Få har vid det här laget missat att Donald Trump har börjat avbilda sig själv som Jesus Kristus.
I en ironisk tolkning av den amerikanske presidentens blasfemiska iscensättning av sig själv som Guds son placerar PaulleyTicks – en användare på X – Trump i Hormuzsundet, Irankrigets epicentrum där omkring 20 procent av världens oljereserverar passerar.
Trump-Jesus vadar omkring i Hormuzsundet i rödvit särk och vädjar till försynen om att öppna fartygsleden permanent, så att oljetrafiken kan flyta fritt och amerikanska bränslepriser sjunka till ett mer politiskt fördelaktig nivå.
”I tron att han är den nye Messias går Donald Trump ned i Hormuzsundet för att försöka öppna det likt Moses en gång delade havet”, lyder bildtexten på X.
En kommentar som tydliggör kopplingen mellan Trumps nya Jesusprojekt och USA:s haltande krig i Iran.
Minns alla ansatserna i Washington när bombkriget inleddes den 28 februari.
Den republikanske senatorn Lindsey Graham hade tutat i Trump att en utplånad regim i Teheran skulle få samma historiska betydelse som den störtade Berlinmuren 1989. Försvarsministern Pete Hegseth sade sig vilja rädda den judeokristna civilisationen i korsriddarnas fotspår. Trumps personliga pastor Paula White ville bereda vägen för Jesu nedstigning och kickstarta den civilisatoriska slutstriden Harmagedon. Måhända färgade av sina kapitalstarka fredsförhandlare Jared Kushner och Steve Witkoff såg Trump framför sig en ny ”guldålder för Mellanöstern”, ett västtillvänt oljestint investeringsparadis skulle blomstra i de iranska ruinerna.
Men så drunknade alla himlastormande föreställningar i något så fantasilöst som ett fem mil brett sund.
Kollisionen mellan krigets storslagna, bibliska visioner och den geopolitiska realiteten i regionen. Det är vad Hormuzsundet illustrerar, pedagogiskt som i en skolpjäs.
Inte konstigt om Trump ligger vaken på småtimmarna och fantiserar om att kunna gå på vatten.
Jesusavbildningen på presidentens sajt Truth Social ska kanske betraktas som ett stycke gestaltningsterapi av geopolitisk natur i krigets elfte timme.
Om man bara kunde styra naturens krafter, ta kontroll över vattenvägarna, rucka på kontinentalplattorna, ja äga det förbannade sundet, på samma enkla sätt som Trump rumsterat i Vita husets östra flygel.
Men inte ens de mest devota Trumpanhängarna i USA verkar beredda att investera i detta positiva tänkande från presidentens sida, i hans nya roll som Jesus.
Reaktionen på Jesusavbildningen har varit påfallande ljum i den amerikanska Trumprörelsen liksom från republikanska tungviktare som talmannen Mike Johnson i representanthuset.
Förståeligt, kanske.
Sundet i fråga kan inte snackas bort. Hormuzsundet började ta form för 35 miljoner år sedan när två kontinentalplattor, den arabiska och den eurasiska, kolliderade. Det är en av planetens hetare platser, dränkt i dimma och dis.
För Sverker Sörlin, svensk idéhistoriker och professor i miljöhistoria, illustrerar Hormuzsundet en av den preussiska generalen Carl von Clausewitz eviga insikter.
Clausewitz skrev ”Om kriget”, en militärteoretisk klassiker utgiven postumt under 1830-talet.
Krig, sade Clausewitz, är egentligen enkelt. Flytta trupp och skjuta prick. Men i krig blir varje enkel handling i själva verket mycket svår. Krig är, sade Clausewitz, ”friktion”.
Hormuzsundet är just en sådan friktionsyta, en faktor som amerikanerna inte riktigt räknat med i sina krigsscenarier, säger Sverker Sörlin över telefon.
– Trump hade ju lovat sina väljare att inte syssla med markkrig. Iran var inte tänkt att bli ett markkrig heller. Men nu har det på sätt och vis blivit ett markkrig, fast på vattnet. Friktionen har uppstått i Hormuzsundet. Och därför är sundet en så bra illustration av Clausewitz poäng: strategin möter något på marken som kan vara ganska trivialt men som förändrar krigets förutsättningar i grunden.
Hormuzsundet får ytterligare en symbolisk dimension av oljan som fraktas genom sundet. Finns det en sammanhållen strategi i Trumps nya imperialism handlar den om att utvidga den amerikanska kontrollen över planetens traditionella resursflöden, i Grönland, Venezuela, Kanada, Iran, Panama. Lägga under sig naturresurser och begränsa andra länders tillgångar.
Trump vill till varje pris hålla kvar USA i ett fossilt beroende. Men Hormuzsundet blottlägger hur svårt det är i praktiken att vara en suverän och oberoende fossilregim. Hormuzsundet har bevisat motsatsen: att USA är sårbart och att Iran sitter på ett vapen som den amerikanska militärmakten inte lyckats oskadliggöra, sitt övertag till trots.
Så kan förstå vreden i Trump, hans hot om att utplåna den iranska civilisationen, men också hans dröm om att tillägna sig gudomlig makt.
– Någonstans inser Trump att han förlorat kriget, inte militärt, men i Hormuzsundet, som blir hans ömma punkt, hans akilleshäl. Det frustrerar honom oerhört, säger Sverker Sörlin.
