är jobbigast, det fysiska eller mentala?
– Det pendlar och går, men helt klart är att man har ont lite varstans just nu och man är lite bränd i kolan.
31-åringen beskriver den 100:e tävlingen som ”väldigt fin”, perfekt på så sätt att det gått att köra motorcykel.
– Man har kört kåsor då det varit extremt blött och skitigt, när allt handlat om kärren. Nu har vi verkligen fått köra om det.
– Tyvärr togs ett felbeslut med att vi inte fick köra med dubbdäck. Jag har haft flera marksyningar, helt vurpat från intet för att det har varit så himla halt och fruset. Men överlag en perfekt kåsa.
Apropå kärren, det känns som att många i publiken gärna vill att ni fastnar.
– Det är ju tyvärr lite fylleslag emellanåt ute i kärren och absolut att folk ska kunna ha kul, men att komma hit och inte vilja hjälpa utan snarare sabotera för oss som kör … det är jobbigt som det är. Ett dilemma i den här tävlingen och just nu kan jag inte svara på vad lösningen skulle vara.
När SMK Uppsala senast arrangerade, för tio år sedan, hade det varit en torr höst och alldeles för många förare klarade eldprovet. Nu hoppades Christer Eriksson på en mer normal kåsa och att max 50 skulle klara målgång. Det blev 110, av 213 startande.
När Albin Elowson gick i mål på tiden 8.01.48,20, drygt elva minuter före tvåan, hade de flesta förare många timmar kvar i skogen. 110:e man registrerades för 13.53.34, 65.
– De har verkligen kört hela kåsan. De är riktiga krigare de som är ute fortfarande och kommer hålla på tills det ljusnar. Det är helt sanslöst, säger Albin Elowson på väg till en varm dusch.
Fakta.Novemberkåsan
Vad? Sveriges äldsta endurotävling. Arrangeras av Svenska motorklubben.
När? Kördes första gången 1915 i Stockholm. Premiären vanns av Gunnar Enderlein.
Tävlingen har ställts in några år: på grund av världskrigen (1917–1918, 1939–1945), bensinransonering (1948), högertrafiksomläggningen (1967) och coronapandemin (2020). Därför var det 100-gångsjubileum i år.
1925 bröts tävlingen på grund av en snöstorm, endast en förare tog sig i mål men på grund av avlysningen finns ingen korad vinnare det året.
Pia Däldebring, Ulricehamns MS, blev 1996 första kvinna att gå i mål i huvudklassen. 1999 infördes en damklass.
Hur? Tävlingen körs med en dagsetapp och två nattetapper, där dagsetappen ska köras först. Tävlingens totala längd bör överstiga 30 mil. Etapperna kan köras över flera varv, dock med så få som möjligt.
I servicedepån kan förarna få hjälp med att fylla på bensin, olja, kylarvätska och bromsvätska samt luft i slangar. Men förarna måste själva reparera eventuella mekaniska fel.
Priset? Förarna tävlar om en inteckning i en silverkåsa, ett vandringspris. Trofén tillfaller slutligt den förare som lyckats få tre inteckningar. Tolv förare har genom tiderna klarat denna bedrift.
Joakim Ljunggren, Karlskoga EK, har flest segrar i tävlingen, nio, och har också lyckats ta hem tre vandringskåsor.
Albin Elowson, FMCK Skövde, tog i årets tävling hem sin femte seger, och den tredje inteckningen i kåsa 16.
2019 instiftades första kåsan på damsidan. Årets vinnare Matilda Huss, Göta MS, och Hanna Berzelius, Linköpings MS, har två inteckningar var.

