Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”Soft composition”
Arvida Byström
Gallery Steinsland Berliner, Stockholm. Visas t o m 7/3
Mitt i rummet på Arvida Byströms utställning på Gallery Steinsland Berliner hänger en skulptur av en kvinnokropp från taket. Det ser ut som en sexdocka fast med ett mer råhugget uttryck.
På golvet står två enkla människoliknande metallskelett placerade i olika positioner: stående på alla fyra som i ”Lola Skeleton on all Fours” eller sittande med benen isär som i ”Heyley Skeleton Sitting”. Metallskeletten kommer från de robotporrdockor som konstnären tidigare använt i sina arbeten.
Byström är känd för en linsbaserad och AI-genererad konst där hon sedan starten för drygt 15 år sedan har använt internet och sociala medier som distributionskanaler. Samtidigt har hon ställt ut mer konventionella konstformat på gallerier och konsthallar.
På utställningen här finns en serie bilder som är framställda med hjälp av AI, en form av ”AI-porr”, som konstnären kallar det, där könsorgan och kroppsdelar smälter samman på de mest omöjliga vis. AI-bilderna har gjorts om till tredimensionella reliefer med förvrängningar och tillägg, och för så samman den digitala bildens svävande immaterialitet med ett utarbetat materiellt utforskande.
Den bärande delen i Byströms arbeten är inte bara det strukturella exploaterandet av (kvinno)kroppar, utan internets sociala och estetiska logik, de täta sammankopplingarna mellan intimitet, teknologi och kommersialism. Man kan säga att hennes bilder parodierar flödet av stereotypa själviscensättningar. Men de testar också gränserna för vilka kroppar och kroppsformer som passerar.
Jag har ibland tyckt att Byströms verk har varit lite enkla kopior på de iscensättningar av könsstereotyper som återfinns hos tidigare generationer fotobaserade konstnärer, säg Cindy Sherman, Laurie Simmons, Lotta Antonsson eller Axel Karlsson-Rixon.
Men det är någonting i ihärdigheten här som berör. En up in your face-gest som är både sorglig och absurd. ”Anastasia” är en vägghängd skulptur baserad på en bild av det skinn som blivit kvar när en av porrdockorna dekonstruerats. En huvudlös röra av armar och ben med två stora bröst i mitten.
Jag tänker på Marcel Duchamp och Hans Bellmer – två kända exempel på konstnärer som iscensatt våld mot kvinnokroppen – hur de byggt sina verk på en lek med en inrotad voyeuristisk och objektifierande impuls. Den tar Arvida Byström utan omsvep livet av här.
Läs mer om konst på dn.se
