Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ingenstans i världen finns så mycket drömmar och framtidstro som hos odlare i början av våren. Jag tänkte på det när jag förra helgen var på Trädgårdsmässan i Älvsjö. Med dröjande steg rörde sig besökarna mellan montrarna och plockade ihop fröpåsar, lökar och dahliaknölar. Alla hade de något inåtvänt i blicken: framför sig såg de sina rabatter, hur vackra färgerna och formerna skulle bli tillsammans.
Intresset för trädgårdar och odling har ökat rekordartat i Sverige. En undersökning från 2024 visar att 87 procent av svenskarna i dag har tillgång till en odlingsyta, det kan vara trädgårdar, kolonilotter eller balkonger. 38 procent uppger att deras odlingsintresse hade ökat de senaste fem åren, och allra störst var ökningen bland dem under femtio år.
Och allt fler vill odla ätbart. Myndigheten för civilt försvar, MCF, uppmanar oss att odla mat och många av mässans föredrag handlar om hur man i oroliga tider kan beredskapsodla. I en vanlig hink går det utmärkt att sätta potatis och andra grönsaker.
Den lilla trädgården har lärt mig mer än alla böcker jag läst i mitt liv
Länge var jag själv totalt ointresserad. Jag snarare koketterade med att allt grönt som kom i min väg vissnade. Jag gillade att säga att jag till och med lyckats ta livet av en odödlig yuccapalm. Men så köpte vi ett hus i södra Sverige med rosor och fruktträd.
Den lilla trädgården har lärt mig mer än alla böcker jag läst i mitt liv.
Kvinnan som ägt huset var psykolog. När hon en småkylig höstdag visade mig runt vid överlämningen sa hon att hennes jobb som terapeut var påfallande likt trädgårdsarbete. Det handlade om att bereda plats. Om att förstå vad varje enskild planta behövde för att växa och nå sin fulla potential. Vissa trivdes bäst i skugga, andra gillade solljus, vissa var solitärer, andra gillade att stå omgivna av andra.
När jag går runt i mina slitna trädgårdsbyxor har jag så ofta hennes ord ringande i öronen. För att odla handlar så mycket om att både forma och låta sig formas. Jag kan ha mina drömmar, men inget säger att växterna drömmer om samma sak. Jag gräver ner en planta jag tänkt skulle passa i en rabatt, men där trivs den inte alls. I stället frösår den sig och dyker upp vid stenmuren där jag hade helt andra planer.
Efter ett besök i författaren Vita Sackville-Wests trädgård på Sissinghurst Castle för tio år sedan har jag försökt göra min egen lilla version av hennes berömda vita rabatt. Det går inte. Nu har jag gett upp.
Så odlare är visionärer som ständigt vet att de riskerar att bli besvikna. Men de lär sig också att acceptera och så småningom kanske älska det oväntade.
Det är inte underligt att odlingsintresset ökar när samtiden känns så förryckt och skrämmande. Jag tror att trädgården och odlandet återställer vår plats i världen på ett sätt som vi intuitivt förstår är rimligt. Vi kan försöka inbilla oss att vi är oberoende av naturen, att vi decennium efter decennium så våldsamt och besinningslöst kan fortsätta ta mer än vi ger tillbaka.
Vi vet någonstans att det är fel. När vi ser de första gröna, skira bladen komma upp i krukorna på fönsterbrädet återförs vi till kretsloppet.
Det skapar en känsla av både ödmjukhet och trygghet. För mig har trädgården betytt att jag är mindre rädd för att dö. När jag ligger där på knä och rensar och fixar känns det så självklart att det är hit ner, till jorden, som jag en dag ska återvända. Och att jorden är en betydligt mer hemtam plats än himlen.
Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, till exempel ”Stellan Skarsgårds kulturman tvingas inse att glansdagarna är förbi”. Prenumerera också på nyhetsbrevet ”Wiman & Beckman” där hon och Björn Wiman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
