Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Återigen är Rwanda på tapeten i diskussionen om ett tredje land som mottagare av asylsökande. Danmark var 2021 först ut att tala med regimen i Kigali, ledd av despoten Paul Kagame, om att Rwanda skulle bli den säkra destinationen för människor på flykt som sökt sig till Europa men nekats asyl.
Sedan hoppade Storbritanniens premiärminister Boris Johnson på tåget. Hans båda efterträdare Liz Truss och Rishi Sunak kämpade för att ro projektet i land innan det skrotades av Keir Starmers Labourregering. Då hade fyra (!) personer skickats till Rwanda, som fick motsvarande 3,9 miljarder kronor för besväret av brittiska skattebetalare. Totalkostnaden för projektet uppgick till 9,5 miljarder kronor. Efter detta brittiska fiasko svalnade intresset i Köpenhamn.
Men nu har Danmark vaknat igen, tillsammans med Tyskland, Österrike, Grekland och Nederländerna som talar om att damma av de rwandiska mottagningscenter som byggdes för det brittiska projektet.
Varför Rwanda, detta land med 15 miljoner invånare på en yta stor som Småland? Inget annat land i regionen har visat något större intresse. I Kenya, som har god vana vid att ta emot flyktingar (närmare en miljon flyktingar och asylsökande lever redan i landet), skulle de asylsökandes rättigheter vara lättare att garantera. Man kan utgå ifrån att de inte kommer att ha mycket att säga till om i det totalitära Rwanda. Landet styrs med järnhand av Paul Kagame, som vann det senaste valet med 99 procent av rösterna.
Rwanda är villigt att arbeta med Europa just för att det inte är en demokrati. Även om Kagame säkert var glad över pengarna från Storbritannien, var hans motiv inte direkt monetära. Han är i stället på jakt efter en politisk hävstång som kan användas mot Europa i andra sammanhang.
Under de senaste två åren har en rad europeiska länder var för sig fryst bistånd eller infört sanktioner mot Rwanda och på EU-nivå har man också gjort starka markeringar – bland annat har ett avtal om mineralhandel skickats på utvärdering. Även USA har infört sanktioner mot personer inom den rwandiska försvarsmakten. Anledningen är Rwandas stöd till rebellerna M23 som tagit kontroll över stora delar av östra Demokratiska republiken Kongo, på andra sidan gränsen.
Kagame vet hur känslig migrationsfrågan är för EU-politiker. Man kan lätt föreställa sig att de skulle dra sig från alltför hård kritik mot någon som gjort sig så oumbärlig för dem genom att ta emot några hundra asylsökande. Under en hearing i det brittiska parlamentet i fjol konstaterade journalisten och Rwandakännaren Michela Wrong att inte en enda brittisk regeringspolitiker eller diplomat hade riktat någon kritik mot Rwanda under de år som det dåvarande avtalet diskuterades.
”Effekten blev att Rwanda köpte Storbritanniens tystnad”, sade hon.
Att släppa pressen på Rwanda ökar risken för intensifierat krig i Kongo, vilket gör lösningen direkt kontraproduktiv på sikt.
Det är värt att notera att bara under fjolårets dramatiska offensiv av de Rwanda-stödda rebellerna M23 tvingades 120 000 personer fly från Kongo på grund av striderna. De flesta lever nu i läger i Uganda och Burundi, i hopp om att återvända eller bli uttagna som kvotflyktingar av länder i väst.
Läs mer:
Tungviktare i EU vill skicka migranter till Rwanda – tidigare försök har slutat i fiasko

