Sedan Albert Camus publicerade ”Främlingen 1942” har många velat filmatisera berättelsen om den alienerade franske kontoristen Meursault. Den kontroversiella romanen utspelar sig i det koloniala Algeriet och kulminerar i en strandscen där Meursault, bländad av solen, oförklarligt skjuter en ung arabisk man.
Luchino Visconti gjorde ett första försök 1967 – under stark påverkan av Camus tyckmyckna änka. Resultatet blev en bokstavstrogen men föga lyckad film, med charmören Marcello Mastroianni i huvudrollen.
Att de goda vännerna François Ozon och Benjamin Voisin, som tidigare arbetat tillsammans i den romantiska queertragedin ”Summer of 85”, skulle göra ett nytt försök var långt ifrån självklart.
Egentligen vill de filma ett manus om en ung man som ser världen så absurd att han vill lämna den. Finansiärerna var inte tända på ett självmordsdrama, men kunde däremot tänka sig att öppna plånboken för en nytolkning av ”Främlingen. Camus klassiker är fortfarande obligatorisk läsning för alla 16-åriga franska skolelever – så även för Benjamin Voisin.
– Jag brottas fortfarande med rollfiguren Meursault, försöker förstå varför han inte söker någon riktning i livet, varför han inte ser några lösningar och varför han på något sätt känner sig dömd på förhand, berättar den 29-årige Benjamin Voisin medan han hetsröker hängande ut genom ett fönster på ett hotell i centrala Paris.
– Socialt är jag totala motsatsen till Meursault. Jag älskar att träffa folk, sitta på krogen, dejta. Meursault är ju dessutom en person som aldrig kan ljuga, och jag älskar att luras och hitta på historier. Jag ska förresten träffa en svensk tjej från Tinder om en halvtimme, när vi är klara här. Det är i alla fall helt sant, ler Voisin men försäkrar att han tar sitt arbete på största allvar.
Han berättar om hur han följde François Ozons instruktioner till punkt och pricka när det gällde att spela så lite som möjligt, och göra sig ”döv och stum inför medspelarna”.
– Det var skitsvårt, särskilt i scenerna med min favorit Denis Lavant. Jag ville verkligen vara där med honom men var tvungen att blocka ut hela tiden.
Voisin berättar också att han tillbringade kvällarna under inspelningen i Marocko utan mobil eller andra distraktioner för att komma i stämning – en form av rawdogging.
– Jag låg i timmar i sträck och stirrade på takfläkten i mitt hotellrum och umgicks inte med någon i teamet på flera månader. Det kändes som jag vanhelgade hela idén med att göra film, hela den där kollektiva processen som jag verkligen älskar, säger Voisin.
Däremot avfärdar han hela idén om metodskådespeleri, som många av hans Hollywood-kollegor har gjort till en religion.
– Jag gillar inte sån där Actor’s studio-skit! Det handlade aldrig om att ”stanna i karaktären”, utan om att jag hela tiden behövde vara i min zon, där jag inte skulle behöva vilja något. Paradoxalt nog är det här ändå en av de filmer där jag har känt mest i mitt inre, säger Voisin.
Han hade den hårdkokte Alain Delon som inspirationskälla och såg många av den legendariska skådespelarens filmer som förberedelse inför ”Främlingen”, som ägde rum på flera platser i Nordafrika. På frågan om han förstår karaktären Meursault bättre nu svarar han först lite undvikande men säger sedan:
– Det är en man som inte är intresserad av vad andra människor tycker om honom, men som kommer att försöka förstå sig själv. Det känns som en intressant kontrast till hur tillvaron är för de flesta av oss i dag och som handlar så mycket om självbilder. Vem man vill vara och hur man vill bli sedd av andra…
– Jag tycker också att det var intressant att gestalta en person som på ett existentiellt plan ifrågasätter så många konventionella livsval, särskilt i en nutid som är så extremt uppkopplad, extremt kopplad till estetik, extremt kopplad till andras blickar, säger Voisin och tänder ännu en cigg.
Valet att filma i svartvitt ger François Ozons ”Främlingen” en dröjande, nästan tidlös stillhet. Enligt regissören var det ett medvetet grepp för att koppla den koloniala dåtiden till vår egen nutid.
– Min familj har rötter i Algeriet och när jag läste om boken kände jag hur modern den fortfarande känns: kraftfull, bisarr, främmande, och jag kände ett stort behov av att kontextualisera historien, säger François Ozon under vår intervju tidigare på dagen.
En viktig del av förarbetet var att regissören gick till arkiven och utforskade de koloniala relationerna mellan Algeriet och Frankrike när Camus skrev boken. Liksom den algerisk-franska författaren Kamel Daouds uppmärksammade omtolkning ”Fallet Meursault” ville Ozon också föra in ett tydligare arabiskt perspektiv i filmen. Den skjutne mannen på stranden får ett namn, Moussa, och en syster till mordoffret träder fram.
Även för Benjamin Voisin har den våldsamma koloniala historien en personlig laddning.
– Som väldigt många fransmän har jag också en koppling till Algeriet. Min farfar deltog i kriget på Frankrikes sida i början av 60-talet och han har berättat förfärliga historier om det som hände där. Det är ett mörkt arv som vi bär med oss.
Även Benjamin Voisins nästa stora roll handlar om en fransk kultfigur, om än i det verkliga livet. Nyligen började inspelningen i södra Frankrike av ”Johnny”, en biografi om den rockikonen Johnny Hallyday som gick bort för tio år sedan. Voisin spelar huvudrollen och ”Bac Nord”-regissören Cedric Jimènez regisserar.
– Det har varit lite andra förberedelser, ha ha. En hel del ensamma stunder, i sällskap med en gitarr.
Fakta.Benjamin Voisin
Född: 1996 i Paris
Karriär: Fick sitt genombrott i François Ozons sommarsalta, romantiska tragedi ”Summer of 85” 2020. Han har också spelat i Honoré de Balzac-filmatiseringen ”Förlorade illusioner” 2022, tv-serien ”Caréme” 2023 och radikaliseringsdramat ”The quiet son” (2024). Césarprisad som bästa manliga nykomling i ”Förlorade illusioner”.
Aktuell: Spelar den gåtfulle Meursault i premiäraktuella ”Främlingen”, en rollprestation som gjorde honom Césarnominerad för bästa manliga huvudroll. Syns härnäst i den Victor Hugo-inspirerade kostym
filmen ”Quasimodo”, tennisdramat ”Forty love” samt ”Johnny” om den folkkära artisten Johnny Halliday.
Läs mer om film och tv i DN