Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Under den gångna mandatperioden har regeringen genomfört de mest omfattande reformerna av det svenska medborgarskapet någonsin. Kraven för att bli medborgare har skärpts radikalt. Det krävs numera nästan dubbelt så lång vistelsetid i Sverige som tidigare (åtta år mot tidigare fyra eller fem, beroende på ursprungsland). Språk- och kunskapskrav har införts, liksom krav på egen försörjning och så kallat hederlig vandel.
Allt i detta är inte lyckat, men bristerna bör inte överskugga helheten: överlag har inriktningen varit önskvärd. Medborgarskapet handlar inte bara om pass och rösträtt utan är också en informell institution. I den meningen är medborgarskapet både en symbol för och ett sätt att förverkliga idealet om politisk jämlikhet. Eller som det formuleras i grundlagen: ”Medborgarskapet förenar alla medborgare och står för samhörighet med Sverige”.
I bästa fall kan de höjda kraven bidra till att öka medborgarskapets status och därmed i förlängningen stärka känslan av tillhörighet för alla medborgare, oavsett bakgrund.
Man skulle kunna tycka att Tidö borde ge en så omfattande förändring tid att verka. Ha is i magen, låt det gå några år, utvärdera effekterna, ompröva vid behov.
Då blir medborgarskapet inte längre slutpunkten på integrationsprocessen utan ett villkorat kontrakt som staten när som helst kan ompröva.
Men mer är redan på gång. Regeringen kämpar på för att hitta fler sätt för staten att kunna återkalla medborgarskap. Sverigedemokraterna vill utvidga kravlistan för den som vill bli medborgare med en lojalitetsförklaring till nationen samtidigt som man avser storsatsa på det misslyckade återvandringsbidraget genom att utvidga det till att även kunna sökas av svenska medborgare. Det bor, enligt partiets migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling, alldeles för många individer med icke-svensk etnicitet i Sverige.
Det vore helt fel väg att gå. Utöver alla andra brister med dessa antiliberala förslag skulle en sådan politik också underminera syftet med de övriga reformerna. Om staten samtidigt gör det lättare att återkalla medborgarskap, eller erbjuder vissa medborgare pengar för att lämna landet, skickas ett helt annat budskap. Då blir medborgarskapet inte längre slutpunkten på integrationsprocessen, utan ett villkorat kontrakt som staten när som helst kan ompröva.
Ett bättre förslag återlanserades nyligen av Liberalerna, som vill införa obligatoriska medborgarskapsceremonier. Det behövs mer ”pompa och ståt”, som Simona Mohamsson uttrycker det (TV4 30/7).
Här har den svenska staten tidigare gått synnerligen försiktigt fram. Efter att enstaka kommuner på egen hand börjat anordna festligheter för nyblivna medborgare infördes till slut ett krav på att alla kommuner skulle erbjuda ceremonier. Det har dock fortsatt att vara frivilligt att delta.
Det går förvisso att tänka sig en ceremoniell form som även inbegriper någon sorts lojalitetsförklaring till den svenska demokratin. Samtidigt skaver det mot både svensk tradition och mot den grundläggande demokratiska principen att man faktiskt får ha vilka åsikter som helst. Det är också mycket lite som talar för att Sverigedemokraterna skulle vilja utforma en sådan förklaring på ett sätt som inte syftar till att exkludera vissa grupper.
Frågor om tillhörighet till Sverige – till staten och till samhället – kommer att vara politiskt högprioriterade även fortsättningsvis. Demografin kan inte trollas bort. Segregationen är ett stort samhällsproblem, som kallar på politiska svar.
Liberalerna kan kritiseras för att inte ha hållit emot tillräckligt inom Tidö. Den urspårade utvisningspolitiken var ett missat tillfälle att ställa kabinettsfråga. Likväl är Liberalerna, trots samarbetet med SD, det parti som har bäst förutsättningar att erbjuda en motberättelse till den etniska nationalism som SD nu öppet torgför.
Idén om medborgarskapet är kärnan i den liberala integrationspolitiken. Individ före kollektiv, alltid, överallt.
Simona Mohamsson borde, liksom Cornelis Vreeswijk en gång gjorde, alltid tilltala sin publik som ”medborgare”.
Här finns ett tomrum i debatten som Liberalerna kan fylla. Där stora delar av vänstern fortfarande tenderar att relativisera och urskulda islamismen behövs en kraftfull liberal politik mot separatism och radikalisering, som samtidigt inte tvekar inför svenska muslimers självklara rätt att vara just både svenskar och muslimer. Där alltför många, i alla partier, är övertygade om att segregationen kan planeras bort av byråkrater behövs liberala insikter om att det goda samhället byggs underifrån av enskilda människor och företag. Och där delar av borgerligheten är bakbunden av en övertro på ekonomiska incitament behövs en liberal politik som både förmår se strukturella hinder och ta fram en politik för att bryta dem.
Och därför bör Liberalerna signalera ägarskap över hela den reformering av medborgarskapet som nu genomförs – det var trots allt Folkpartiet som drev frågan om språkkrav i en tid när motståndet från vänster var kompakt, Moderaterna var ointresserade och SD fortfarande ägnade sig åt att bekämpa utomeuropeiska adoptioner.
Jimmie Åkesson brukar tala till ”Sverigevänner”. Olof Palme inledde med ”mötesdeltagare”. Simona Mohamsson borde, liksom Cornelis Vreeswijk en gång gjorde, alltid tilltala sin publik som ”medborgare”.
Läs mer:
Andreas Johansson Heinö: Den borgfred som efterfrågas efter valet är misstänkt lik stagnation
Andreas Johansson Heinö: MP och SD är varandras motpoler – men två saker förenar dem