En mörk kväll strax före andra världskrigets utbrott håller en spränglärd men ännu relativt okänd professor vid Oxford ett föredrag om drakar. Publiken består av barn, förmodligen för att professorns första skönlitterära bok, en fantasyberättelse om en liten ”hobbit”, just har publicerats.
En drake, förklarar nu J R R Tolkien för den anrika universitetsstadens småttingar, är inte så mycket ett skräckinjagande fantasifoster från det förflutna, som ett förhållningssätt till tillvaron. Drakar samlar rikedomar utan att finna någon glädje i dem, de lever på sin paranoia för att andra ska röva bort deras skatter och de förstör världen för dem som fortfarande finner glädje i de små tingen. Att vara en drake är en livsform – ett sätt att vara i världen.
Det är detta drakarnas särskilda sinnelag, menar Tolkien, som har överlevt in i vår tid. Om man vill veta hur de moderna drakarnas värld ser ut är det bara att blicka ut över de nya industrilandskapen, sönderslitna och förmörkade av gifter, bränder och rök.
Greta Thunberg skämtar om att hon tänker tvinga sina nya vänner att titta på tiotimmarsversionen av ’They’re taking the hobbits to Isengard’
Det var den amerikanske historikern Timothy Snyder som nyligen i ett inlägg på Substack uppmärksammade mig på föreläsningen i Oxford 1938. Den hölls alltså långt innan Tolkien nådde världsrykte med sin trilogi om Härskarringen, som i grunden är en berättelse om hur mörka krafter gör sitt bästa för att bryta ner den frihet som är hoppets förutsättning.
Tolkiens spår finns också i Helena Molins dokumentärfilm ”Strejkarna”, som handlar om den ungdomsdrivna klimatrörelsen Fridays for Future som hösten 2018 började skolstrejka för klimatet utanför Sveriges riksdag och på kort tid kom att mobilisera mer än 7,5 miljoner människor i 185 länder. Vid ett tillfälle samlas gänget runt brädspelet Risk, ”Sagan om ringen”-versionen. En av dem, Greta Thunberg, skämtar om att hon tänker tvinga sina nya vänner att titta på tiotimmarsversionen av ”They’re taking the hobbits to Isengard”, ett berömt internet-mem baserat på Peter Jacksons filmer.
Jag ser filmen om de unga aktivisterna med svidande ögonglober. Det är en berättelse om en grupp barn som redan som små slukar fakta och information om jordens framtid, som inte sällan blir djupt deprimerade, klaustrofobiskt ensamma om insikten om att människan är på väg att lämna ”livets korridor”, den era av klimatmässig stabilitet som har möjliggjort vår civilisations framväxt.
Andreas Magnusson, en av de drivande i rörelsen, säger: ”Det hjälper ju inte att bara vara arg hela tiden, man måste ju göra något med det.” Sophia och Isabelle Axelsson fyller i: ”Ibland känns det helt ofattbart. Hur kan det vara faktum att allt det här händer och våra politiker inte gör någonting. Har vi fel någonstans?!”
Nu samlas ungdomarna runt kraven på att världens ledare ska lyssna på forskarna, följa Parisavtalet och sätta fokus på klimaträttvisa. Skratten, fnittret och livskraften är överallt närvarande. ”We are unstoppable, another world is possible”, dansar de fram i demonstrationstågen.
Det nya brödra- och systraskapet ger sig ut i världen. Leonardo DiCaprio sms:ar och vill ses, FN:s generalsekreterare kallar till extrainsatt möte om klimatet. Greta Thunberg seglar över Atlanten och möts av Make America Greta Again-skyltar i New York. Det är ett laddat ögonblick när kamraterna hemma i Sverige i direktsändning lyssnar till det klassiska How dare you-talet i FN:s generalförsamling. Har de verkligen gjort allt detta?! Till slut kan ingen hålla tillbaka tårarna.
Att sakna hopp men utan saknad. Det är den djupaste avgrunden. Den som är utan hopp börjar hata livet
Sedan tar sagan slut. Först pandemin som får luften att gå ur rörelsen. Sedan valnatten 2022, då både miljödepartementet och de svenska klimatmålen i praktiken begravs. Hos gruppen övergår en växande frustration i alltmer handgripliga metoder. De genomför protester på bankernas årsstämmor, blir bortsläpade från riksdagen och inlastade i polispiketer.
Donald Trump omväljs och orerar om ”Drill, baby drill”, i samhället alltmer repressiva stämningar mot demonstranter och klimataktivister, de första domarna faller i tingsrätten. Växande trötthet och tomhet i blickarna. ”Jag har gett upp. Jag tror inte längre att det kommer att bli bättre”, säger Ell Jarl, en av aktivisterna. I ungdomarnas ansikten en skugga som faller över världen.
Effekten av den är lamslående. Per Olov Enquist skriver i sin essäbok ”Kartritarna” från 1992 om de ungdomsrörelser som ockuperade bostadshus i Köpenhamn på 80-talet – inte för att de ville förändra samhället, utan för att de saknade tro på det. ”Man saknade hopp men utan saknad, eftersom detta förutsatte vetskap om möjligheter som var realistiska och inom räckhåll”, konstaterar Enquist.
Att sakna hopp men utan saknad. Det är den djupaste avgrunden. Den som är utan hopp börjar hata livet.
Greta Thunberg, som de senaste åren riktat stora delar av sitt offentliga engagemang mot Israels krig i Gaza, säger med tårar i ögonen att hon helt accepterat att hon inte kommer att leva ett långt liv, men att hon hellre gör allt hon kan under den tiden för att försöka förbättra saker. Det är mörkt att höra en ung människa yttra dessa ord.
Den svenske klimatforskaren Johan Rockström sade efter mötet att han aldrig tidigare under sin yrkesbana känt sig så uppmuntrad
Kanske har dock världsutvecklingen på ett paradoxalt sätt kommit till de alltmer modstulna klimataktivisternas undsättning – när det som bäst behövdes. Kaoset efter kriget mot Iran har avslöjat de enorma ekonomiska och geopolitiska risker som det stora beroendet av olja och gas medför, och plötsligt vill många länder göra sig av med fossildiktaturernas bränslen. Visserligen inte för klimatets skull, utan för att det betyder frihet. Vid ett nyligen avslutat toppmöte i Colombia samlades världsledare för att börja skapa en historisk plan: en utfasning av fossila bränslen. Den svenske klimatforskaren Johan Rockström sade efter mötet att han aldrig tidigare under sin yrkesbana känt sig så uppmuntrad.
”Det är vi som är samhället. Det är vi som bestämmer vad vi ska göra”, säger aktivisten Ell Jarl i filmens slutvinjett.
Och drakarna? J R R Tolkien avslutade sitt föredrag för barnen i Oxford med att konstatera att de var det slutgiltiga provet för alla som vill vara hjältar. Det är inte, menade han, svärd eller styrka som definierar en hjälte, utan mod och kamratskap. Med dess hjälp kan man se drakarna för vad de där – skräckinjagande men inte oövervinneliga förebud för en mörk värld som man inte vill leva i. En hjälte är den som mäter ut hur långt det är mellan en sådan värld och en värld som man vill leva i, och sedan agerar för att minska detta avstånd.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.















