Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Under den andra veckan av det pågående kriget i Mellanöstern rammade en libanesisk invandrare i Michigan, USA, en synagoga som en hämnd för Israels bombangrepp mot Libanon. Många civila inklusive barngrupper befann sig i församlingen. Terroristen sköt mot vakterna men inget av de tilltänkta offren dödades trots att målet var att ”döda så många som möjligt”.
Några dagar senare skrev Peter Beinart på sin Substack att hur avskyvärd och oacceptabel terrorhandlingen i Michigan än är, så kan det inte vara rätt att en synagoga i USA har en skylt utanför sin byggnad där det står ”We stand with Israel” (16/3).
Han menade att det är fel av församlingen att sätta upp skylten eftersom den ökar hotet mot medlemmarna från antisemitiska terrorister som söker måltavlor och motiv för att attackera judar
Beinart är den mest aktive judiske kritikern i USA av Israels krigsföring och politik gentemot palestinierna, till exempel i boken ”Att vara jude efter Gazas förstörelse” (Faethon, 2025). Han menade att det är fel av församlingen att sätta upp skylten eftersom den ökar hotet mot medlemmarna från antisemitiska terrorister som söker måltavlor och motiv för att attackera judar. Han ansåg vidare att det är moraliskt fel att stödja Israel i en tid då landet undersöks för krigsbrott, samtidigt som skylten snarare symboliserar en absolut identifikation med Israel än ett politiskt stöd: ”Det är mer som ett uttryck för dyrkan, att grundläggande för vår judendom är vår tro på denna stat, oavsett vad staten gör.”
Det fenomen Beinart syftar på är inte isolerat till den attackerade reformsynagogan i West Bloomfield, Michigan, även om det också finns judiska institutioner som markerat att de har en uppfattning som ligger närmare Beinarts. Hur enskilda amerikanska judar ställer sig är svårare att veta. Många är troligen kluvna i ett samhällsklimat som präglas av ökad antisemitism och våldsbenägenhet mot judar, samtidigt som Israel verkar överge den liberala hållning som kännetecknar den amerikanska judenheten politiskt.
I ett svar på Beinarts inlägg skriver rabbinen Steven Abrahams i Times of Israel (18/3) att Beinart – en ortodox jude – har ”gjort karriär” genom analyser som ”låter sofistikerade och är avsedda för människor som vill överge det judiska folket”. Abrahams skriver att ”terrorattacken inte riktade sig mot en församling som stödjer Israel, det var en attack mot judar”.
Beinarts kritik riktar sig inte enbart mot Israels regering, menar Abrahams, utan mot Israel som gett det judiska folket ett skydd mot judehat och förföljelser
Abrahams argumenterar sedan mot Beinarts jämförelser mellan Israel och Ryssland och mot hans påståenden om att Israels politik strider mot Toran, grunden för judisk etik. Beinarts kritik riktar sig inte enbart mot Israels regering, menar Abrahams, utan mot Israel som gett det judiska folket ett skydd mot judehat och förföljelser. Beinart är feg och i grunden osolidarisk med det judiska folket, enligt rabbinen.
Frontalkrocken mellan Beinart och Abrahams är typisk för vad som sker i många debatter om Israel och den judiska diasporans förhållningssätt till landet under kriget i Gaza och under det pågående kriget mot Libanon och Iran.
En klyfta har också uppstått mellan den israeliska vänstern och den anti- eller icke-sionistiska judiska vänstern i USA. Vänstergrupper som Jewish voice for peace och tidskriften Jewish currents, där Beinart är verksam, anklagas för att överge den minoritet i Israel som protesterar mot krigen och att glömma bort offren för Hamas attack 7 oktober 2023 (11/4).
Denna konflikt inskränker sig inte till USA och Israel, utan berör också Sverige. Det finns en dissonans mellan de judiska institutionernas okritiska och föregivet neutrala inställning till Israel – deras krigsföring i Gaza och Libanon, deras politik på Västbanken, deras attack mot demokratin i Israel – och ett starkt ifrågasättande av Israels politik bland många enskilda judar i Sverige.
Jämfört med i USA har dessutom en stor andel svenska judar en levande och nära relation till Israel. Det innebär att beroendet av utvecklingen i Israel är större. Den amerikanska judenheten kan överleva utan Israel, men den svenska skulle hamna i en djup existentiell kris.
Min tolkning av budskapet ”We stand with Israel” är att aktivt följa och stödja den israeliska fredsrörelsen och oppositionen som förstår att Israel måste välja en annan väg; samverkan och samarbete med fredligt sinnade arabländer i stället för ensidiga militära maktmedel, en tvåstatslösning i stället för annektering av de ockuperade områdena, en stat för alla sina medborgare i stället för judisk överhöghet, en insikt om att decennier av våld och övergrepp mot palestinier har skapat en moralisk skuld som måste repareras.
När Israels dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin skrev under Osloavtalet 1993 talade han om att bygga en framtid genom förtroende och fredsavtal
Även om den israeliska fredsrörelsen är en minoritet delar många israeler drömmen om fred, men de har manipulerats av Netanyahu som varit premiärminister under 19 av de senaste 30 åren. När Israels dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin skrev under Osloavtalet 1993 talade han om att bygga en framtid genom förtroende och fredsavtal. Netanyahus strategi för att behålla makten har varit att skrämma och underblåsa rädsla.
Därför syns inte den israeliska fredsrörelsen bakom de politiker som står bakom kriget. ”Om världen visste att det finns ett stort fredsläger här som stödjer mänskliga rättigheter, så skulle det vara svårare att skylla allt [på hela den judiska befolkningen i Israel]”, skriver Gideon Levy i Haaretz (12/4). Svenska judar som stödjer Israel men avskyr dess regering måste hjälpa den att synas.
Läs mer:
Anders Carlberg: Efter Gaza befinner sig judendomen vid ett vägskäl
