Jag känner inte igen mig i att litteraturvetare skulle vara så olyckliga och odugliga som de porträtteras i Maxim Grigorievs Augustprisnominerade roman ”Adrian”, vi jobbar faktiskt väldigt hårt.
Nej, vet ni, jag skojar bara. Att känna igen sig är dock inte ett särskilt meningsfullt uttryck i detta fall, eftersom det förutsätter att känslan på något sätt skulle vara oväntad, i stil med: jag känner igen mig i den här tecknade blå hunden eller den här slavägaren från 1700-talet.
Boken beskriver den tillvaro jag lever och verkar i, och liksom Therese Bohmans ”Kapitalet” uppenbarligen går att betrakta som en uppmaning till influerare (och dess följare) att rannsaka sig själva är ”Adrian” en litteraturvetenskapens motsvarighet. Att romanen är dedikerad till den tragiskt bortgångna litteraturforskaren Markus Huss är en tydlig signal på att det är en uppriktigt menad rannsakan – eller snarare, en elegi. Sedan kan kritikerkåren vifta bort det genom att påstå att den främst handlar om abstrakta och harmlösa storheter så som nostalgi, kärlek och vänskap bäst de vill.
Kajsa Ekis Ekman beskriver till exempel litteraturens funktion i boken som ren utsmyckning, och slår fast att själva livet hade räckt gott och väl ändå (Aftonbladet 19/10). Som att liv och litteratur stod i ett motsatsförhållande, som att romanen inte gestaltade just hur det kan vara att leva med litteraturen – att uppleva en gemensam tillvaro av läsande, skrivande och samtal som ett upplyst rum i en för övrigt ganska svåruthärdlig existens. Som att det vore slarvigt eller nedlåtande att beskriva de två åren Adrian arbetar på ett lager som ett totalt mörker, snarare än en rimlig verklighetsbeskrivning utifrån karaktärens perspektiv. Som att tillvaron på ett lager vore en mer verklig och autentisk del av ett liv än det som faktisk skildras i romanen.
Adrian står inför valet att bli författare eller forskare; att baka kakan eller äta den, som han beskriver det. Liknelsen antyder att det litteraturvetare sysslar med är att avnjuta litteraturen för att utröna alla dess olika betydelser och nyanser. Och ibland är det precis så. Ofta är det något annat: administration och myndighetsutövning, AI-diskussioner och meriteringshets.
Det är förstås inte enskilda individers fel, utan en konsekvens av den ständigt expanderande marknaden och dess inbyggda förakt för svaghet, vilket romanens karaktärer ständigt påvisar. Skolan och universiteten drivs som numera som företag, och det som ska produceras är produktiva medborgare – vilket förstås får utrymmet att tänka fritt snarare än rätt att ständigt krympa. Har man väl slagit in på litteraturvetenskapens väg gives i boken tre val: att hoppa av och själv bli entreprenör så som Kristian, att acceptera spelreglerna och trösta sig med mat eller sprit som Johannes, eller att vägra inordna sig – som Adrian. De tre vännerna i boken gör alltså motstånd i stigande ordning, och förefaller nå välstånd och välmående i fallande ordning.
Adrian och hans doktorandhandledare Bengt-Göran delar båda uppfattningen att litteraturvetenskapen kommer att läggas ner inom 50 år, trots att studiet av litteratur har varit en självklar del i framväxten av filosofin och tänkandets utveckling sedan Aristoteles. Eller som en av våra gästprofessorer i medie- och kommunikationsvetenskap slagkraftigt beskrev det: litteraturvetenskapen är ”humaniora 1.0”, ett föråldrat och elitistiskt bildningsämne. Sitt eget ämne kategoriserade han som ”humaniora 2.0” – demokratisk, föränderligt och öppet för framtiden. Som att litteratur, bildning och den så kallade finkulturen fortfarande hade något med en förtryckande, jordägande adel att göra; som att det inte tvärtom är den likformade masskulturen som i högre grad är delaktig i att globala företag suger ut resten av världen.
Vi har redan (eller, än så länge) en omfattade obligatorisk skolgång och statligt finansierade universitetsstudier i Sverige – vilket brukade var vad demokratiseringen av utbildningsväsendet handlade om: allas rätt att ta del av den. I dag tenderar ”demokratisk” snarare att användas som ett slagord mot alla former av kulturell hierarkisering, vilket får det att framstå som förtryckande att i undervisningen hävda att det finns en skillnad i kvalitet mellan olika sorters kultur, eller att de kan bekräfta våra tidigare föreställningar respektive vidga vårt tänkande i olika hög grad.
Bengt-Göran hävdar vidare att litteratur minsann är ett eget skolämne i kulturländerna. I Sverige har den i stället blivit en allt krympande del av svenskämnet, blott en modalitet bland andra. Oscar Björk förespråkade till exempel förra hösten (DN 27/9) att ämnet borde byta namn till ”språk och kommunikation”, vilket ju åtminstone vore helt följdriktigt. Ett sätt att hävda litteraturens plats i skolan har blivit att påstå att den kan användas för att stärka värdegrunden, eller varför inte hållbarhetsarbetet?
Det låter fint på papper, men tanken att god litteratur ska resultera i goda värderingar är ett uttryck för samma logik som gör det rimligt att soc-anmäla ett boklån eller att lärare nu är skyldiga enligt lag att anmäla elever som säger något som skulle kunna uppfattas som kränkande, till exempel under ett boksamtal. Detta påminner mer om en totalitär angiveristat än någon fungerande demokrati. Ett slags tröst kanske att det är just i totalitära stater som folk brukar komma ihåg att det där med att få tänka, läsa och skriva fritt faktiskt var ganska viktigt.
I de nya läroplanerna och den nya lärarutbildningen, som införs 2028, ska läskrisen botas genom ett ökat fokus på kunskap (!), läs- och skrivinlärning, kognitiva processer och undervisningsstrategier, och förstås – fler mätningar. Förutom att lärarna numera har tillgång till både kanon och läslistor betraktas läsning mest som en förmåga frikopplad från litteratur och kultur, allt det där som skulle kunna tänkas ge den någon mening utöver ren informationshantering och kommunikation.
Att lärarutbildningen flyttades från fristående lärarhögskolor till universitetet var ett försök att höja dess status och stärka dess vetenskapliga grund. Nu ska universitetens vetenskapliga nivå i stället sänkas för att alltmer svara mot arbetsmarknadens behov av praktisk yrkesfärdighet. För man kan ju inte rimligtvis tänka sig att bildning har ett egenvärde eller att till exempel lärare är kompetenta nog att tänka själva, att på eget bevåg omvandla abstrakt kunskap till konkreta didaktiska beslut. Maria Wiman beskriver till exempel hur hon känner sig skriven på näsan och sönderklappad på hjässan av de nya läroplanerna, där all tilltro till lärares professionalitet har försvunnit (Vi Lärare 10/11).
Kring höstens bokmässa debatterades vad litteraturen och kritiken ska vara eller inte, den litterära offentlighetens brister och tillkortakommanden. Att litteraturvetenskapen skulle ha något att bidra med på den fronten verkar inte ha slagit någon. Vilket inte är så konstigt, med tanke på att den har blivit alltmer inåtvänd och obegriplig för den icke-initierade. Så är kvantitativa mått på hur mycket man publicerat och i vilken tidskrift också viktigare för att bli anställd inom universitetet än det man faktiskt har skrivit, liksom mer diffusa mått så som meningsfullhet.
Kort efter bokmässan var det dags för nationell ämneskonferens i litteraturvetenskap, som i regel bestod av en samling duktiga projektansökningar. Ett bidrag som avvek genom att i fri form tänka med och genom litteraturen kategoriserades som ”konstnärlig forskning” under sessionen och avvisades som ”gymnasialt” ute i korridoren. En av huvudföreläsningarna handlade om kanon, varpå en doktorand räckte upp handen och frågade om vi inte faller för Tidöregeringens medvetna distraktion när vi fortfarande diskuterar kanon i stället för de aggressiva nedskärningarna av humaniora som nu pågår. Frågan var förstås retorisk, men diskussionen uteblev. Vad finns att det att diskutera när vi alla befinner oss i samma båt – eller snarare, i konkurrens om att få plats i den lilla båten innan den sjunker.
Saken är den att alla universitetsutbildningar, sedan minst 30 år tillbaka, ska bli några procent mer effektiva för varje år – alltså, mindre finansierade. Detta slår särskilt hårt mot humaniora, som redan har lägst ersättning per student. Nyligen har studieplatser i stor skala omfördelats till fördel för medicin och teknik, vilket innebär att flera humanistiska ämnen krymper eller helt läggs ner. Jag vet inte om någon egentligen har en tydlig bild av vad effektiv undervisning innebär, men i praktiken handlar det om att vi varje år förväntas undervisa lika många (eller fler) studenter genom en mindre undervisningsinsats.
Det som främst bromsar utvecklingen mot AI-rättade läskurser är att universitetslärare för varje år tar lite mer av sin forskningstid, fritid och hälsa för att få det att gå runt, med vetskapen om att det är över om studenterna slutar komma – det är ju efterfrågan som avgör om ämnena har något värde. Men om vi nu ska använda effektivitet som det huvudsakliga måttet på utbildning och forskning kan vi egentligen redan nu lämna över handduken till artificiell intelligens och/eller Kina, två världsledande aktörer inom forskning som är lite mer tveksamma när det kommer till frisinnat tänkande.
Detta är ingen abstrakt nostalgi över hur det brukade var förr; det som pågår är en medveten inskränkning av utrymmet för att tänka och vara annorlunda, av allt och alla som inte bidrar till produktionen. Alla som Adrian. Om vi någon gång skulle få en regering på plats som menar allvar med att värna om demokratin, skolan och ungas välmående behöver vi inte ännu en läroplansrevidering – vi behöver att hela finansieringen av utbildningsväsendet ses över, utifrån utgångspunkten att det inte är ett företag utan just en avgörande del av välfärden och ett demokratiskt samhälle.
Läs fler essäer och läs mer kulturdebatt

