De fasansfulla bränderna i Frankrike och Spanien – ett resultat av långvarig torka och momentant mycket höga temperaturer – borde skaka om oss alla. Samtidigt kommer de inte som en överraskning. Forskarna har varit tydliga i sina varningar. Men som kollektiv har vi gjort på tok för litet för att minska klimatpåverkande utsläpp och anpassa våra samhällen efter riskerna.
De viktiga frågorna runt ekonomins organisation – och i förlängningen konsekvenserna i form av ett mer instabilt klimat, utarmningen av vitala ekosystem och även de växande skillnaderna i form av förmögenheter och inkomster – är punkter som i stort sett hela det politiska etablissemanget undviker att beröra inför höstens val.
Alltsedan andra världskrigets slut har fokus i ekonomin varit att maximera produktionstillväxten, mätt i termer av bnp-tillväxt. Detta har möjliggjorts genom en snabbt ökande utvinning av naturresurser – ändliga och förnybara. Materialanvändningen har mer än tredubblats sedan 1970. Resultatet har varit en kraftig ökning av levnadsstandarden i delar av världen.
Biosfären, vårt livsuppehållande system, är utsatt för en allt hårdare press
Dessvärre har medaljen en allvarlig baksida genom det överuttag – eller rovdrift – som skett av naturen. Nära 60 procent av de samlade utsläppen av växthusgaser är kopplade till utvinningen och beredningen av olika naturresurser: mat, stål, betong, ammoniak, aluminium, plast, textilier, elektronik etcetera. Och hela 90 procent av förlusten av biologisk mångfald. (FN:s Resurspanel. GRO 2024). Biosfären, vårt livsuppehållande system, är utsatt för en allt hårdare press. Samtidigt har den förhärskande ekonomiska modellen lett till allt större skillnader i fördelningen av förmögenheter och inkomster. ”Trickle-down”-teorin har resulterat i motsatsen: ”trickle up”.
Inga träd växer till himlen. Den konventionella tillväxten har tjänat oss väl under många decennier men kan inte fortsätta som bas för utvecklingen om vårt mål är att stabilisera klimatet, sluta utarma ekosystemen och skapa ett mera jämlikt samhälle.
Dagens ekonomiska modell växte fram i en annan tid, då människorna var få och ekonomins omslutning en bråkdel av dagens. I dag är situationen helt annorlunda. Världen är full. Både ekologin – och därmed ekonomin – riskerar dramatiska störningar om vi inte lägger om kurs. Minst hälften av bnp är direkt beroende av naturen och naturens tjänster (World Economic Forum).
Den helt avgörande frågan hur AI-tekniken kan styras i former som ger god samhällsnytta och undviker de stora risker som tekniken rymmer har politiken dessvärre hittills nedprioriterat
Utmaningen kompliceras av att merparten av tillväxten – och frukterna av denna – har skett i industriländerna medan utvecklingen i låginkomstländerna släpar kraftigt efter. I fattiga länder måste den materiella konsumtionen självklart öka, om än i former som är långt mera resurseffektiva. Men i vår del av världen måste målen för utvecklingen formuleras på ett annorlunda sätt.
Utvecklingen på AI-området accentuerar problemen, både vad gäller de snabbt växande behoven av el och vatten för att försörja AI och alla nya datacenters, samt koncentrationen av pengar och makt hos ett litet antal techoligarker. Den helt avgörande frågan hur AI-tekniken kan styras i former som ger god samhällsnytta och undviker de stora risker som tekniken rymmer – och där ledande forskare efterfrågat kloka ramvillkor – har politiken dessvärre hittills nedprioriterat.
Den neoklassiska ekonomiska modell som dominerar världen i dag har tydligt visat att den inte klarar av utmaningen att skapa en framtid där majoriteten av människorna erbjuds ett bra liv inom planetens gränser.
Världen är organiserad i mer än 190 suveräna stater. Samtidigt utmanas vi av en rad gränsöverskridande problem – där klimatförändringen är det tydligaste exemplet – men saknar ett effektivt styrsystem (governance) som förmår hantera problem som spiller över gränserna. Den frågan var huvudtemat för en stor internationell konferens – ”Towards an ecological civilisation” – i Tällberg i våras (i stiftelsen Aurora Borealis Foundations regi). Brett samförstånd rådde om nödvändigheten av att stärka naturens roll I samhällets organisation. Denna helt centrala fråga saknas nästan helt i den svenska debatten.
Systemet är vidare riggat för kortsiktig avkastning, där maximalt utnyttjande av naturresurserna är en central drivkraft. Stora pengar tjänas hela tiden genom att utarma naturen och destabilisera klimatet. En förklaring är att natursystemen ligger utanför den ekonomiska modellen vilket gör att skadorna inte syns i redovisningen. Finansmarknadens aktörer är vidare bundna av lagstiftning som ger förtur till en maximering av vinsten för kapitalägarna.
Att ändra systemet är naturligtvis en utmaning på grund av att de olika nationella ekonomierna är så inflätade och beroende av varandra. Det blir inte enklare av att Trump nu styr och ställer i USA och på punkt efter punkt minskar effekten av de ansträngningar som ändå gjorts inom ramen för nuvarande system att skydda miljö och klimat – som till exempel Parisavtalet.
Problemen vi står inför är både komplexa och komplicerade.
Om tillväxten i ekonomin stannar upp blir det stora problem inom ekonomin. Företagen säljer färre varor och tvingas minska på arbetskraften. Skulder och räntor blir svårare att betala av. Skatteintäkterna minskar samtidigt som behovet av samhällsstöd ökar.
Tack och lov pågår både analys och diskussioner i andra länder med syftet att utveckla alternativa ekonomiska modeller
Om tillväxten i ekonomin i stället fortsätter som hittills förvärras utarmningen av naturen och klimatförändringen accelererar. Därtill visar utvecklingen att gapet mellan en liten grupp i toppen av inkomstligan och folk i gemen fortsätter öka. En viktig aspekt bland många, kopplad till klimatförändringen, är att migrationen från fattiga länder kommer att drastiskt öka. Men den frågan är stendöd i debatten.
Situationen kan enkelt uttryckas som att ”vi befinner oss i en rävsax”. Det finns ingen säker framtid inom dagens ekonomiska modell och logik.
Konventionella ekonomer har dessvärre ägnat begränsat intresse åt denna problematik. Detsamma gäller ledande partier och politiker, inte minst i vårt land.
Tack och lov pågår både analys och diskussioner i andra länder med syftet att utveckla alternativa ekonomiska modeller. Begrepp som ecological civilisation, wellbeing economy, circular economy, post-growth, beyond growth, doughnut economics, green growth – ja, även de-growth – diskuteras flitigt. De syftar alla till en utveckling där det övergripande målet är livskvalitet för en bred majoritet av befolkningen inom planetens gränser.
För att nå dit måste användningen av både energi och material radikalt effektiviseras, bland annat genom en övergång till en církulär ekonomi. Vidare att utnyttja mätetal som utgår från kvalitet, inte kvantitet – som att ersätta tillväxt i bnp som mått på framsteg i ekonomin med indikatorer som mäter just olika dimensioner av livskvalitet.
Inget av de alternativa koncept för utvecklingen som diskuteras är tillräckligt väl utvecklat ännu för att duga som alternativ till dagens djupt bristfälliga modell. Vad som behöver ske är att ledande partier och politiker erkänner den rävsax vi sitter i och tillsammans genomför en studie av hur en transformering skulle kunna ske. En sådan studie kan mycket väl börja på nationell nivå men bäst vore naturligtvis om arbetet kunde genomföras på EU-nivå. Om EU-länderna kunde komma överens finns goda möjligheter att steg för steg få med sig resten av världen. En förutsättning är givetvis att utvecklingen i fattiga länder prioriteras.
Min uppmaning till partierna inför valet blir därför: Sluta stoppa huvudet i sanden
Jag är övertygad om att en majoritet av väljarna i vårt land intuitivt förstår de utmaningar vi står inför. Jag märker det i samband med föredrag runt om i landet. När därför ledande politiker inte med ett ord berör problemen – och låtsas som om business as usual är enda vägen framåt – blir reaktionen att fler och fler väljare tappar förtroendet för politiken.
Min uppmaning till partierna inför valet blir därför: Sluta stoppa huvudet i sanden. Även om ni inte sitter på lösningarna måste frågorna upp på bordet. Hur skall vi annars någonsin kunna lösa dem?
