Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
Allan Friis: ”Tillbakablick”
Fabriken, Bästekille. Visas t o m 1/11
I ”Förvandlingens torn”, en av Allan Friis svartvita experimentfilmer från tidigt 60-tal, ser vi konstnären själv på strövtåg i det som då ännu var Malmös utkanter. Ett landskap mitt i det moderna uppbrottet med halvfärdiga stormarknader, parkeringsplatser, motorleder – och så överallt dessa underliga torn som reser sig ur bråten med sina högtalare, strålkastare och antenner.
I filmen korsklipps sådana tornvisioner med fragment ur Friis egna surrealistiska urbana fantasier. Där återkommer likartade former som ett slags futuristiska byggelement i ödsliga labyrinter av livlös och steril arkitektur.
Kanske finns här en nyckel till något väsentligt i Allan Friis egensinniga och svårfångade konstnärskap. I den stora retrospektiv som nu visas på Fabriken utanför Kivik kan det först verka svårt att orientera sig i det överväldigande materialet med dess myller av stilar, uttryck och tekniker. Överraskande för den som främst förknippar Friis med 70-talets ilskna, politiska affischer och dystopiska, socialrealistiska skildringar från den framväxande välfärdsstatens miljonprogramområden.
Här lurar alltså något helt annat, under ytan.
Hos Friis finns ingen motsättning mellan dröm och samhällskritik. Tvärtom: surrealismen är en realism – i det moderna, rationella konsumtionssamhället öppnas en psykisk avgrund ner mot en mänsklig mardröm av materialism och isolering. Just i bilderna från mitten av 60-talet, på sätt och vis de mest originella och intressanta i Friis digra produktion, får denna radikala civilisationskritik en skärpa som känns både tidsegen och tidlös.
Men detta utgör bara ett intermezzo i ett lika bångstyrigt som omfångsrikt livsverk, som spänner över mer än sju decennier och där Fabriken med sin utställning täcker in precis allt. Från det sena 40-talets surrealistiska ungdomsverk till de allra sista målningarna. Grafik och måleri, skulptur och film, till och med romaner – Friis gav ut tre stycken, på eget förlag.
Det blir ett onekligen senkommet, men grandiost erkännande av en konstnär som vid sin död 2019 var nästan okänd för de allra flesta. Galleristen Ulf Carlsson har tack vare en generös donation blivit ägare till hela Friis arkiv och vad det handlar om här är alltså ett rätt oblygt försök att lyfta in denna kvarlåtenskap i kanon, en process man som kritiker av princip bör förhålla sig misstänksam till.
Det finns gott om svåra frågor att ställa till en utställning som denna: hur håller man exempelvis isär det konsthistoriska värdeskapandet från den rent kommersiella marknadsföringen? Rör det sig inte här om något liknande det Friis själv ironiserar över i sin roman ”Meditation”: ett försök att blåsa upp något betydande av något i grunden ganska perifert?
Jag tycker inte det. Att Friis verk så länge har gått under radarn finns det flera skäl till, och inget av dem har med dess konstnärliga halt att göra.
Dels förblev han genom åren ganska isolerad, i stort sett utan kontakter såväl på riksplanet som internationellt. Dels tycks han ha varit mån om att verkligen odla detta utanförskap och gärna ställa sig i opposition till allt och alla, även på den regionala konstscen där han var verksam. Som för alla oförbätterliga rebeller var det motvinden som drev honom framåt.
Då och då tycks Friis ändå ha gått i takt med tiden. Först i det tidiga 50-talet, när han en kort period ingick i Imaginistgruppen runt Max Walter Svanberg och C O Hultén. Sedan med 60- och 70-talens politiska affischer, som fick stor spridning på den tidens vänsterradikala bokkaféer.
Men det är undantag. Kände Allan Friis tidens vind i ryggen, tycks han ha varit snabb att ta sig ur den. Från imaginismen rörde han sig mot dystopisk science fiction, från den politiska plakatkonsten in i en flytande, halvabstrakt formvärld han sedan fortsatte att utforska fram till sin död. Fabrikens utställning är åtminstone för mig en mindre sensation. En omtumlande resa i ett kreativt universum som verkligen inte liknar något annat.
Läs mer om konstsommarens utställningar
Läs mer om konst på dn.se