”Ni är fascismens vänsterflygel!”
Orden utslungas av Marie-Luise Völcker, hårdför läkare och kommunistledare i Berlin. Hon har härdats ideologiskt i Stalins Moskva och befinner sig i luven på sin politiska meningsmotståndare, socialdemokraten Rosa Helfers. Tonläget är hårdare än i Ida Gabrielssons bastu. Völckers ögon glöder av förakt. Oförsonligheten befäst i stål och cement.
Tiden är Weimarrepublikens sista dramatiska dagar, januari 1933. Nazisterna är på väg att ta makten, men i stället för att bilda en allians mot dem ägnar sig socialdemokrater och kommunister åt att bekämpa varandra.
Marie-Luise Völcker har inte funnits i verkligheten – hon är en fiktiv figur från tv-serien ”Babylon Berlin”. I serien finns också krigsänkan Elisabeth Behnke, som får förkroppsliga den ”lilla” människans predikament i en politiskt turbulent tid. Frau Behnkes analys är glasklar: Bara om vänsterpartierna går samman kan Hitler besegras och demokratin räddas. I yttersta nöd frågar hon sig vad hon, som enskild medborgare, kan göra.
I bakgrunden ljuder seriens ledmotiv, ”Zu Asche, zu Staub”. Till aska, till stoft.
En doktrin där den demokratiska vänstern stundtals pekades ut som en större huvudfiende än nazisterna
”Babylon Berlin” är en fantasi, en symbios mellan historisk verklighet, dröm och mardröm. Men själva grunddramat, konflikten mellan kommunister och socialdemokrater, är en ganska exakt spegling av Weimartidens verklighet. Völckers replik om socialdemokraterna som ”fascismens vänsterflygel” är hämtad rakt från de tyska kommunisternas benämning ”socialfascister”, ett öknamn som återspeglade en doktrin där den demokratiska vänstern stundtals pekades ut som en större huvudfiende än nazisterna.
Oförsonligheten mellan de två tyska vänsterpartierna stegrades i slutet av 1920-talet, inte minst i samband med Blutmai, ”blodiga maj” 1929, då Berlins socialdemokratiskt ledda polis sköt ihjäl ett trettiotal obeväpnade kommunistiska demonstranter (episoden finns skildrad i första säsongen av ”Babylon Berlin”). Därefter motarbetade kommunisterna systematiskt socialdemokratiska regeringar och fackliga ledningar. Alla försök att organisera ett gemensamt motstånd mot nazismen misslyckades. Den tyska arbetarrörelsen förblev splittrad medan nazismen växte till en massrörelse.
Det tydligaste exemplet på hur fiendskapen såg ut i praktiken är folkomröstningen i den stora och symboliskt viktiga delstaten Preussen 1931, där den radikalnationalistiska organisationen Stahlhelm, stödd av nazister och nationalister, försökte störta och avsätta den socialdemokratiska delstatsregeringen.
Det tyska kommunistpartiet KPD beslöt sig för att göra gemensam sak med nazisterna och ansluta sig till kampanjen. Den strategiska analysen, dikterad av Moskva, var att socialdemokraterna utgjorde ett större långsiktigt hot mot kommunismens diktatur än nazisterna.
När folkomröstningen genomfördes den 9 augusti 1931 röstade 9,8 miljoner för att upplösa parlamentet, men man nådde inte upp till de drygt 50 procent av de röstberättigade som krävdes för att förslaget skulle gå igenom. Kuppen misslyckades.
Året efter, hösten 1932, upprepades mönstret då en socialdemokratisk chefredaktör försökte få till stånd ett slags borgfred mellan de båda vänsterpartierna. Initiativet strandade, också denna gång på kommunisternas övertygelse om att en nazistisk regering var ett oundvikligt mellanstadium före revolutionen och att den demokratiska socialismen därför måste bekämpas.
”Zu Asche, zu Staub”. Mot aska och stoft.
Det som utspelas är framför allt ett brutalt misslyckande för den svenska vänstern
Man varken ska eller behöver överdriva parallellerna mellan det tyska 30-talet och dagens svenska regeringsbildning – den senare innehåller tillräckligt mycket intellektuell aska och stoft som det är. Också i Tyskland lät sig många borgerliga och konservativa politiker som bekant styras mer av egenintresse och motvilja mot vänstern än av omsorg om demokratin.
Men oavsett detta är det som nu utspelas ett brutalt misslyckande för den svenska vänstern.
Socialdemokraterna, som gjort sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes, har efter valet bekräftat bilden av att det numera är ett parti fullt av arrogans men tomt på idéer.
Vänsterpartiet, å sin sida, kan med sitt idiotiska ultimatum om ministerposter bereda väg för fyra år till av den politik som partiet säger sig existera för att bekämpa.
Man har, likt de tyska kommunisterna, spelat högt. För högt? Om regeringsbildningen misslyckas kan den svenska vänstern ha förvisat sig själv till en mycket lång ökenvandring.
Politik handlar inte, som Olof Palme brukade inskärpa, om några hinsides lyckoriken utan om att göra livet så drägligt som möjligt
Historien går aldrig i repris. Men precis som tv-serier bygger den på konflikter och situationer som ändå känns igen. Det som framför allt känns bekant från ”Babylon Berlin” är övertron på långsiktiga gissningslekar och vidlyftiga strategier. Kommunisterna i Berlin trodde att deras väg till makten på lång sikt skulle underlättas av nazisterna. En del av dagens vänsterpartister tycks kalkylera med att en ny borgerlig regering kan bana väg för dem om fyra år. Och så vidare.
Historien borde, om inte annat, ha lärt dagens politiker att sådana spekulationer är livsfarliga. Politik handlar inte, som Olof Palme brukade inskärpa, om några hinsides lyckoriken utan om att göra livet så drägligt som möjligt för människor som lever här och nu.
Vid ett tillfälle i ”Babylon Berlin” uppträder den rådiga Frau Behnke som den mytomspunna socialistledaren Rosa Luxemburgs påhittade syster Clara – under falska förespeglingar men i en alldeles äkta förtvivlan. Hon anbefaller de båda kvinnliga ledarna att bilda en gemensam folkfront mot nazismen i stället för att bekämpa varandra: ”Om ni bryr er om Tysklands framtid har vi ingen tid att förlora!”
”Vi har ju samma mål”, vädjar Frau Behnke. ”Fienden står inför sin största seger. Bara om era partier samarbetar kan vi stoppa dem.” Hon fortsätter sitt brandtal: ”Ni kan bestämma över vårt lands öde. Eller störta det i fördärvet på grund av missriktad stolthet.”
Till slut inträffar miraklet i serien: de två ledarna för kommunister och socialdemokrater sätter sig i Frau Behnkes vardagsrum och börjar förhandla. ”De talar med varandra!” utropar någon.
Också i dagens Sverige skulle det framstå som fantastisk fiktion.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
Hitta din nästa favoritserie med Dagens Nyheters nya strömningsguide.