Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Innan vi tar ett steg tillbaka stannar vi för en stund kvar i nuet. För det här bronslaget är värt att hyllas. Inte bara för att de bröt den långa svenska medaljtorkan i mästerskap – senast Damkronorna tog medalj var i VM 2007 – utan för sättet som de gjorde det på.
Grunden i laget bygger på det numera bortglömda uttrycket ”en för alla, alla för en”. Det kan låta som en klämkäck slogan från fornminnes tider, men för de här spelarna är det inte bara ord.
När Mira Jungåker säger ”man gör inte det här bara för sig själv utan också för kompisen bredvid” är det något som syns på isen. De svenska spelarna åker från Danmark med inte bara en medalj utan också med ett gäng blåmärken på kropparna. För när allt som återstår för att stoppa motståndarna är att slänga sig och täcka pucken med kroppen har de inte tvekat en sekund.
Ett starkt lag kräver också individuell skicklighet, och det finns det massor av i det här bronslaget. Backen Mira Jungåker är ett lysande exempel. Målvakten Ebba Svensson Träff ett annat.
Men den utveckling och förändring som vi har sett i svensk damhockey de senaste fem-sex åren har sin grund i att den generationen spelare som hamnade mitt emellan till slut sa stopp.
Efter Damkronornas framgångar mellan 2002-2007 började sakta en nedmontering av svensk damhockey. Det var naturligtvis inte en medveten strategi, snarare avsaknaden av en strategi som orsakade det.
Det fanns även då ett gäng skickliga spelare, men förutsättningarna för landslaget att prestera blev allt tuffare.
Våren 2019 åkte Sverige ur VM:s A-grupp, och några månader senare kom beskedet som blev början till en vändning. I slutet av augusti meddelade samtliga landslagsspelare att de skulle bojkotta landslaget om inte förutsättningarna förbättrades.
En av de starkaste rösterna under den här perioden var Erika Grahm. På den tiden var hon en av Damkronornas största profiler, och en väldigt skicklig spelare. Grahm gjorde sitt första VM som 18-åring 2009. Hon avslutade karriären våren 2021.
Sammanlagt spelade hon över 200 landskamper, men någon internationell seniormedalj blev det aldrig.
Och det är här vi binder ihop nutid och dåtid.
För på måndagen fick inte bara spelarna på isen ta emot en bronsmedalj utan även Erika Grahm kan nu kalla sig VM-medaljör.
I rollen som team manager för årets VM-lag har hon varit den som ”krattat manegen” så att spelarna haft bästa tänkbara förutsättningar att prestera under VM i Danmark – på samma sätt som hon en gång i tiden var en av dem som såg till att Svenska ishockeyförbundet vaknade ur sin dvala och inledde en rejäl satsning även på damerna.
Under strejken lyfte Grahm och övriga spelare ofta fram att deras drastiska beslut var deras sätt att göra vad de kunde för att den kommande generationen skulle behandlas med större respekt. På måndagen fick hon en medalj som visar att de lyckades.
I bronsyran förtjänar också den tidigare förbundskaptenen Ulf Lundberg ett omnämnande. Under sina sex år som ansvarig lade han grunden för det som den nya förbundskaptenen Erika Holst förvaltar på bästa sätt.

