Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Eftersom jag har varit konvalescent har jag passat på att skaffa lite extra myskläder – bland annat ett antal rutiga flanellskjortor. Men aldrig kunde jag ana att jag med dessa inköp skulle bli så helrätt. Åtminstone om vi pratar valrörelsen 2026. För svenska politiker är nämligen den rutiga flanellskjortan vad boken är för strandposerande influerare – det vill säga sommarens främsta varumärkesbyggare. Men det är knappast mys som skjortbärarna vill signalera.
Moderaterna, med nyckelord som ”hårt arbete” och ”ansträngning” i valrörelsen, ser ut att ha varit först på bollen när det gäller den klassiska arbetarskjortan. I stället för att döskallemärka Östermalmstjusiga pärlhalsband och slipsar, som skedde vid Nya Moderaternas födelse, har man helt sonika sytt upp ett antal godkända plagg för medlemmar. I partiets profilkläder ingår alltså, förutom jeansskjorta och hoodies, en blårutig flanellskjorta.
”Det är en skjorta som gör sig lika bra i naturen som när du jobbar. Jag tror att många moderater kommer att trivas i den”, sa valgeneralen Martin Borgs när profilkläderna presenterades i början av året. Ulf Kristersson har dock ännu inte synts bära skjortan.
Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist gjorde stor sak av sin makeover under partiets kommundagar i januari. Iförd rutig flanellskjorta och jeans i stället för sidenblus och kostym förklarade Thand Ringqvist att det här faktiskt är hennes egentliga stil. En look som enligt henne signalerade att hon ”arbetar hårt” och som hon därför lovade att bära under hela valrörelsen. Under Almedalsveckan visade partiledaren att hon inte skojade. Aldrig har jag sett en politiker visa upp så många varianter på ”ledig, rutig skjorta”. Mysiga flanell-polisen Dan Sommerdahl i ”Morden i Helsingör” skulle förmodligen ha varit grön av avund.
Möjligen är politikernas tvärtomstyling mer logisk om man ser det som en balansakt där det fiskas röster över blocken
Kort därefter dyker Ebba Busch upp i sommarens it-plagg när hon gör ett utspel om svenskt lantbruk. Kristdemokraternas välklädda partiledare, som med jämna mellanrum syns i galamundering, poserar plötsligt på Instagram i jeans, Leif GW-väst (!) och så – en blåvitrutig flanellskjorta.
Vari består då den plötsliga vurmen för detta skogshuggardoftande arbetarplagg? Förutom det uppenbara, att signalera att man är arbetsam, jordnära och inte rädd för att ”hugga i”, är det enligt stilexperten Frida Zetterström också ett sätt att närma sig väljarna och visa att man ”är en av folket” (Aftonbladet 14/2-26).
Kontrasten till ledarna för de partier som traditionellt brukar företräda just arbetare blir desto större. Socialdemokraternas Magdalena Andersson syns genomgående i finkläder som plisserade kjolar och kavajer i olika moderatblå toner. V:s Nooshi Dadgostar kör med mellanchefskostymer i pastellfärger. Möjligen är politikernas tvärtomstyling mer logisk om man ser det som en balansakt där det fiskas röster över blocken.
Mer svårförklarlig är Jimmie Åkessons ”fyra bugg och en coca cola”-look på Göta kanal-turnén, då SD-ledaren bar shorts och en glättig flamingomönstrad skjorta – kanske arbetarskjortans antites. Här har vi en partiledare som uppenbarligen byggt upp sitt självförtroende så pass att han vare sig behöver signalera ”flit” eller ”seriositet”. Men hur ska vi då tolka flamingostylingen? Den är ju knappast Åkessons ”egentliga stil”. Röstfiske bland swingers? Generisk ”skön kille”-signal? Ett löfte om lite mer ”drag under galoscherna”? Det lär väl visa sig när stylingfesten är över.
Läs mer: Jultröjor och rutigt – vad säger politikernas stilval?
Läs fler krönikor av Catia Hultquist, till exempel: Måste man vara rockstjärna för att få respekt som äldre kvinna?