Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Välkommen till den 11 oktober 1954.
De flesta författare har någon gång ondgjort sig över att deras förlag är så dåligt på att ”marknadsföra” dem. De vill se sina nyllen pryda busskurer över hela landet, flimra förbi i varenda smartphone och sen ska läsarna komma strömmande och glädjas åt att ha upptäckt det här briljanta författarskapet. Sen ska författaren och läsarna leva lyckliga i alla sina dagar och författaren kan äntligen köpa den där takvåningen på italienska Rivieran.
Min förläggare Hans Isaksson bemötte alltid mitt gnöl om bristfällig marknadsföring med samma tålmodiga ord:
”Vi kan inte få stenen att börja rulla. Men när den väl rullar kan vi få den att rulla fortare.”
Han hade naturligtvis rätt.
Men den 11 oktober 1954 knuffas det frenetiskt på stenarna. DN:s två kultursidor kryllar av annonser för nyutkomna böcker. Till och med poeter är representerade, med allvarsamma författarporträtt och erkännsamma recensionsklipp.
Jag räknar till 19 bokannonser.
Av de 19 författarna väcker bara fyra igenkänning hos en halvbildad kollega drygt 70 år senare.
Werner Aspenström har just kommit ut med diktsamlingen ”Hundarna”. Om en månad fyller han 36. Han ska bli en produktiv författare, och 1981 blir han – ”motvilligt”, enligt Wikipedia – ledamot av Svenska Akademien. Bara åtta år senare lämnar han uppdraget.
Och 72-årige Sigfrid Siwertz är aktuell med ”Pagoden”, febrigt produktiv också han och akademiledamot sen 1932.
Men sen har vi alla de andra.
Till exempel den unge poeten Göran Falk som debuterar med ”Trädgårdens afton”. I annonsen finns ett citat ur Johannes Edfelts recension: ”På hans entusiasm och mod att visa denna entusiasm går inte att ta miste.”
Men efter debuten tar entusiasmen slut, och en googling av ”Göran Falk” leder bara till en störtskur av länkar om en travtränare.
I en av de största annonserna presenteras Birgitta de Vylder-Bellanders ”Du är min son”, som inbunden kostar 21 spänn. Kanske brassar förlaget på lite extra eftersom hennes roman ”Ogift fader sökes” blev film förra året.
”Man läser med intresse”, trumpetar Expressen i annonsens säljande citat. ”Den är mänskligt gripande, den är heroisk… Uppfriskande och engagerad är hon… social amason och värd en svärdslilja.”
Visst är det lätt att raljera över alla författare som det aldrig blev något av – fast vadå ”aldrig”?
Metaforen med svärdsliljan är möjligen inte helt klockren, och alla vet att de tre punkterna i citaten mycket väl kan följas av något förödande, i stil med: ”Uppfriskande och engagerad är hon, men vad hjälper det när berättelsen havererar redan på fjärde sidan.”
I dag lämnar Birgitta de Vylder-Bellander efter sig nio rader på Wikipedia.
Att ögna igenom bokannonserna är som att se ett gruppfoto på en gymnasieklass precis före utspringet, flakåkandet och studentfesterna.
Alla är samlade en sista gång och sjunger att den ljusnande framtid är vår, men snart går alla åt skilda håll och möter en framtid som kan bli ljusnande, mörknande eller bara allmänt grådaskig.
Bengt Söderbergh kommer att knoga på med deckare, romaner och översättningar, träffa sitt livs kärlek och slå sig ner med honom i södra Frankrike.
Birgitta de Vylder-Bellander tystnar i 16 år och ger sen ut sin sista roman, ”Slaget”.
Om ett år kommer Harald Beijer att lämna oss, 59 år gammal, och sänkas ner på Norra begravningsplatsen.
Visst är det frestande att sucka medlidsamt åt alla brustna förhoppningar, att skaka sorgset på huvudet åt allt som författarna måste ha offrat i hopp om att skapa något stort, något som ska dröja sig kvar. Visst är det lätt att raljera över alla författare som det aldrig blev något av.
Fast vadå ”aldrig”?
Litteraturen är lika oberäknelig som världen den verkar i.
Från sin himmel blickar de ner – Göran Falk, Laurens van der Post och alla de andra – och väntar på att någon ärelysten ung kritiker ska snubbla över deras alster, skriva löddrigt om deras förtjänster och dubba dem till snackisar och bokcirkelfavoriter. Det har hänt förr, och det kommer att hända igen.
Läs fler tidsmaskiner av Bengt Ohlsson:
”Valrörelsen 1976 handlade om löntagarfonder och socialism”
”Torsten Ehrenmark snuddade fjäderlätt vid sina smärtpunkter”
”Var nyheten om Hitlers koffert i Stockholm fake news?”
Läs alla artiklar i DN:s arkiv.