Sakprosa
Mats Almegård
”Brandenburger Tor, Brecht och Berghain. Det bästa med Berlin”
Kaunitz-Olsson, 354 sidor
För ungefär tio år sedan visades musikdokumentären ”B-movie: Lust & sound in West-Berlin 1979–1989” på en arthousebiograf i Malmö. Några år tidigare, i början av 2010-talet, hade jag börjat åka regelbundet till Berlin och jag minns att jag såg filmen med avund.
Dokumentären skildrar en period i Västberlin, det sista decenniet innan muren föll, som var helt unik. Stora, vackra lägenheter stod tomma, redo att tas över av fattiga konstnärer. Musiker som Nick Cave, Blixa Bargeld från Einstürzende Neubauten och David Bowie hängde runt i stan som vilka som helst. Det framstod som en förvisso kaotisk och skitig, men också fri och omvälvande tid.
Kulturjournalisten Mats Almegård började åka till Berlin redan i början av 1990-talet. Det ovissa politiska läget i landet i kombination med just dessa tre artister hade gjort honom smått besatt av staden. Och även om inte heller han fick besöka konserterna i Västberlin, så var han med om den förändringens epok som jag bara fick uppleva resultatet av.
När jag läser hans nyutkomna ”Brandenburger Tor, Brecht och Berghain” känner jag återigen ett starkt Berlinsug. Boken är en blandning mellan guidebok, reseberättelse, fackbok och i viss mån roman, där Almegård skriver personligt och lustfyllt om allt det han älskar med staden.
Mycket av detta råkar vara det jag själv älskar: technoscenen, arkitekturen, krogarna, kaffebarerna och naturvinerna, litteraturen, konsten och filmen, acceptansen för det udda och så området Kreuzkölln, som ligger i skärningspunkten mellan stadsdelarna Kreuzberg och Neukölln.
Här finns en öppenhet och tolerans som grundlades redan på 1600-talet, då staden tog emot franska hugenotter och österrikiska judar som flytt sina hemländer
För andra, som hellre åker till klassiskt vackra städer som Rom eller Paris, kan Berlin framstå som ogästvänlig och ful. Och det stämmer också. Eller som Almegård skriver: ”Staden är fattig, sexig och ful men också oändligt vacker, lantlig och pulserande urban.”
Här finns en öppenhet och tolerans som grundlades redan på 1600-talet, då staden tog emot franska hugenotter och österrikiska judar som flytt sina hemländer. Det läser jag i den fascinerande delen om Berlins historia, där tyngdpunkten av förklarliga skäl ligger på 1900-talet.
Än i dag finns många platser som påminner om detta våldsamma sekel, väl värda ett besök. Olympiastadion som nazisterna lät bygga i nationalsocialistisk stil, den numera nedlagda flygplatsen Tempelhof, radaranläggningen på Teufelsberg och Topographie des Terrors, där man kan ta del av dokument över nazismens ondska.
Men också Stasi-Museum och häktet Gedenkstätte Berlin-Hohenschönhausen, dit Stasi förde sina fångar. Jag var där för några år sedan och även om jag hade en engelsk guide – talar man tyska, kan man bli guidad av personer som själva suttit häktade – var det närmast surrealistiskt att få ta del av alla grymheter som pågick i byggnaden.
För nej, Berlin är inte bara kul – vilket också är en av anledningarna till att staden är så hänförande, levande och magnetisk – och Almegård försöker inte hymla med att här också finns mindre smickrande sidor. Som delar av gentrifieringen, iskylan på vintern eller Berliner Schnauze, det arroganta och dryga bemötande man ibland kan få från Berlinbor, även om jag själv aldrig upplevt det.
Ändå känner man av författarens smittande entusiasm över staden, där man aldrig blir för gammal för att gå på klubb. Precis som många andra lockades jag initialt till Berlin av technon och den seriositet som omgärdade danskulturen. Många sidor i boken ägnas åt precis detta: hur man gör för att komma förbi Berghains stränga dörrvakter och hur man sedan beter sig när man väl är inne på klubben.
Egentligen är det ingen som riktigt har listat ut dörrpolicyn. Almegård har aldrig blivit nekad i entrén, men jag kan av egen erfarenhet tipsa om att inte skratta i kön.
Technoscenen i Berlin kan upplevas som rätt elitistisk och pretentiös, men skildringen här är mer nördig och nyfiken. Ibland slår denna personliga ton dock över och blir småputtrigt intern, som när Almegård återger sina samtal med dottern. Jag irriterar mig också på vissa grammatiska missar. Och om man som jag – och Almegårds preteen-dotter – inte är överdrivet intresserad av alla turer kring Bowies skivinspelningar, kan man hoppa över dessa stycken.
Det finns så ofantligt mycket annat i boken man kan låta sig uppslukas av. Min lista över saker att göra under nästa Berlinresa är redan lång.
Läs fler av DN:s bokrecensioner
Mats Almegård medarbetar i DN Kultur. Hans bok recenseras därför av Sara Berg, kritiker i Sydsvenskan.
