Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Ulf Kristersson är stingslig, och det är inte konstigt. Han ligger långt efter i opinionen, och trots att han lånar tiotals miljarder som han strör över väljarna i valrörelsen får han inget tack.
Hans samarbetspartier gör det inte lättare: I veckan stoppades den upphaussade lagen om att sätta mellanstadiebarn i fängelse, eftersom inte tillräckligt många av Tidöpartiernas egna ledamöter ville rösta för det brutala förslaget. Och så var det herrgården: Aftonbladets avslöjande visar hur statsministerparet – ännu en gång – har blandat ihop sina privata intressen med den offentliga makten.
Den här gången vill inte ens moderater försvara honom.
Att tålamodet med Kristerssons eviga slirande är på väg att ta slut är inte förvånande: Strategin kring Tidöprojektet har inte skapat den framgång som förespråkarna påstod: När SVT nu bjuder in till två stora debatter 100 dagar före valet är den ena mellan Magdalena Andersson och Jimmie Åkesson.
Ulf Kristersson får möta Nooshi Dadgostar.
Han är bara några månader bort från att bli ihågkommen som mannen som gav bort Moderaternas ledarskap över borgerligheten till nationalister.
Kanske är den obehagliga insikten också på väg att komma ikapp honom, för han har nog aldrig framträtt lika irriterad som senast i ”Ekots lördagsintervju”. I programmet får han frågan varför det inte vänder för Tidöpartierna i opinionen, och svaret kommer snabbt: För att journalister inte har granskat hans motståndare tillräckligt bra.
Reportern försöker igen: Men vad kan ni, partierna själva, göra för att förbättra resultatet då? ”Jag tror att du ställer frågan fel, alla vet vad vi har åstadkommit”, svarar statsministern.
Ulf Kristerssons defensiva – ja, faktiskt bittra – attityd är på väg att bli en belastning för hans parti.
Ulf Kristerssons defensiva – ja, faktiskt bittra – attityd är på väg att bli en belastning för hans parti.
Och vad är egentligen statsministerns strategi, utöver att klaga på medier?
Jo, att tvångsmässigt sammanfoga oppositionspartierna, och kalla dem för ett regeringsalternativ, trots att både Centerpartiet och Socialdemokraterna är tydliga med att de gärna tittar mot samarbeten i mitten av svensk politik. Alltså: Mot Ulf Kristerssons parti.
Men hans beskrivning av motståndarna får inte alls lika bra fäste som tidigare.
Titta bara på Expressens politiska kommentator Viktor Barth-Kron, som under många år raljerat över Centerpartiet just för att de velat se samarbeten i mitten: ”Centerpartiet vill både ’sätta sakpolitiken först’ och utesluta alla former av samröre med Sveriges näst största parti, som dessutom blivit alltmer borgerligt i delar av sin politik. Det går helt enkelt inte, men det vill partiet inte ta in”, skrev han i november.
Men nu, ett halvår senare, har saker hänt. Ulf Kristerssons försök att ställa två block mot varandra på det här sättet fungerar inte, konstaterar han i ”Politikrummet”: ”Vi har ju trots allt ett valsystem i Sverige där man röstar på enskilda partier.” Och journalister kan ju inte bortse från att Centerpartiet och Socialdemokraterna inte vill skapa ett block till vänster, menar han nu.
Det rör på sig.
Så vad har hänt? Kanske har det till slut sjunkit in att sakpolitiken som man får med Jimmie Åkesson inte är borgerlig. Eller så var det Ebba Buschs öppna flirt med Magdalena Andersson som fick fler att inse att blockpolitiken bara är ett faktum så länge alla låtsas att det inte finns några alternativ.
Och nu, när fler äntligen kan erkänna att det inte är någon naturlag som tvingat in Moderaterna i Jimmie Åkessons famn, så kan vi också börja prata om vad som kan hända efter valet.
Om Tidöpartierna förlorar valet kan det faktiskt visa sig vara Moderaternas räddning.
För om Moderaterna klarar att sopa undan bitterheten, som främst verkar vara koncentrerad till staben runt Kristersson, finns det fortfarande sätt att ta sig ur situationen de försatt sig i. Om Tidöpartierna förlorar valet – och Moderaterna slipper undan sitt eget vansinniga löfte om att ge SD makten över migrationen – kan det faktiskt visa sig vara deras räddning.
För som det ser ut nu kommer Moderaterna om bara några månader att ställas inför två alternativ: Antingen gör de upp med Socialdemokraterna, som förflyttat sig långt högerut under Magdalena Andersson – eller så tillbringar de fyra år i opposition.
Som det mindre partiet.
Ett samarbete med Socialdemokraterna skulle inte bara ha fördelar för sakpolitiken: Äntligen skulle uppgörelser om kärnkraft kunna komma på plats. Det skulle också återge Moderaterna den roll som många saknar i dag; den där partiet kunde visa väljarna vilket seriöst, statsbärande och kompetent parti det kan vara när ledaren inte svassar efter populister och rasister.
Den vinnande rollen.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Den som vill skada eller avlyssna statsministern har fått fritt fram
DN:s ledarredaktion: Trump sitter fast i Hormuzsundet – och vi med honom
