Hösten 2025 presenterades ett förslag till en svensk kulturkanon av en statlig utredning under ledning av historieprofessorn Lars Trägårdh. Tanken är att i den samla ett antal konstverk respektive dokument, platser, produkter, enskilda händelser eller motsvarande som har blivit viktiga referenspunkter i svensk kultur och svensk offentlighet.
Ett kriterium har varit att de aktuella ”fenomenen” ska vara minst 50 år gamla, alltså vara tillkomna före 1975. Förslaget återfinns nu i en pocketbok, ”En kulturkanon för Sverige”, med just Lars Trägårdh som redaktör (Natur och Kultur).
Urvalet i en kanon av det här slaget kan alltid diskuteras och ifrågasättas. Jag kan dock inte finna annat än att de experter som har gjort urvalet har gjort ett gott arbete. Deras förslag är väl värt att ta del av.
De fenomen som finns med i kanonen har utan tvekan bidragit till att prägla bilden av det samhälle som vi lever i, av vårt Sverige. Det är också slående hur starkt de har påverkats av impulser utifrån, av invandrare och mer tillfälliga besökare i Sverige, av svenskar som har rest ut i världen och fått inspiration, och i modern tid naturligtvis av tidningar, böcker, filmer och annat utifrån. Låt mig ge några exempel.
En del av fenomenen är rent av skapade utomlands.
Malmöpsalmboken som gavs ut av boktryckaren Christiern Pedersen i Malmö år 1533 när staden fortfarande var dansk.
Beträffande Gustav Vasas bibel från 1541 är originalet förstås från Mellanöstern även om översättningen skedde från tyskan.
När Edith Södergrans dikt ”Triumf att finnas” skrevs 1918 hade hon blivit finsk medborgare vilket hon förblev livet ut (dessförinnan undersåte i Ryssland).
Europakonventionen är en internationell lag som beslutades i Rom 1950 för att lagstadga FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. (Den är numera svensk lag men blev det först 1995, alltså för sent för att den svenska versionen ska räknas.)
En del i kanonen är som sagt skapad av invandrare eller barn till invandrare.
Kalkmåleriet i Härkeberga kyrka i Enköping utfördes på 1480-talet av tysken Albertus Pictor.
”Självporträtt med allegorier” målades på 1600-talet av en annan tysk, David Klöcker Ehrenstrahl, som dessutom anses vara den svenska målarkonstens fader.
Kungliga slottets arkitekt Nicodemus Tessin den yngre var son till en tysk. (Slottet blev klart först 1754, efter att han hade gått bort.)
Romanen ”Katitzi” från vår egen tid är författad av Katarina Taikon som var av romsk härkomst och dotter till en invandrare från Ryssland.
En del fenomen är tydligt inspirerade utifrån.
1809 års regeringsform tog intryck av den ärorika revolutionen i Storbritannien 1688, av de franska och amerikanska konstitutionerna från slutet av 1700-talet och av fransmannen Montesquieus maktdelningslära.
Astrid Lindgren sägs ha fått inspiration till Pippi Långstrump från flera håll: från den kanadensiska författarinnan Lucy Maud Montgomerys ”Anne på Grönkulla”, som med sitt röda hår uppvisar stora likheter med Pippi; från den amerikanska författarinnan Jean Websters ”Pappa Långben”, som ganska säkert inspirerade till namnet Långstrump, och från den norske författaren Knut Hamsuns ”Svält”, där huvudpersonens upprepade lögner tros ha inspirerat till Pippis ohejdade ljugande.
Suzanne Ostens och Per Lysanders ”Medeas barn” finns också med. Medea var en trolldomskunnig kvinna i grekisk mytologi.
Och Jan Johanssons ”Jazz på svenska” fick förvisso inspiration från svenska folkvisor, men naturligtvis också från New Orleans.
Av de vetenskapsmän och konstnärer som figurerar i kanonen fick några mycket av sin utbildning i andra länder.
Carl von Linné med sin ”Lappländsk resa” arbetade som läkare och disputerade i Nederländerna.
Johan Helmich Roman med ”Drottningholmsmusiken”, den svenska musikens fader, tillbringade flera år som violinist i en operaorkester i London.
Carl och Karin Larsson som skapade Lilla Hyttnäs i Sundborn uppehöll sig dessförinnan många år i Grez-sur-Loing söder om Paris, där de utvecklade sin speciella stil.
Och konstnären Hilma af Klint, med ”Målningarna till templet”, vistades mycket i Dornach i Schweiz där hon kom i kontakt med, och blev inspirerad av, Rudolf Steiner och antroposoferna.
En del av de konstnärliga verken är helt eller delvis skildringar av miljöer i andra länder.
Det gäller förstås Vilhelm Mobergs romansvit om ”Utvandrarna”, som ju handlar om Karl-Oskar och Kristina som emigrerade till Amerika där också huvuddelen av romanerna utspelar sig.
Och Evert Taubes ”Möte med den svalkande monsunen” ägde rum i Röda havet mellan Afrika och Arabiska halvön.
Låt mig också nämna Drottning Kristina vars självbiografi finns med i kanonen. Hon bjöd under sin regenttid in den franske filosofen och vetenskapsmannen René Descartes att vara hennes lärare. Efter att 1654 ha abdikerat från den svenska tronen skrev hon sin självbiografi på franska (och hon avslutade som bekant sitt liv i Rom efter att ha konverterat till katolicismen, som hennes far hade funnit det värt att bekämpa).
Nu kan någon invända att de invandrare och impulser som jag har exemplifierat med huvudsakligen kom från Europa, från vad vi i dag betraktar som vårt närområde. Det är sant – men under förindustriell tid låg det längre bort. När Descartes 1649 kom från Nederländerna till Sverige och drottning Kristina tog den resan honom två månader! I dag hinner man på samma tid flyga jorden runt och mellanlanda på alla bebodda kontinenter.
Slutsatsen blir att svensk kultur och svenskt samhälle aldrig har utvecklats i isolering utan i ett ständigt samspel med omvärlden. Svenskheten som vi i dag känner den är ett resultat av gränsöverskridande korsbefruktning.
Läs fler texter om kulturkanon