Den ljusaste dagen är över, världen en rövarkula och det mörknar än en gång mot natt.
Det var den här helgen det började, för tio år sedan. I den regntunga midsommargryningens dunkel fumlade vi med våra mobiler och såg notiserna från den brittiska folkomröstningen rulla in. ”My god, what have we done”, skrev en förtvivlad författare på en av de sociala medier-plattformar som alltjämt gick att vistas på. Min gud, vad har vi gjort? Det var som att vakna upp mitt i en mardröm.
Det skulle bli värre. Midsommarhelgen 2016 skrattade de flesta fortfarande åt den depraverade realitystjärna som gjorde anspråk på att bli USA:s president.
Bara ett år senare hade det som tidigare varit otänkbart förvandlats till det nya normala. På Teater Galeasen i Stockholm gjorde svensk teaters smartaste radarpar Hannes Meidal och Jens Ohlin en suggestiv och monstruös version av ”Hamlet”, med Claudius som välbekant presidentgestalt med brandgul hy och flygig frisyr.
Det är mästerlig och hysteriskt rolig teater. Man ser den med känslan av att den uppstiger rakt ur vår skamlösa samtids avgrund
Nu står Meidal och Ohlin återigen på scenen med en dramatisk dokumentation över vår tid. Kanske, tänker de, har det blivit dags att summera de tio år som har gått sedan våra vanföreställningar slutgiltigt skingrades om demokratin som civilisationens normaltillstånd.
För detta ändamål har paret denna gång utgått från Molières klassiska 1600-talspjäs ”Misantropen”. Huvudpersonen är den förbittrade hovnarren Alceste – Hannes Meidal som makabert grinande Jokergestalt – som uppmanar mänskligheten att ”get real” och göra sig av med humanistiska floskler och andra godhetssignalerande svulstigheter. Till sin hjälp har han nysnidade alexandriner, jargong från internet och textcitat från författare mellan himmel och jord.
Det är mästerlig och hysteriskt rolig teater, som man ser med känslan av att den uppstiger rakt ur vår skamlösa samtids avgrund. Texten arbetar sig in i publiken på ett rent fysiskt sätt, talar till våra lägsta instinkter och får den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet att vibrera.
”Där man oreflekterat röstar om lekland bränner man snart också människor”, ropar Lotta Tejles hovdam Vivianne, som bär plyschoverall och gigantiska hängbröst. Vi hånskrattar åt henne – förstås. Hahaha! Vilken löjlig wokekärring som drar nazistkortet för något så futtigt som ett bollhav!
Eller vad är det vi skrattar åt egentligen? Kanske åt att oss själva? Redan när Alceste börjar med sina nålstick mot humanismens fasader vet vi att allt kommer att gå åt helvete. Jag tänker på begreppet ”politiskt korrekt” och hur det fick sitt stora genomslag i tidernas begynnelse (i början av 1990-talet) som en hånfull benämning på dem som i teori och praktik verkade för idén om människors lika värde, oberoende av kön, etniskt ursprung, religiös tro, politisk ideologi och sexuell läggning, i enlighet med FN:s stadgar och de flesta demokratiska länders författningar.
Det världsomspännande genombrottet för detta begrepp, sedermera transponerat till ”woke”, är en av de smartaste och oblodigaste politiska kupperna i historien. När man en gång har stämplat sina skrattretande meningsmotståndare som ”woke” eller ”politiskt korrekta” – det vill säga påstått anpassliga, maktfullkomliga och löjeväckande – kan man för egen del låna glans av begreppets motsats. Att vara ”anti-woke” får således en klang av civilkurage och att man vågar stå för sin åsikt, ensam mot ett föregivet maktetablissemang.
När också sanningssägarens politiska antagonister – alltså de som försvarar sådant som folkrätt och tron på alla människors lika värde – börjar använda begreppet i nedsättande mening är segern fullkomlig.
Det är dessa mekanismer som Hannes Meidal och Jens Ohlin sätter i spel på Dramaten. Under de tio år som har gått sedan begrepp som Brexit och Maga tog över världen har allting förvänts i sin motsats. Lögn har blivit sanning, den gode ond och allting en trasa. En demokrati, har vi fått lära oss den hårda vägen, kan bara fungera så länge alla är överens om att vissa sanningar gäller och att en grundläggande anständighet är värd att försvara.
När hinnan mellan hänsyn och hjärtlöshet brister finns ingen väg tillbaka
Den nya världens grundregel är motsatsen till detta: Gör vad du vill! Bejaka dina lägsta instinkter! Bry dig inte om andra människors reaktioner! Det som Meidal och Ohlin gestaltar är en politisk kultur som baseras på premissen att världen är rutten och ondskefull och att man därför helt omaskerat kan ge efter för sina mest lågsinta impulser.
På så sätt befästs en dagordning där ingen längre behöver låtsas att de har några goda avsikter. Således: inget tjafs om jämställdhet eller mänskliga rättigheter, inget larv om demokrati, rättvisa eller inkludering. Men pjäsen visar också vad som händer när sanningssägandet går för långt. När hinnan mellan hänsyn och hjärtlöshet brister finns ingen väg tillbaka.
”Vi är idioter men vi kan väl åtminstone vara bra idioter!” skriker någon i pjäsen – till starkt bifall från publiken. Precis som Alceste pendlar vi mellan den svarta tillfredsställelsen i att se vår cynism bekräftas och vår fasa inför vad detta får för konsekvenser. Detta var läget hos Molière 1666, och så är det fortfarande.
I verkligheten vet vi nu vad detta har betytt: en kollaps för rättsstaten, ett uppsving för rasistiska och antisemitiska organisationer, omänskliga villkor för migranter och deras familjer
I vår tids ”Misantropen” lyckas den hunsade hovnarren till slut riva ner hela kulissen kring ett samhälle styrt av civilisatoriska principer. I verkligheten vet vi nu vad detta har betytt: en kollaps av rättsstaten, ett uppsving för rasistiska och antisemitiska organisationer, omänskliga villkor för migranter och deras familjer, okontrollerat hat mot kvinnor, en accelererande katastrof för klimatet och den fria vetenskapen.
”En del bra saker kom vi väl ändå överens om tillsammans”, vädjar den hjälplöst servile tjänstemannen när den nya regimens folk krossar hans knäskålar. På samma sätt utmanas dagens verkliga samhällsinstitutioner när de beordras att förkasta allt de har hållit för rätt och riktigt, oavsett om det är domstolar, myndigheter eller universitet. Vi lever i dag i en värld där de starka förgriper sig på de svaga – och skryter om det.
I slutet av pjäsen är den envist hoppfulla sensmoralen trots allt lika klar som en midsommarsnaps i solen. Tio år efter att vi vaknade upp till en ny värld sjunger ensemblen tillsammans om att göra så att blommorna blommar och vi låtsas att vi inte hör de helvetiska undertonerna i den slutreplik som repriseras från Strindbergs mörka mardrömsdrama ”Pelikanen”:
”Nu börjar sommarlovet!”
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
