Ryktena hade gått i många år. De handlade om de dolda rikedomarna i Persien och Mesopotamien, där den vätska som trängde fram ur marken i årtusenden använts av lokalbefolkningen som bränsle till lyktor, impregnering av kläder, mediciner och andra praktiska ändamål.
Nu var geologerna desperata. Det hade hunnit bli 1908, och i flera år hade de dragit runt i regionen och kört ner sina borrskär i marken utan att hitta någonting. En order hade utgått från huvudkontoret att avbryta all verksamhet, skeppa utrustningen vidare och avskeda personalen. Pengarna var slut.
Det var då det hände. Klockan fyra på morgonen den 26 maj sjönk borren till ett djup av 380 meter och luften fylldes av en tung och stickande lukt av svavel. Sedan: en fontän av olja som sprutade som en kaskad mot gryningshimlen.
Världshistorien var för alltid förändrad.
Ja, berättelsen om det första fyndet av olja i Mellanöstern liknar en fantasi – något av Joakim von Ankas eller Guld-Ivar Flinthjärtas ungdomsäventyr i Kalle Anka.
Meddelandet om fyndet skickades i vilket fall till England i form av ett kodat meddelande med en bibelvers ur Psaltaren
Men det var i högsta grad verklighet. Redan 1901 hade den brittiska gruvmiljonären William Knox D’Arcy, en man med grosshandlarfysionomi och fäbless för hästsport, i ett avtal med den persiska shahen tillförsäkrat sig ensamrätten på oljeprospektering över stora delar av nuvarande Iran. Kontraktet kallas ibland ett av världens viktigaste dokument. Men ingen olja hittades – fram till den där morgonen i Masjed-Suleyman 1908.
Kanske kände Knox D’Arcys män att det var ett slags helig graal de funnit – en aldrig sinande källa av underbara krafter. Meddelandet om fyndet skickades i vilket fall till England i kodad form, med en bibelvers ur Psaltaren som besvärjer Herren att frambringa olja ur jorden för att låta ansiktena skina av lycka.
William Knox D’Arcys fynd kom att förändra inte bara Iran utan hela mänsklighetens framtid. Jakten på olja, denna raffinerade produkt av rester från fossiliserade förhistoriska djur, plankton och alger som i en naturlig process utvecklas till ett potent drivmedel, hade intensifierats mot bakgrund av den kapprustning mellan Europas nationer som inleddes i slutet av 1890-talet. Politiker och industriledare i Storbritannien, Tyskland och Frankrike understödde privata entreprenörers sökande efter fyndigheter i Mellanöstern och i andra regioner.
Under första världskriget intensifierades jakten på det svarta guldet. Inte minst Storbritanniens marinminister Winston Churchill förstod vikten av oljan för moderniseringen och utbyggnaden av den brittiska flottan. Den uråldriga biomassan under jorden ökade ytterligare i värde och betydelse under mellankrigsåren. Nazisternas expansion österut under andra världskriget var till stora delar driven av hunger efter de stora oljefälten i Kaukasus.
Med tiden växte medvetenheten i regionen om hur befolkningen plundrades på sina rikedomar. Historikern Peter Frankopan har jämfört oljeruschen i Mellanöstern med upptäckten av Amerika 400 år tidigare, där rikedomar flödade från en kontinent till en annan med minimala vinster för människorna i de berövade länderna.
Genom att slita upp och bränna rester av miljontals år gammalt liv ur jorden har vi skapat förutsättningarna både för vår civilisations rikedom och för dess framtida undergång
1953 kom den demokratiskt valde premiärminister Mohammed Mossadegh till makten i Iran med ett program som gick ut på att förstatliga landets oljekällor. Tidskriften Time utnämnde honom till ”årets man”, men kolonialismen var skoningslös. I den så kallade Operation Ajax störtades Mossadegh av Storbritannien och USA, som återförde oljan till de privata bolagens händer. Kuppen banade väg för den korrupte shahen Mohammad Reza Pahlavis 26-åriga despoti, som i sin tur blev grogrund för den iranska revolutionen och mullornas nuvarande skräckvälde.
På andra håll i regionen växte den arabiska nationalismen, företrädd exempelvis av Saddam Hussein i Irak. Västmakterna fortsatte med sitt smutsiga dubbelspel, med det illegala kriget mot Irak som slutlig följd, därefter draksådden i form av al-Qaida och senare IS. I Iran förstärktes den bottenlösa misstron mot omvärlden av en regim som länge varit inriktad på att utplåna Israel, USA och västvärldens värderingar.
Där står vi i dag – med ännu ett krig som rycker undan fundamenten för både världsekonomin, den globala säkerheten och det mänskliga förnuftet. Medan oljetankrarna sitter fast i Hormuzsundet förvärras klimatkrisen för varje dag som går. Genom att slita upp och bränna rester av miljontals år gammalt liv ur jorden har vi skapat förutsättningarna både för vår civilisations rikedom och för dess framtida undergång.
De som tjänar pengar är oljespekulanter, vapenhandlare och Donald Trumps krets av kleptokrater
Man har beräknat att bombkriget mot Iran under de första två veckorna släppte ut fem miljoner ton växthusgaser, vilket motsvarar vad hela Island eller de 84 länderna i världen med lägst utsläpp ger ifrån sig tillsammans på ett år. Man räknar med att takten i utsläppen kommer att öka ytterligare under konflikten, både på grund av att allt fler oljeanläggningar attackeras och för att de störningar i den fossila bränsleförsörjningen som kriget orsakar troligen kommer att leda till mer borrning.
Samtidigt blir klimatkrisen, trots den bedövande mediala tystnaden kring saken, allt mer akut. I veckan kom ännu en FN-rapport som visar att koncentrationen av koldioxid i atmosfären nu är högre än den har varit på två miljoner år. Jordens alla viktiga klimatindikatorer lyser rött.
Det är klaustrofobiskt att leva i en sådan värld. Jordens djävligaste personer och makter tycks ha tagit oss som gisslan och satt oss under ockupation av omoral, idioti och fullskaligt vanvett. Bombkriget mot Iran är inte ett krig för säkerhet eller frihet, utan ännu ett krig som i grunden handlar om att stärka den fossila fascismen. De som betalar priset är i vanlig ordning de civila i regionen och de fattigaste och mest utsatta. De som tjänar är oljespekulanter, vapenhandlare och Donald Trumps krets av kleptokrater.
Deras sätt att mörka och ljuga om denna information kommer att gå till historien som en av de största förbrytelserna mot mänskligheten
William Knox D’Arcys gamla bolag Anglo-Persian Oil Company bytte 1954 namn till BP – bolaget som länge symboliserades av en fryntlig gubbe med grön jacka och en bullig kepsmössa utanför bensinmackarna. Vid ungefär samma tid fick både BP och de andra stora fossilbolagen kännedom om att deras produkter kunde bli ett hot mot den mänskliga civilisationen. Deras sätt att mörka och ljuga om denna information kommer att gå till historien som en av de största förbrytelserna mot mänskligheten.
William Knox D’Arcy besökte själv aldrig Persien eller Mellanöstern men fick se sin förmögenhet växa till allt mer astronomiska magnituder. Till matsalen i sitt gotiska palats Stanmore Hall i Middlesex beställde han av arts- and craftsrörelsens portalfigurer William Morris och Edward Burne-Jones en svit exklusiva gobelänger med illustrationer av en klassisk legend om österlandets skatter.
Motivet?
Den brittiska sagokungen Artur och hans sökande efter den heliga Graal.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
