Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Katie Kitamura
”Audition”
Övers. Ulrika Kärnborg
Sekwa förlag, 159 sidor
Tidigt i Katie Kitamuras ”Audition” finns en scen där berättarjaget, en firad skådespelerska i medelåldern, minns en lunch med sin pappa. Ett minne som väcker jobbiga känslor: servitören på restaurangen tror att förhållandet dem emellan är något helt annat, och undrar när hon är klar för dagen: ”Det var första gången jag kände medlidande med min far – att han kunde tas för en löjeväckande och desperat gammal man som måste betala för kvinnligt sällskap”.
På sätt och vis är episoden symptomatisk för ”Audition”, som kretsar kring roller vi spelar, hur vi uppfattas i andras ögon. Men framför allt är scenen från restaurangen det enda som riktigt etsar sig fast hos mig under läsningen.
Katie Kitamura har blivit oerhört hyllad, i avseendet att hon hamnat på Barack Obamas lista över sommarläsning. Här frammanas en suggestiv mystik, men allt faller platt. ”Audition” är ett tomt skal, en dålig roman som tror sig vara en bra, misslyckad snarare än snillrik (kongenialt nog spelar boken också en roll). På frustrerande sömnig prosa tecknar hon teaterns värld, i en miljö som ska vara Manhattan, men särskilt mycket New York får vi inte.
Boken har två delar, där karaktärerna är desamma men verklighetens förhållanden en annan. Den första delen inleds med att den unge Xavier fått för sig att den namnlösa huvudpersonen är hans mor. Vilket är omöjligt, hon har aldrig fött något barn. Den andra delen, en annan bok om man så vill, är både en fortsättning och en helt annan historia, för här är Xavier mycket riktigt skådespelerskans son. Ett jättespännande grepp för killar som älskar ”Interstellar”.
Problemet? Inget av de parallella spåren känns spännande. Kitamura vill verkligen banka in andradelens nya spelregler i läsaren genom att låta berättarjaget övertydligt förklara hur Xavier var som barn, jolmigt och världsfrånvänt. Så att man inte skulle missförstå! Allt är opålitligt, ingenting är givet, Kitamura försöker uppenbarligen gäcka läsaren, tanken är att man ska fundera på vad som är vad eller hur eller när, men man är helt ointresserad.
En bok som bygger på omöjliga konstruktioner är inte per definition omöjlig att få ihop, men bland alla Kitamuras teaterfloskler finns ingen struktur
Märk väl: det hade inte behövt vara så. En bok som bygger på omöjliga konstruktioner är inte per definition omöjlig att få ihop, men bland alla Kitamuras teaterfloskler finns ingen struktur, ingen helhet, bara lösa trådar och en irriterande detaljrikedom, långa tirader om lock på takeaway-muggar samt en påträngande tematik kring när ens barn går och blir vuxet.
Bland alla metagrepp finns en beskrivning av pjäsen som bokens huvudperson ska vara stjärnan i:
”Hon hade tröttnat på sin rollfigur mitt under processen, insåg jag nu, och velat skriva fram någon annan, och därför skapat denna omöjliga scen inte bara för att ge två versioner av samma person, utan för att sammanföra två helt skilda gestalter.”
Är allt avsiktligt? Har Katie Kitamura skrivit en dålig roman med flit?
Där snackar vi ”gäcka läsaren” på riktigt.
Läs fler bokrecensioner.