Dånande vågor och oavbruten spänning med ”Vrakplundrarna” i Österbybruk

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

De ruffiga stenväggarna i den gamla ånghammarsmedjan lånar sig osökt till Cornwalls karga kustmiljöer. Åtminstone så som de tar sig uttryck i den stridbara tonsättaren och suffragetten Ethel Smyths länge förbisedda opera ”The wreckers”. Nu, 120 år efter uruppförandet i Leipzig 1906, har denna musikdramatiska pärla sakta men säkert börjat segla upp i repertoaren igen. Först ut med en senkommen Sverigepremiär är Opera på Österbybruk.

”Vrakplundrarna” är sommaroperasällskapets sjunde produktion sedan starten 2019. Här är det Niklas Tamm som inte bara håller i dirigentpinnen och de konstnärliga trådarna, utan även står för en ledig svensk översättning. Operan, med libretto av vännen (och tidvis älskaren) Henry Brewster skrevs ursprungligen på franska, men uruppfördes på tyska. Mottagandet var gott, men Smyth var så missnöjd med strykningar i tredje akten att hon plockade med sig samtliga partitur ur orkesterdiket och drog, vilket satte stopp för fler framföranden.

I Österbybruk hade hon emellertid kunnat njuta av en enkel men omsorgsfull iscensättning och musikalisk hantering. Gynnsam akustik fick en nätt liten operaorkester att klinga betydligt fylligare än numerären och bidrog till en kyrkligt maffig körklang. Smyth var ju fena på att komponera just för kör – här en blodtörstig mobb som i mångt och mycket förebådar det grymma kollektivet i Benjamin Brittens senare opera ”Peter Grimes”.

”Vrakplundrarna” handlar om ett fattigt fiskarsamhälle på den brittiska sydkustens västligaste udde. I brist på fångst har byborna kommit att ta för sig av annat som havet har att bjuda: lasten från förlista skepp. Och när stormarna inte räcker till hjälper man ödet på traven genom att släcka ner fyren och få fler att gå på grund samt mörda besättningen – allt med pastorns goda minne.

Med omvänd moral predikar Pascoe (en välavvägt stram Mikael Horned) om plundrarnas fynd som ”Guds gåvor”. Så gör tematiken, om hur illdåd rättfärdigas i religionens namn, ”Vrakplundrarna” mer aktuell än någonsin. Lägg därtill kampen för överlevnad när krisen gör resurserna knappa; och hatet mot invånaren med civilkurage som varnar annalkande skepp.

Förspelet till andra akten har sedan länge frigjort sig till ett orkesterverk i egen rätt och uvertyren spelas närmast framöver vid säsongsöppningen i Berwaldhallen i september. Dånande vågor möter franskimpressionistiskt glittrande transparens och en musikdramatisk laddning någonstans mellan Verdis verism och Richard Strauss senromantik med eleganta blinkningar till såväl folkmelodier som Bizets ”Carmen”.

Trots en tämligen statisk iscensättning med trasiga fiskenät är det oavbrutet spännande. Marika Schultzes klarsynta regi behåller nerven i ord och ton snarare än visuell gestaltning. Kärleken mellan fiskaren Marc (Martin Lissel), som tänder varningseldarna, och pastorns unga hustru Thirza, som inte heller kan förlika sig med kollektivets handlingar, är ett tacksamt triangeldrama. ”Hora!”, fräser den försmådda fästmön, Susanna Reuters Avis, med talteaterbett till sin rättrådiga rival innan de älskande tu går den gemensamma kärleksdöden till mötes, fjättrade i en grotta medan tidvattnet rullar in.

Ska man klaga på något så är det väl främst en alldeles för kort spelperiod med blott tre föreställningar. Men den som missade har chansen att återuppleva föreställningens självklara kraftcentrum – mezzosopranen Mathilda Bryngelsson – i rollen som Thirza när Malmö opera sätter upp ”The wreckers” nästa vår.

Läs fler scenrecensioner