Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I 24 år har makarna Marita och Jon Jonsson drivit konsthallen Körsbärsgården i Sundre på södra Gotland. Här har de gjort utställningar med kända svenska och internationella konstnärer, och bedrivit en uppskattad året runt-verksamhet för barn och ungdomar.
Här finns dessutom en betydande samling konstverk av bland andra Maria Miesenberger, Cajsa von Zeipel och Klara Kristalova – Sveriges representant på årets Venedigbiennal.
Men nu är det slut. Sommarens utställning blir den sista. Makarna Jonsson är för gamla för att orka driva verksamheten vidare, och Körsbärsgården ligger ute till försäljning hos en prestigemäklare.
Och visst, den 700 kvadratmeter stora konsthallen skulle kunna bli ett fantastiskt hotell, spa, restaurang eller lyxig privatbostad för någon rik fastlänning.
Härligt i så fall för de lyckligt lottade, men trist för alla som tycker att konst och kultur ska kunna leva även på landsbygden.
Det hade inte behövt sluta på det här sättet. Förra året erbjöd makarna Jonsson Region Gotland att få ta över hela verksamheten och delar av samlingen – gratis. När jag talade med Oscar Lindster, socialdemokratisk ordförande i kultur- och fritidsberedningen, under förra årets Almedalsvecka, sa han att regionen ”ser väldigt positivt på Körsbärsgårdens erbjudande” (DN 21/8 2025).
Men tjänstemännen slog bakut. Motiveringen: dels skulle det vara juridiskt komplicerat att ta emot en sådan gåva, dels bli för dyrt.
Det är klart att en liten region i Östersjön måste prioritera kärnområden som vård, skola och kollektivtrafik. Här finns många hål att fylla.
Men Körsbärsgårdens erbjudande var i min mening för bra för att tacka nej till. Här finns ju redan en fungerande verksamhet och en samling av toppklass. En konsthall lyder heller inte under samma juridiska regler som ett statligt museum. Genom att avyttra några verk hade man lätt kunnat delfinansiera driften ett par år framåt.
Ett tredje alternativ vore att en privat finansiär skulle ta över verksamheten – vilket förstås är förenat med risker om mecenaten tröttnar eller förlorar sin förmögenhet. Men trots att klockan tickar är det fortfarande en möjlighet.
Sommarens huvudutställning på Körsbärsgården har passande nog titeln ”Alla behöver vi mecenaten” (visas t o m 16/8), och består av verk som makarna Jonsson handplockade som rekvisita till Julia Thelins film ”Mecenaten”, inspelad på Gotland med Carla Sehn (”Halva Malmö…”) i huvudrollen.
Bland det som visas finns verk ur samlingen av Björn Erling Evensen, målningar av Visbybaserade Pia Ingelse och av studenter från konsthögskolorna i Stockholm – Körsbärsgården har alltid varvat unga och äldre, svenska och internationella konstnärer.
Det är en spretig och ojämn utställning, men jag gläds åt att återse Viola Sparres stämningsfulla, psykologiskt laddade målningar (se DN 16/5) och fastnar även framför Emelie Markgrens stora målning ”Repose/Vila” där flera separata motiv förenats i en kalejdoskopisk komposition.
Körsbärsgårdens historia slutar sålunda varken med en smäll eller en suck – förutom den fina skulptursamlingen finns här flera verk som gör Körsbärsgården till ett kulturellt vattenhål även denna sommar.
Och vem vet? Någon välvillig mecenat kanske stannar sin Porsche här och lägger ett bud i sista sekunden. Annars är det bara att tacka makarna Jonsson för lång och trogen tjänst i det gotländska kulturlandskapet.
