Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Häromdagen skickade min bästa vän en skärmdump från SOU:n för Sveriges kulturkanon, där man i ett avsnitt om ”tematiska kanonlistor” kan hitta min debutbok. Vestmanlands Läns Tidning (där jag som ungdomsreporter lyckades skriva en enda text innan skrivkramp satte stopp för en med all förmodan katastrofal journalistisk karriär) lade i april 2024 fram ett förslag på en västmanländsk kanon. Residensstaden Västerås, där jag främst är uppvuxen, lyftes fram genom namn som Pugh Rogefeldt, Lars Gustafsson och Åsa Linderborg. ”Händelsehorisonten” (2018) fick i stället representera Skinnskatteberg.
Jag hajade till.
Efter alla år erkändes det alltså, tyckte jag mig läsa, att min erfarenhet som flykting hade format författarskapet. Efter alla år påtalade någon, genom att skriva ut detta ortsnamn, att det än i dag sällan finns skäl för oss som heter Karam, Mohammed eller Ramirez att representera små orter som Skinnskatteberg, annat än för att vi en gång placerats där.
Fullt medveten om att det enbart var jag som såg ”erkännandet”, började jag fundera på min familjs tid i Skinnskatteberg.
Beläget mellan Fagersta och Lindesberg och kantat av vatten såväl norrut som söderut, ligger Skinnskatteberg som en bro genom de täta Bergslagsskogarna. För många är platsen känd som kommunen där Jan Myrdal i många år bodde och förvaltade sitt berömda bibliotek, och för andra som ett sommarparadis där man gärna har sin stuga. Om vi alltså vidgar begreppet, kan dessa fakta och föreställningar sägas utgöra en del av platsens kanon.
I övrigt påminner orten mig om rädslan för sjöarna och om kiosken där jag en gång kissade på mig, gården där min vän tappade sin nagel och klädaffären vi sällan hade råd att handla i
För mig är Skinnskatteberg något annat: det enda paradisiska med Rådjursstigen 9 var att min familj i stort sett var samlad. I övrigt påminner orten mig om rädslan för sjöarna och om kiosken där jag en gång kissade på mig, gården där min vän tappade sin nagel och klädaffären vi sällan hade råd att handla i.
Som föreslagen representant för Skinnskatteberg vill jag därför tillföra några bilder till platsen, och samtidigt visa hur mångfald alltid övertrumfar en statisk kanonlista.
Vi kan börja i sensommaren 1990, dagarna då många flyktingfamiljer som placerats i Skinnskatteberg för första gången mötte orten. Det var som att möta sitt mätta och belåtna barn efter vilan. Familjerna promenerade på gator kantade av villor och träd och pratade alla möjliga språk och dialekter, bjöd varandra på te och middag och delade i den mån de orkade berättelser om flykt och tortyr.
Jag minns inte heller att man varje natt, omkring klockan två eller tre, ringde och bankade på dörren, men har fått veta att det hela slutade när min bror lade sig i hallen och höll vakt
Sedan kom hösten och något skiftade. Jag minns inte första gången man började slänga skit i vår brevlåda eller i skydd av mörkret sätta Bevara Sverige Svenskt-klistermärken på våra fönster. Jag minns inte heller att man varje natt, omkring klockan två eller tre, ringde och bankade på dörren, men har fått veta att det hela slutade när min bror lade sig i hallen och höll vakt. Han fick tag på en av pojkarna och lyckades framföra att han skulle begrava honom levande. Pojken sprang in i skogen och vågade därefter inte mer än sina föräldrar: att demonstrativt spotta i marken då vi gick förbi.
När första vintern kom, förvandlades platsen fullkomligt. Mamma klädde mig i allt hon kunde hitta, däribland en rosa balaklava jag än i dag gärna stoltserar med och en för liten overall. Jag minns eftermiddagen då min fritidsfröken tyckte att jag var busig och därför ställde mig i kylan utanför. Mamma fann mig genomfrusen och tog mig i sin famn, därefter skällde hon så gott hon kunde ut personalen. ”Hon är sju år gammal”, sa hon, ”hon är bara ett barn” om och om igen.
Våren därpå gick jag i mitt första demonstrationståg mot rasism, som beklagligt nog liknade mitt senaste, häromdagen på Sergels torg. Skillnaden är att 35 år har passerat och att jag då var obekant med konceptet demonstration. Jag förstod dock att något viktigt var i görningen, av de tända facklorna och skyltarna som talade om Sveriges behov av invandrade. Länge tänkte jag att det var slående att min första medvetna yttring inom ramen för svensk demokrati var att hävda min rätt att få stanna – att handen som sades vilja lära mig om frihet också kunde slå mig ut ur den. Numera tänker jag att det är något som de flesta invandrade får erfara.
När sommaren återvände till Skinnskatteberg förstod vi att det lämpligaste vore att bada och beundra naturen som vintern hade slukat. Problemet var att ingen av oss kunde simma och att nästan inga färdmedel fanns tillhands. Många gånger blev det i stället långpromenader och grill i trädgården, följt av kortspel och kanske lite dans. En stor lycka var de gånger skåpbilen som sålde kryddor, ris och örter körde förbi och familjerna sedan kunde känna sig hemma i sina kök.
”Cykeln har bara handbroms”, ropade hon när jag for iväg som en pil. Tittar man noga på mina framtänder syns fortfarande sprickorna efter trädet jag i full fart körde in i
Min sista sommar i Skinnskatteberg, innan flyttlasset gick till Västerås, cyklade min vän och jag backen runt och bort till skogen. ”Cykeln har bara handbroms”, ropade hon när jag for iväg som en pil. Tittar man noga på mina framtänder syns fortfarande sprickorna efter trädet jag i full fart körde in i.
Kanske stämmer det, att jag är en god representant för Skinnskatteberg, när jag för resten av livet ska bära spår av krocken i min mun. Kanske känns det nu också rimligt att representera Skinnskatteberg, när jag fått addera några få av mina och många andras bilder till föreställningen om vad platsen är och har varit.
Amer Sarsour: I år fick jag inget vykort av Gudrun på födelsedagen
